Castle!

Sen natt betyder för lite sömn oavsett hur trevlig kvällen innan var. Tidig morgon efter sen natt innebär ännu mindre sömn och såklart konsekvenser. Trött i huvudet och seg i kroppen hindrar mig inte från att ta tag i dagen med gott mod. En god frukost, ägg, smörgås och en stor mugg med kaffe ger mig det jag behöver. Dagen ligger framför mig, oplanerad som ett oskrivet blad. För att ytterligare trotsa tröttheten blir det ett femkilometersvarv i favoritspåret och jag känner mig lite nyttig och nöjd. Väl hemma hamnar jag i soffträsket och den, för sommaren, nya "flingen" nämligen ytterligare avsnitt av tv-serien Castle. Kanske inte för så mycket för dess höga kvalite och djupa innehåll som för dess lättsmälta, aningen komiska inslag och framförallt för sällskapet i tv-soffan.

Isflak!

Livet består av en väldig massa val. Ständigt står vi vid vägskäl och undrar vilken riktning vi ska ta. En del val är små, till synes nästan obetydliga och andra är stora, viktiga och kanske rentav livsavgörande. Det är allt från val av dagens mat till att välja vilka vi vill ska styra vårt land. Spännvidden är enorm men de finns där, valen, hela tiden - i vardagen, i gårdagen, i nuet och för alltid. Det är inte alltid som vi är medvetna om våra val och definitivt inte mogna eller förberedda för att göra dem. Vissa val behöver vi inte ta några konsekvenser av och vissa påverkar oss och vårt liv så länge vi lever. Några val kommer att ske i påverkan av andra och vi väljer som det förväntas att vi ska välja eller som våra vänner eller nära väljer.

Livet kan ses som en sjö i islossningens tid. Valen vi gör är isflak som vi väljer att hoppa till för att komma vidare. Ibland gör vi säkra val och tar det närmaste isflaket och ibland tar vi mod till oss och hoppar lite längre. Någon gång hägrar flaken långt där borta, närmare horisonten och vi kastar oss ut i det okända. Kanhända lockas vi av flaket som är farligt nära strömmen och forsen och utmanar oss att våga allt för att vinna. Vi hoppar och skuttar mellan flaken, ibland framåt och ibland bakåt. Vi hoppar utan att tänka och vi överlägger länge och väl innan vi tar klivet. Dock ska vi inte låta oss puttas eller knuffas. Risken är så oerhört stor att trilla emellan. Oavsett hur vi väljer att hoppa eller vilket isflak vi väljer och varför, kan vi inte förvänta oss att det alltid blir som vi vill eller tänkt. Och kanske det inte är det viktigaste utan det är att se till att det inte blir som vi inte vill.

Bara ben!

Det är inte alltid så lätt att ta vara på stunden, att njuta av nuet och fånga ögonblicket - här och nu. Att lägga allt åt sidan för en sekund, minut eller varför inte en timme är en konst som man skulle bli rik på, om man kunde sälja konceptet. Visst, där kryllar av böcker om stresshantering och råd om hur man ska stanna upp och lukta på blommorna längs vägen. Och mr Google har hur många träffar som helst om man söker på fysiska symptom och massor av dem ger råden; varva ner, koppla av, andas djupt, gör det du vill och det som du känner för. Allt detta känns enkelt och självklart och varför skulle det inte vara det? Hur har det kunnat bli en lyx? Något som vi måste få råd om och läsa böcker kring. De flesta av oss stannar upp och njuter av grönskan och blommornas doft. Kanske sätter vi inte orden på det, men måste vi det? Visst sitter vi kvar ute i den ljumma sommarkvällen och lyssnar på myggornas sång och låter dem sticka lite lagom, så att vi känner att det är sommar. Samtidigt njuter vi av den solkyssta hud som spänner och hettar och som inom några dagar förvandlas till den solbränna som vi så hett åtrår. Vi njuter mer än vi tror och tar vara på mer stunder än vi lägger märke till själva. Vardag, fest, vinter eller sommar! Var tid har sin tjusning och semestern är bara en bråkdel av det liv vi fått att leva. Måhända att dagarna susar förbi och att vi ibland inte hinner med att dofta på blommorna innan de vissnar men då finns det andra dofter som väntar. Och när höstmörkret är här och bara ben är ett minne blott, finns kanske en blek nyans av solbränna kvar att vårda.

Förväntningar!

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Ibland tornar förväntningarna upp sig likt ett slott i horisonten och väl framme visar det sig vara endast ruiner. Besviket står man där och stirrar blint på det raserade och undrar hur det gick till. Måhända var drömmen för stor för att infrias och kanhända var kraven för höga. Ibland och kanske oftast finns inställningen och begränsningen hos oss själva. Förväntar vi oss slott är det svårt att nöja sig med koja, förväntar vi oss guld är silver inte är gott nog och tror vi att daggkåpan är full av äkta pärlor kanske vi inte kan se det vackra i dess vattendroppar. Det finns saker och människor som är som de är och inget vi kan påverka. Det enda vi kan förändra är vår egen inställning. När vi står där vid det förväntade slottet och bara ser ruiner är det endast vi själva som kan välja vad vi vill se och hur vi ser på det. Vill vi se gamla stenar, överväxta med mossa och gräs eller ser vi en plats som susar av historiens vingslag. Har vi förmågan att se det magiska i en endaste liten vattendroppe fångad i en daggkåpas famn? Höga förväntningar är till godo så länge som de inte förenas med krav och när guldet blir till sand får man se till att göra ett timglas istället för ett smycke.

Möten!

Livets villervalla är fyllt av möten. Möten med nya människor, med gamla människor, unga människor och allsköns människor. Oavsett hudfärg, ras, religion eller något annat ytligt som kan skilja oss människor åt kan möten sätta eviga spår eller bara spårlöst gå förbi. Det finns möten som sker och som aldrig sker igen och de blir till historia som faller i glömska. Plats, tidpunkt och tillfälle hade inte förutsättningarna. Mina möten som har satt eviga fotspår i mitt hjärta har ingen ålder och har bara skett av en slump, ödet. Hur kan man förklara att det finns människor man mött och som bara finns i periferin ändå så tydligt finns där i mitt hjärta. Där finns en massa grabbar från handboll och innebandy, där finns elever som behövde mig där och då och där finns de som det bara sa "klick" med. Där är tjejen på slöjden med det blonda svallet som alltid kommer vara "min tjej" och där är killen som alltid strulade men som alltid säger "tja Veronie, hur är det?". Där är de fina tjejerna som jag delade f 97 med och där är såklart alla f97-98:or och där är du som skrek hämningslöst och hejade, med bitande naglar på matcherna med HKJ, tillsammans med mig. Där är tjejen som praktiserade och bara hamnade så rätt hos mig och mina "lekisbarn". Där är ex-vänner och ex-flickvänner och där är vänner från förr och nu. Alla dessa möten och fler därtill har format mig och gett livet guldkant och värde. Utan dessa möten skulle jag vara tommare, fattigare och helt enkelt inte den jag är.

Vill & Måste!

Tänkte att den här sommaren ska bli den där sommaren när jag ska göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Ändå står jag här med lunchen klar och lite på tå när de arbetande kommer hem på sena eftermiddagen. För att känna mig nyttig tar jag en sväng med dammsugaren och brottas med tvätten. Det är ingen som begär det utan jag unnas min ledighet och uppmanas att göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Dock står det där stora, gamla välkända spöket - som en del kallar för dåligt samvete - mitt i min väg, hånskrattandes. Vad tror jag egentligen? Skulle jag kunna sitta kvar där i solen/läsfåtöljen djupt försjunken i min bok när min familj behöver min omsorg och uppmärksamhet? Svaret är enkelt och har inget att göra med andras krav på mig  Nej, inte sitter jag där och "gottar" mig utan raskt rusar jag upp ur min bekväma läsställning och lägger från mig den uppslukande deckaren och ställer mig på pass. "Du behöver inte... Inte ska du... Jag klarar mig själv..." är omgivningens reaktion men ändå... Och för att känna att jag "får" sitta med gott samvete gör jag en hel del nytta först.
Hur uppstod då fenomenet "dåligt samvete"?  Sitter de så fast, de rotade förväntningarna, de outsagda kraven och de gamla vanliga måstena? Ingen kräver, ingen begär, ingen förväntar sig eller kanske ändå det. Förväntningarna! Och inom mig själv skapar jag de där kraven för att innerst inne vill jag pyssla om, skämma bort, ta hand om - bara för att jag kan. Ska jag då räkna detta till mitt konto av det jag vill och inte till det jag måste? Vems "måste" är det jag inte vill och vilka "vill" ska gå före vilka "måste"? Är det mina "måsten" eller är det de förväntade "måstena"? Ett virrvarr av "vill" och "måste" snurrar och jag inser med tydlighet att om jag ska får någon ordning på detta måste jag ta reda på vad jag vill. Dessutom måste jag själv tillåta mig att låta mitt "vill" gå före mitt "måste".

 

Vill?

 

Måste?

Bokmal!

Den svenska sommaren är här och med den det förväntade sommarregnet. Det kanske är att ta i att kalla det sommarregn. För mig är sommarregn tunna, täta droppar mot en solvarm asfalt och en doft som uppstår som är så typisk och omisstaglig. Dagens regn förtjänar ordet skyfall och till och med ger dess berättigande. Ett dagsregn med endast få stunder av uppehåll och med ljusglimtar som knappt bevärdigade att lysa upp dagen. Dock är det inget som påverkar humör eller lust. Med gott samvete får bilen ta mig till BoB för en liten upptäckarrunda. (Bra och Begagnat) Där lockas jag av välfyllda bokhyllor stoppade med pocket till ett oemotståndligt erbjudande, köp 3 betala för 1, den dyraste. Nöjd och belåten lämnar jag stället med ansenlig hög, läs kasse, med böcker. Underbart, magiskt och alldeles ... Jag är definitivt på väg att infria ett av mina sommarlovslöften, att läsa och kunna titulera mig själv som sommarens bolkmal!

Dags igen!

Så har det åter blivit tid för att ta till tangenterna igen. Bokstäverna pockar på min uppmärksamhet och bara väntar på att jag ska forma dem till ord. De är som pusselbitar som ligger huller om buller och bidar sin tid att fullända bilden.  Med förundran låter jag alla dessa bokstäver och ord bli till meningar som i sin tur har en mening. Förnöjsamt njuter jag av att höra "ticket" av tangenterna som egentligen inte är några tangenter utan klickbara rutor på en skärm. Tekniken har inga begränsningar. I går kamera eller telefon eller platta, idag allt-i-ett. Det finns inga hinder mer än möjligtvis tiden men den ska jag övervinna. Nu ska måstena få vila och lusten spela fritt. Mitt nya måtto: gör det du vill göra först och låt måstena vänta till i morgon. Bara nu inte mitt skrivande blir ett måste...

Kreativitet!

När huvudet är fullt och nerverna ligger utanpå är det skönt att ha något för händerna. Om oron hotar att ta överhanden är sysselsättning den bästa motvikten. Att låta kreativiteten flöda, när tanken är svår att samla, ger andrum åt själen. Det är inte bara en lisa för själen utan det kan också vara en ansiktslyftning. Med andra ord: på grund av oro för sonen tar jag ett tag med pyssel, pensel och färg. Det finns sällan något ont som inte har något gott med sig.

Skåpluckor och en byrå med decoupage av gamla tidningar från 1920-tal till 50 - 60-tal.

Snurra min jord!

Det är lätt att gå på och vara när vardagen rullar på och livet går på räls. Det är lätt att glömma att njuta av det liv vi har. Det är när vardagen svajar och livet snurrar åt fel håll som allt ställs på sin spets. Då påminns vi om värdet av det vi har. Då inser vi att det är vardagen som är livet. Då gäller det att fånga stunden, dagen, nuet och hålla fast även när det snurrar som mest.

En annan dag

Hm jag måste nog städa och storhandla inför påsk och pynta och fixa godis till påskkärringarna och snygga till ute nu när våren äntligen är här och rusta hallen och fräscha till badrummet och, och, och... Listan är lika oändlig som inköpslistan inför storhandlingen. Nåväl, Rom byggdes inte på en dag och i morgon är en annan dag och idag njuter vi av vårsolen.

Återträff!

Tjejmiddag eller snarare tantlunch med goda vänner från studietiden. Åren går och visst förändras vi men ändå är det som om tiden stått stilla. Trots att det var sex - sju år sedan sist kändes det som igår och vi bara fullföljer de samtal vi påbörjat. Otroligt hur vi ramlar in i de gamla rollerna och allt är som förväntat. Vänner, väninnor, studiekamrater, epitetet är oviktigt. De här tjejerna/kvinnorna har varit en viktig del av mitt vuxna liv och jag är tacksam över att få ha dem där- om än i periferin.

Åh vilken härlig dag!

En lååång promenad i vårsolens sken. Visst var luften aningen kylig men bara synen av solen värmde. Ett av målen var den lilla blomsterbutiken vid torget för inköp av blomsterbukett till morgondagens tjejlunch. Väl där insåg jag att en bukett med blommor var precis vad jag själv behövde för att lysa upp och göra tillvaron lite vackrare. Det är otroligt hur en bukett snittblommor kan få hela världen att skimra och ge livet en släng av lyx och flärd. Som om det inte var nog så får jag en bukett med blommor på köpet. Det är för att butiksinnehavaren vill att jag ska prova dem och se hur de står sig. Syftet spelar dock ingen roll, jag får en blombukett och det är lika oväntat som underbart. Och visst lyste solen lite varmare efteråt och visst blev stegen och sinnet aningen lättare. En liten vänlig gest som gjorde min lördag till en härlig dag.

Längtan!

Ute blåser nordanvind och själen fryser till is. Var blev den av den ljuva våren med hopp om liv och lust. Vi bär på en längtan och förväntan, år efter år och aldrig lär vi oss att den kommer när det är dags. Det finns inget datum eller klockslag och inget kan vi göra förutom att vänta och hoppas. För var gång vi drar upp vår rullgardin och ser snöflingorna virvla utanför, dör hoppet en smula. Eller när vi ser termometern visa på -11° och vi tycker att den åtminstone borde ta sig upp mot nollstrecket. Det gör ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka..., skrev Karin Boye och så rätt hon hade. Men ack så smärtsam den längtan är efter att knopparna äntligen ska brista.

Earth Hour

Så var det dags igen att visa att vi faktiskt bryr oss och är rädda om miljön och vår jord. På lördag ska vi släcka alla lampor i en timme för att visa världens makthavare att vi vill förändra och vara med och påverka till att vi får ett bättre klimat.
Klockan 20.30 uppmanas vi att slå av TV:n och släcka ner. På filmerna från tidigare Earth Hour kan vi se hur London, Paris, New York, Sidney mfl släcker ner och nästan allt blir svart men det är faktiskt häftigt att titta ut genom sitt egna fönster och se hur grannarnas fönster, ett efter ett, blir svarta. Det är i det ögonblicket man önskar att man bor mittemot ett höghus, tex Turning Torso i Malmö.
Hursomhelst blev vi så inspirerade idag, mina elever och jag, att vi bestämde oss för att göra en egen film och försöka påverka fler att släcka sina lampor. Resultatet är inte lysande (hehe) utan rent av undermåligt. Hackigt, dåligt ljud för att inte tala om bilder men vi hade hur kul som helst. Eleverna själva fick bestämma vad de ville säga och jag filmade med en mobil. Det "perfekta" slutet fick vi genom att 16 elever + en fröken trängde in sig på en pytteliten killtoalett, stängde dörren, filmade lampan och sedan blev allt svart. Mitt jobb har sina ljusa stunder och detta var just en sådan stund även om det slutade i mörker.

Vårfrun eller våfflan

Så var den här - våren! Enligt almanackan i alla fall. Solen lyser emellanåt men dess värme blåses bort av isvindarna. Än får vi gå med strumpor och skor eller snarare med sockar och stövlar. Vårjackan hänger inbjudande på kroken och lockar till dumdristighet men förnuftet vinner kampen och vinterjackan får hänga med, än några dagar. Han har oss i ett stadigt grepp - kung Bore och inte låter han sig förföras varken av vårfrun eller våfflan. Idag skulle de vara här, vårfrun och våfflorna, men ok en av två får duga. Även om jag hellre valt våren.

Mystisdag!

En eftermiddag i veckan, direkt efter jobbet, beger jag mig hem. Ja inte hem hem utan hem till mor och far. Där sammanstrålar jag och dottern över en god smörgås och en kopp kaffe. Här blir vi ompysslade och varmt omhändertagna. Tiden står nästan stilla och det är som om omvärlden för en stund försvinner. Där krymper alla måsten och stress och jäkt läggs åt sidan. Det handlar bara om några få timmar men ack så värdefulla. Vi gör inget speciellt och det är just det som gör det till något alldeles extra. Lite skvaller om vad som hänt sen sist och så pillar vi lite på våra telefoner. Kanske behövs det en hjälpande hand på mobilen eller datorn. För trots att de båda är till åren komna så hänger de med i teknikens framfart. Det är coolt! Med värme i hjärtat ser jag fram emot nästa "mystisdag" då jag återigen får omslutas av värme och kärlek tillsammans med mina älskade föräldrar.

Syret!

Varje dag går jag med lätta steg till jobbet. Huvudet är fullt av kreativa ideer och pedagogiska förväntningar. Ryggsäcken är tung och kassarna är fulla av verktyg så att jag är väl förberedd på vad än må komma skall. När jag går hem är stegen aningen tyngre, bördan inte lättare och tankarna hotar att spränga huvudet i bitar. Jag älskar mitt jobb! Det är omväxlande, givande och utmanande. Jag är nöjd med det jobb jag gör men ändå räcker det inte till. Hur mycket jag än gör, hur mycket tid, själ och hjärta jag än lägger ner går det alltid att göra mer. När något är gjort fylls det på med något nytt. Kraven ökar, administration och dokumentation tar över, kunskapshålen ska fyllas och förmågor ska utvecklas. Mitt i allt detta finns barnen, med samma behov som alltid, en sko behöver knytas, ett plåster måste på, en konflikt ska lösas och en famn behövs till tröst. Det står inte i läroplanen och är inte lönegrundande men det är det som sätter guldkant på mitt jobb och ger mig syret att orka fortsätta.

Inte på räls!

Oj, det har verkligen varit en rivstart på den nya terminen. Förändringarnas vindar blåser vilket innebär att det åter är dags att ta nya grepp om ideer, kreativitet och utveckling. Allt under pedagogikens vingar och till det bästa för våra elever.
Ett av skötebarnen ska ses över och inom en snar framtid har vår skola ett nytt, fräscht ansikte utåt, att visa upp. Ett litet ansiktslyft kan man kalla det och till viss del håller jag verktygen i mina händer. Spännande, utmanande och fantastiskt roligt. Det innebär också ett stort ansvar och att infria förväntningar samt leva upp till förtroenden. Inte minst kommer det att krävas att få med alla på tåget. Några kommer skjuta på, några kommer vara med och dra och några åker med på köpet men huvudsaken är att det går framåt om än inte på räls.

En arbetsdag!

Så är vi igång igen! Slut på ledighet med en kut-dag som är startskottet på en ny termin. Härligt att träffa kollegorna igen och allt känns utomordentligt bekvämt och hemtamt. Det är högt i tak på diskussionerna och det känns ändå ganska skönt att vara tillbaka i vardagen igen. I klassrummet är det kallt och tomt och plötsligt slås jag av en saknad efter "barna". Det kliar i fingrarna av att få sätta igång och jobba och jag fyller whiteboarden med planerade arbetsuppgifter. På skrivbordet lägger jag fram kommande högläsningsbok och funderar på hur vi kan arbeta kring den, barnen och jag. Efter att ha ställt undan julen låter jag blicken svepa över klassrummet innan jag sätter nyckelknippan i låset. Jag  känner mig rätt nöjd och hoppas och tror att de små kommer att känna sig välkomna på onsdag. En arbetsdag avslutas med lite nya kunskaper och väl hemma intas soffan för en mysstund innan sängen och en, förhoppningsvis, god sömn väntar.

Julen är på väg ut!

Nu är det bara några få futtiga tickande klockvarv kvar tills julen oåterkalleligen är slut för denna gång. Tomtarna och ljusstakarna är nerpackade i kartonger och kvar står bara julgranen i all sin glans. I morgon ringer klockan för att det är dags att gå upp inte bara för att det är skönt att stänga av den och somna om. Denna julledighet har varit en av de bästa. Jag har fått rå om de mina och det har varit så mysigt. God mat, ja aningen för mycket som vanligt men i gott sällskap är det svårt att låta bli. Nu står vardagen inför dörren men det betyder egentligen bara att det är de dagarnas guldkorn vi får ta tillvara - tillsammans. Gott nytt 2013 - må det bli till det bästa för oss alla!

Kreativ röra!

Idag har det varit stora pysseldagen. Dan före dan, uppesittarafton och Luciafirande i all ära men jag tror nästan att detta slår dessa. Gnistrande snö i vintersolens sken, värmande brasa och tända ljus serverat med rykande glögg. I källaren pågår det febril aktivitet. Det är papper, lim, band, snören och allt glittrigt och icke-glittrigt man kan tänka sig. Det ena julkortet efter det andra skapas och tilldelas till rätt mottagare. Det är viktigt vem eller vilka som ska få vilket. Vilken färg, vilket papper passar? Fikapaus med chokladtårta och mys. Vi samlas och även om vi inte gör samma saker så är vi tillsammans. Det är så gott och detta blir en dag att minnas.

Första advent!

Nu är min kopparlåda proppad med mossa, ljus och pyntad med allsköns små ting. Det är tomtar, svampar och små äpplen. Där finns också några lingon och en liten nalle med tomteluva. De har allihop sett sina bästa dagar men de hör liksom adventsljusstaken till. Ljusen är vita, äkta kronljus precis som det ska. Visst är det fint allt detta som de visar i tidningar och på tv. Moderna, designade kreationer med matchande färger och exotiska inslag. Detta är dock inget för mig, inte heller för min familj. Vi är konservativa och traditionella så ljusstaken ska se ut som den alltid har gjort och ska det sorteras ut någon liten pryl så krävs det att alla har fått säga sitt. I år har jag dock, i lönndom, låtit ett par svampar få gå hädan. Saknaden av dessa upptäcktes men accepterades med argumentet att det var tur att det inte var någon tomte i alla fall. Ändå kan man tycka att de om något har sett sina bättre dagar. Nu blir tomtarna kvar i år och får vara med oss och lysa upp i adventstider.

Regnig måndag!

Det regnar ute. Jag tänkte om det var någon som hade missat det, så kunde jag förtälja att så är fallet. Regnet smattrar, regnet skvalar, regnet öser ner och gör det redan våta, blöta ännu mer vått och blött. Det dränker allt utom sorgerna för de frodas av allt detta regnande. Visst, det är väl lite att överdriva men det är just vad regnet också gör - överdriver. Enstaka skurar brukar meteorologerna uttrycka sig, enstaka klara dagar skulle jag vilja säga. Jag är så oerhört trött på regn, rusk och mulna, gråtrista dagar. I förtvivlan tänder vi värmeljus och myspyser inomhus och låtsas att vi trivs. Men vänta nu, det är ju precis det vi gör. Vi njuter av att vi kan kura skymning tillsammans och låta skenet från våra ljuslyktor värma oss och lysa upp den allra regnigaste, mörkaste och mulnaste måndag.

Verkligheten kan vara värre!

Fredagskväll och långfilm! Tittar med ett halvt öga på något som verkar skrämmande. Filmen går under kategorin "thriller" och redan där borde varningsklockorna klingat högt. Normalt tittar jag inte på den typen av film. Det är för nervkittlande och spännande för mig. Denna film är mer av "pang-skjut-blod-död" och det går inte att värja sig med att säga att det bara är film. Handlingen utspelar sig i Afrika, det är gerillakrig och förfärliga scener utspelar sig. Kvinnor våldtas, män avrättas och barn kidnappas för att bli de som avrättar. Barn med vackra, bruna men ack så skrämda ögon. Där går min gräns. När barn är inblandade orkar jag inte se mer. Det är film men nånstans där ute i vår värld är detta vad som sker till och med i just detta ögonblick. Förmodligen är det än värre, verkligheten alltså. Jag intar soffan, drar filten över mig och är otroligt tacksam för det liv jag har och lever.

Respekt, tillit och förtroende!

Vackra ord! Vi vuxna vill väldigt gärna att våra barn och ungdomar ska känna tillit och förtroende för oss. Vi kräver respekt! Frågan är om vi kan begära respekt om vi inte först bygger upp en tillits- och förtroendefull relation. Det är lätt att anklaga våra barn och ungdomar för bristande respekt och dålig attityd men vi måste nog börja ställa oss frågan vilka deras förebilder är. Har idag varit på utvecklingssamtal för yngsta dottern och återigen fått uppleva hur en del vuxna (läs lärare) totalt brister i respekt för sina elever. Fundera på vad som skulle hända om en elev kommer in i klassrummet och frågar läraren; "Ursäkta mig men vad är det du heter? och vad håller du på med för tillfället?"  Jag är ganska övertygad om att eleven skulle bli idiotförklarad och kanske till och med utvisad ur klassrummet. Men att en lärare gör exakt samma sak, på ett utvecklingssamtal, inför en förälder verkar vara okej. Ja, inte för mig! Det är otroligt upprörande och brist på respekt att komma till ett utvecklingssamtal för att bedöma elevens prestationer och nuläge utan att ens ha koll på vem eleven är eller ens namnet. Dessutom hade läraren ifråga ingen aing om vad min dotter sysslar med på lektionerna. Ett nästan tomt papper togs fram när vi väl presenterat oss och där stod inget omdöme som var kopplat till några betygskriterier, inte. Hur kan vi tro att våra ungdomar ska lyssna och respektera om inte vuxna ens kommer ihåg eller ens bemödar sig att lägga deras namn på minnet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet jag har erfarenhet av. Som tur är de lärare som bryr och engagerar sig övervägande i antal men de måste ju kämpa extra hårt för att få och behålla undomarnas förtroende och tillit. Det är lätt att svänga sig med fina ord och det är lätt att lägga skulden på ungdomarna men det är svårare att förtjäna deras respekt.

Måndag morgon!

Därute är det mörkt nu. Mörkt och murrigt, kalt och kallt. Härinne brinner tända ljus och en sprakande kamin. Jag tycker om inne! Att kura samman med pläd, en god bok och något att tugga på. Nu saknar jag dock ute! Klara dagar med hög luft, blå himmel och en strålande sol. Det fattas mig, detta ljus, denna luft och syret. Det är inte riktigt min grej att åka till varmare nejder men nu längtar jag efter ljuset och aningen värme. Vi är redan i mitten av november så tiden står inte still och snart väntar de strålande julljusen och vem vet, kanske den gnistrande snön. Det är med julens antågande i tanken som jag inser att vips, så är snart mörkrets tid förbi och allt vänder mot ljusare tider. Pulsen ökar en aning för jag inser att nu väntar en hektisk tid framöver och inte kommer jag att hinna med att grubbla över mörkret.

Mitt Hjärta - 15 år!

I dag för femton år fick jag "Livets gåva"! Utöver de finaste gåvorna jag förunnats förut fick jag uppleva det största av allt, ytterligare en gång. I min famn fick jag den "Kickunge" som vi väntat på så länge. Tänk att Du äntligen kom... Med de vackraste, bruna ögon och det svartaste hår med små, små, rosa naglar som snäckorna på Långasand, fanns Du där som om Du alltid funnits. Åren har tickat på men vi har sugit på varje, som på en hård karamell. Våra gemensamma minnen är så många och våra stunder av mys så innerliga att det finns inget i världen som kan vara mer betydelsefullt. Du min finaste, min bästaste och ja, det finns inga ord utan bara en väldig massa känslor. Jag är så stolt över Dig och över den Du vågar vara, att du har växt Dig så stark trots det som hänt och att Du har nya, fina vänner som accepterar Dig för den Du är. Ibland säger Du till mig: "Mamma du är bäst!" De orden värmer mig och mitt hjärta nästan sprängs av lycka men det är Du som gör mig till den jag är. Tillsammans blir vi bäst!

Har den äran på Din femtonårsdag, mitt allra käraste hjärta. Jag älskar Dig! <3 p="p">

 

 

 

Som ett ljus i mörkret!

Efter en sommar utan solens läkande strålar får vi, med lupp och lykta, söka efter ljuset. De finns dock där, överallt, runtomkring oss i vardag och fest. Glittrande, gnistrande, värmande och upplysande. Det är allt från kristallkronor till guldkorn och små värmeljus till sprakande kaminer. Lyfter vi blicken så finns där, mellan molnen, möjlighet att se reflexerna som solen skickar oss. Kanhända får vi stå för strålandet själva och avfyra ett varmt och smittande leende till de vi möter. Kanske studsar det vidare och vi alla spricker upp i ett leende, liksom molnen gör, till fördel för solens strålar.

Det går utför!

Det är inte lätt när det är svårt och det är inte alltid så svårt som man tror utan egentligen ganska lätt. När det är svårt är det inte lätt att se en väg ut och är det för lätt är det svårt att se meningen. Allt är lätt om man kan det men då kan också minsta motgång bli svår. Och är det för svårt är det lätt att inte ens skåda den minsta lättnad.
Det är när hindren känns aningen för höga och backen upp inte ens visar tendens till att luta neråt som det behövs någon som kan vinkla det hela lite. För när svårigheterna finns i ens huvud så tilltar de till en dimension som tenderar att spränga alla gränser. När det så äntligen uttalas och kommer ut i en annan vinkel finns det möjlighet att se en lutning som får saker att rulla lite mer av sig själv. I mitt huvud lät allt detta helt glasklart men när jag ser dessa ord i skrift anar jag att röran i mitt huvud är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hursomhelst så har vissa saker intagit en annan vinkel och jag känner att backen börjar närma sig kulmen och planar ut och kanske kommer det så småningom att ge lite utförkänsla, även om jag kanske egentligen inte vill att det ska gå utför, bokstavligt talat alltså.

Saknar!

Jag saknar någon! Egentligen saknar jag flera! Mitt liv är fyllt av, för mig, oerhört viktiga personer som jag saknar. Någon saknar jag alldeles förfärligt fast jag vet att vi snart håller om varann igen. Det finns de som bara funnits i mitt liv en kort tid men som betytt så mycket att de för evigt skapat tomrum hos mig. Några har lämnat denna världen och det är en sorg men livet går vidare även om saknaden är för evigt. En del saknar jag så mycket så att det gör ont. Det är de som på ett eller annat sätt krupit in i mitt hjärta och stannat där. Nånstans därute finns en tjej som för evigt har en plats i mitt hjärta och det är en ganska stor plats. Vi träffas ibland , tack och lov! Denna fantastiska tjej kommer alltid att betyda något speciellt och så länge vi båda andas så kommer jag att finnas för henne. Det är klart att alla dessa ungar som kommit och gått, här hemma har satt sina spår och många minnen är det.

Genom jobbet har jag också knutit starka band och när dessa klipps av olika anledningar känner jag ett stort vemod och kanske en aning sorg. För en kort tid sedan gick en, för mig, oerhört viktig person i pension och trots att jag ser henne någon gång, som hastigast, så känner jag en enorm saknad. När hon slutade så kände jag att jag ville ge henne några ord om det hon betytt för mig och som man normalt inte säger till varandra.

För mig är du en viktig förebild.

En ledstjärna som visat vilken väg som jag ska gå.

Du har sett mig och fått mig att växa.

Du har trott på mig och på det jag kan förmå

 

Det finns så mycket fint jag vill säga

men de allra viktigaste orden för mig:

Är att jag är glad att Du blev en del av mitt liv

och att jag fick uppleva Dig.

 

Kanhända är saknaden mer påtaglig på hösten och kanske ges vemodet större utrymme att frodas då. För visst gör saknaden av den sommar som aldrig kom, saknaden av de vi älskar än större.

NJA-sägare!

Vilket är egentligen bäst att vara ja-sägare eller att vara nej-sägare? De flesta förknippar nog ja-sägarna till en skara människor som ingen egen mening har eller de som bara flyter med och ovanpå. Hur är en nej-sägare då? Vad förknippas de med? Ofta beröms de och beundras de för att de sätter ner foten och sätter stopp och gränser. Vi respekterar oftast när någon säger ett tydligt NEJ! De visar tydligt att de är upptagna och att de har viktigare saker och det accepteras av omgivningen. Och ja-sägarna, de är alltid så snälla, glada och nöjda. För de är inte bara viljelösa utan de ställer också upp på allt och kan inte sitta tysta när ingen annan säger ja. Sedan får de en klapp på huvudet och får veta hur duktiga de är och att det är tur att de finns. Om man alltid och konsekvent säger nej då respekteras man och till slut är det ingen som besvärar sig med att fråga en nej-sägare för svaret finns redan, om än outtalat. Till slut tillfrågas inte heller ja-sägarna för det svaret finns också där, förväntat och fordrande - ett JA! Jag för min del vill vara NJA-sägare, jag vill kunna säga ja till det jag tror på och det jag anser är viktigt men jag vill också bli respekterad när jag säger nej. Om jag säger ja vill jag att det ska bero på att det är just jag som är bäst lämpad och inte för att ingen annan ville. Säger jag nej vill jag bli respekterad för mitt beslut och inte känna att jag måste försvara min ståndpunkt. Som nästan alltid så tror jag på, att lite av varje är gott nog!

 

Humlen den klättrar så vild...

Vilken underbar dag! Solen värmde och himlen var blå. Äntligen kunde gräset torka så pass att det gick att klippa. Att klippa gräs kan tyckas som ett måste och en börda men på något sätt inger det en känsla av förnöjsamhet. Man rör på sig, det ger snabbt synlig effekt och det bevisar att än finns lite sommar kvar. Tappert kämpar jag mig genom gräsmattan som på vissa ställen är en vacker, tät matta av mossa. Precis som jag kämpar gräsklipparen sig fram, tuggandes av det långa gräset. Jag hinner klippa lite mindre än hälften när maskinen ger upp med en suck. Hm, bensinen är slut! In och hämta nyckel, på med ett par andra skor och ut för att tanka.  Där möts jag av ännu ett litet hinder - bensinen i dunken är också slut. Där tar också mitt tålamod slut och liksom gräsklipparen ger jag också upp. Min lust och energi tar slut och istället för en motionsrunda sätter jag mig på altanen och njuter av solen. Jag sitter inte lång stund förrän något griper tag i mig. Det är något grönt, slingrande och för stunden iklädd de vackraste kottar. Det är humlen som klättrar så vild och krokig, slår knut på sig själv och sitter jag still tar den nog tag i mig...

Uppmuntran!

Masmedia är fullt av det, Facebook svämmar över av inlägg om det och överallt pratas det om det. Jag menar lärarnas framtid, arbetstid, status och lön. Frågan kring våra avtal är ett hett och omdiskuterat ämne och ingen vet så lite som vi själva. Bilden av lärare idag är ett luddigt porträtt av en yrkeskår där behörighet, kunskap och erfarenhet ifrågasätts. Arbetsbeskrivningen har sprängt alla gränser och det är svårt att avgöra var arbetet slutar och kallet tar vid. Ändå älskar jag detta jobb. Varje dag går jag till mitt jobb med lätta steg och ett glatt sinne. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ynnesten att möta glittrande, föräntansfulla barnaögon men också skyldigheten att se till att dessa ögon fortsätter att lysa. Det är min utmaning att se varje barn, möta dem där de befinner sig och ge dem verktyg för att nå oanade kunskaper och kompetenser. Spännande, utmanande och ett otroligt ansvar men inget jag skulle vilja byta bort för allt smör i Småland. Visst vill jag ha högre lön och visst vill jag ha tydlig arbetsbeskrivning men framförallt vill jag bli respekterad och få kredit för det jobb jag gör. Inte för att det krävs blommor eller presenter men visst blir man glad när en förälder står i klassrummet, med en blomma i handen och säger: Du är värd denna för att du är en så bra lärare! Bara sådär utan anledning! Det värmer gott och uppmuntrande. Tack!

Åh vilken underbar dag!

Vissa dagar faller allt på plats. Det är som att lägga pussel och utan avbrott hitta nya bitar att lägga dit. Lite som att vara ett med tiden och det som händer. Hursomhelst så har dagen idag varit som ett mål i krysset. På jobbet gick jag omkring med en euforisk känsla av att vara på rätt ställe. Fantastiska ungar som tar emot det jag har att ge och ger dubbelt igen. Så finns där också underbara kollegor, att bolla med, att diskutera pedagogiska frågor med, att älta med och framförallt att skratta gott med. Dagen avrundad med soffmys, en bra film och det bästa sällskap jag kan drömma om - nämligen dottern. Åh, vilken dag och vilken härlig film, som grädden på moset.

Inte särskilt rättvist!

Alla människor har lika värde! Det låter så fint och det är så vi vill att det ska vara, i alla fall i den bästa av världar. Visst borde vi vara lika inför lag och rätt och visst borde vi alla ha rätt till samma rättvisa. Alla borde ha samma rättigheter men också samma skyldigheter. Nu vet vi alla att detta är en utopi. Skillnader och orättvisor kommer alltid att finnas och det på grund av ras, kön eller religion. Dock finns det både skillnader och orättvisor i vår vardag, på vår arbetsplats eller hemmavid. Det är inte alltid det syns eller uppmärksammas och ibland är det bagateller eller berör rent världsliga ting. För om man jämför tex den stora orättvisan om livsmedel, där en del av världen lever i ett sjukligt överflöd och andra delar lever, om knappt, i en tillvaro av svält, så är våra vardagsorättvisor bara petitesser. Dock kan det vara tungt att bära om än inte livshotande att en del människors möjligheter kräver andras skyldigheter och en del människors skyldigheter utplånar möjligheten till rättigheter. Rättvisa är inte lika för alla men ren orättvisa drabbar, de som drabbas, lika hårt. Det finns två rättvisor i världen - att vi föds och att vi dör och det är heller inte särskilt rättvist!

Slöseri med tid!

Att slösa med tiden är som att stoppa pengar i en burk med hål i botten. Du har ingen nytta av den och du får aldrig igen den. Att sedan slösa tid på att beklaga sig över bortkastad tid måste vara höjden av slöseri med tid. Ändå är det så svårt att låta bli att frustreras över tid som tickar i väg tillsammans med något som känns ointressant och onödigt. Tanken på det som skulle ha kunnat blivit gjort dränerar kraften som om man verkligen skulle ha gjort det och ändå finns vetskapen om att det väntar på att göras. När tiden får vingar beror det oftast på att det man gör är så roligt och intressant eller så viktigt att den bara flyger sin väg. Det går inte att spara tid i en sparbössa, det finns inga tidsaktier på börsen men vi kan investera i den tid vi har. Tiden behöver inte alltid vara produktiv, nyttig eller planerad in i minsta detalj. Använd tiden, njut av den spontant och dela den generöst med andra men vi ska inte kasta bort den genom att gräma oss över tidsslöseri.

A-lag!

Det finns flera olika innebörder och betydelser för begreppet a-lag. A-lagen är ju de lag som spelar i den högre divisionen och som är förebilder för de yngre spelarna. Det är också de som kostar mest i en förening och som kanske är det mest intressanta laget för gemene man. A-laget kallas också de som ofta sitter på torg och parkbänkar. De som är lite vid sidan av det etablerade samhället men som accepterar varandra som de är. Oftast handlar det om missbruk i någon form.
För mig står a-lag för arbetslag. Jag tillhör ett arbetslag och här är ingen vid sidan av. Alla är delaktiga, det är högt i tak och respekt visas. Vi kostar inte mycket men vi ger desto mer. Vi är förebilder för varandra och för våra elever och vi accepterar varandras olikheter. Någonstans finns det likheter som kan dras mellan dessa olika begrepp av a-lag liksom det finns stora skillnader. Mitt a-lag är för mig det bästa. Där hör jag hemma, där får jag vara mig själv, där får jag växa och utvecklas. Mina arbetskamrater som finns runtomkring, ja all personal förgyller mitt liv och ger glitter åt min vardag. Tack för att ni finns!

Dimman lättar!

Dimman ligger tät utanför och i augusti brukar det båda för en solig och varm dag. I mitt huvud surrar en sång som jag lärde en gång för länge, länge sen. Vattenmoln som faller ner, som regn, som snö som singlar ner.......... luften stiger upp mot himlen och bildar vattenmoln som faller ner...
För mig betyder det att det finns risk för att dimman lättar, stiger upp mot skyn och bildar ulliga, små, söta vattenmoln som faller ner...

Vemod!

I dag smög sig en kylig vind bak min rygg, den förde med sig budskapet om att sommaren är på väg mot sitt slut. Den däringa luften brukar jag kalla för augustiluft men idag gav den en försmak av september. Denna sommar är det många som väntat på solen, värmen och varma vindar men i år kom sommaren av sig. Kanske kan vi vänta oss några fina augustidagar och en brittsommar så småningom men sommaren är och förblir snart endast ett minne. Det är med ett visst vemod som jag ändå ser fram emot hösten med kurande skymning och tända ljus.

Så var man igång igen!

Tänk så fort ens medvetna anpassar sig efter det som händer och sker. I går sommar och semester, OS i tv-rutan och allmänt ta-dagen-som-den-kommer-attityd. I dag inkastad i verkligheten, som inte ens är min normalt, och fullpumpad med nya kunskaper, infallsvinklar och insikter. I morgon är det dags att ta itu med uppstyrning av ett nytt läsår, schema, planeringar, material, iordningställa och hålla på och hålla på. Om en vecka idag då kommer barna, eleverna, och då börjar allt på allvar men framför med lust. Som sagt flexibel är bara förnamnet!