Julkort!

Jag älskar att skicka julkort! Fina, vackra, roliga, stämningsfulla och riktigt tomtiga. Det bästa är att få göra dem själv, skapa utifrån den person/personer som de är tänkta till. Varje kort blir unikt precis som mottagarna. Ibland har jag hittat fina köpekort och tyckt om dem så pass och tänkt det är julhälsningen som är det viktigaste. En hälsning som visar att jag/vi tänker på dig och önskar en god och fridfull jul. I år ligger det inga högar med julkort som väntar på adresser och frimärken. För första gången på den december jag kan minnas skickas inga julkort från oss i Blomsterhult. Det hände lite för många oväntade omständigheter och kanske är det hemskt men på min priolista kände jag mig tvungen att stryka julkorten. Det svider hårt i hjärtat men nu när det ändå är försent, inser jag att jag strök rätt sak på listan och att nästa jul så kanske... Nu tror jag ingen därute inte klarar en jul utan min hälsning, om den goda julen och det nya fantastiska året som väntar runt hörnet men visst hoppas en ändå på att det kommer saknas, julkortet alltså.  Kanske någon ändå läser detta och du som gör det ända till slutet ska veta att ett digitalt julkort kan också innebära att du/ni finns i mitt hjärta och sinne. För så är det, därute finns oändligt många fina människor som borde få både kort och klapp. I år blir det inget julkort i brevlådan, som sagt, men massor med innerliga och varma kramar och tankar sänder jag till er alla därute. Utan kuvert, inget frimärke uppe i hörnet och ingen adress men med önskan om en magisk jul och ett gnistrande gott nytt år skrivs detta direkt från hjärtat. Till er alla från oss alla en riktigt god jul!

Korridormys!

Traditioner behöver inte ha varat länge eller funnits under många år för att kännas som de varit för alltid. Idag startade en ny, härlig tradition som jag hoppas kommer att återkomma under många år framåt. Allt startade med en inbjudan om lite mys i korridoren. Något gott att äta, julklappsbyte och glada skratt. En meny som är svår att misslyckas med. Några fixade förtäringen och var och en köpte ett paket, innehållandes något fräscht och uppiggande för summa summarum 50:-. Det är inte jättemycket pengar men det är det som är utmaningen och det lilla kluriga. Lite prestationsångest fördunklar mina kreativa idéer, det ska ju helst vara något fint, lite kul och passa alla underbara, härliga kollegor i korridoren. Ingen press! Landar i en duschvante i form av en uggla (själv älskar jag ugglor) och en (i mina ögon) fantastisk olja för ett  avkopplande bad. Slår in det i cellofan för känslans skull. Visst går det att tolka fräscht och uppiggande? Så samlas vi och äter fräsch exotisk bricka och sällskapet är definitivt uppiggande, två av två möjliga. Glögg, pepparkaka, jordgubbar och potatissallad samt en väldig massa annat gott. Allt i en salig blandning och i det bästa sällskap en kan tänka sig. En rolig lek förhöjde stämningen innan det var dags för det stora ögonblicket - julklappsutdelning. Varsin nummerlott och val av paket, lite byten men till slut hade alla fått varsitt paket och var nöjda och glada. En härlig stund med varma, generösa människor förgyllde min onsdag i december. Och visst fick jag en fin julklapp men minnet av korridormyset är den finaste gåvan. Tack alla ni helt ljuvliga kvinnor som förgyller och gör vardagen till en guldkant.

När omtanken bär!

Vi förväntar oss att vi varje dag ska kliva upp som vanligt, dricka morgonkaffet och borsta tanden innan det bär iväg till jobbet. Inget orimligt i det och bortsett från någon enstaka förkylning och bacill så lunkar våra dagar på. När den där snuvan och hostan eller kräksjukan rentav, drabbar oss så tycker vi lite synd om oss själva. Vi snorar och stånkar, tycker livet är sk-t och väntar bara på att det ska gå över. Lite vila, omvårdnad  och medikamenter och vi är som nya igen. Såklart förväntar vi oss lite medömkan och att bli ompysslade av nära och kära. Det känns skönt och visst tillfrisknar vi lite snabbare av omgivningens omhändertagande. Så händer något annat, lite utöver den vanliga flunsan och febern. Vi skakas om och plötsligt är självömkan förvandlad till oro, vardagsgnäll och klagandet känns småaktigt och oviktigt. Tiden står still och samtidigt går livet vidare, som vanligt, fast som i en egen parallell tid. Det är som om något tar tag en om axlarna och ruskar om. Plötsligt blir det annars viktiga rätt oviktigt medans det tydligt står klart vad som verkligen betyder något. Hälsa är något som är lätt att ta för givet och ohälsa drabbar sällan planerat utan ganska bryskt överraskande. Och det behöver inte vara livshotande för att allvaret tar sin plats och oron fladdrar som vingar. När sedan ens nära och kära omsluter en med kärlek, omtanke och omvårdnad och sjukvården gör sitt, återkommer lugnet och sinnet är klokare - förhoppningsvis. Det kan kännas svårt att ta emot alla de utsträckta händer som räcks ut till hjälp, stöd och uppmuntran men ibland får nacken böja sig och hjälpen tas tacksamt emot. Känslan när så många runtom visar att de bryr sig på så många olika sätt är så djupt berörande. Det känns som om världen blir aningen bättre, mörkret ljusare och när vi bryr oss samt tar hand om varandra bevisas att omtanken bär. Jag är så djupt rörd för varma ord, uppmuntrande hälsningar, blommor och kramar. Nära kollega som tar sig tid, låter mig få ta den tid jag behöver och är en vän att hålla i när det blåser aningen för mycket, det är stort och det värmer. Och blommorna är fortfarande fantastiskt vackra, tack Catharina! Min familj, mina nära och kära, mor och far, älskade barn och barnbarn samt han, maken, klippan i mitt liv, sockret, saltet och han som i vått och torrt, varmt och kallt finns där vid min sida och bär mina bördor och bekymmer med mig. Tack, jag älskar dig, Stefan!