Maria Dufva

Vem är Maria Dufva? Ja, rent personligen vet jag inte vem hon är. En kvinna i 40-årsåldern (själv sa hon 44 vilket är svårt att se), snygg, trevlig, social men framförallt oerhört intressant och kompetent. Hon är kriminolog och har jobbat med barn som utsatts för brott och då med brott på nätet som specialitet. Hon föreläser numera på heltid ute på skolor för barn, för föräldrar och skolpersonal. och har också skrivit en bok som rör barns säkerhet på nätet "Mitt barn på nätet". Idag gästade hon vår skola och träffade våra elever i år 4 - 6 samt hade under kvällen en föreläsning för oss skolpersonal och inbjudna föräldrar. Två timmar av explosiv information om vad nätet kan göra med våra barn om vi inte finns där och bryr oss. Eller som hon upprepade gånger säger: den människan som gömmer sig bakom Internet. För det är ju inte paddan, mobilen, datorn eller Internet som är problemet utan det är just de människor som gömmer sig där bakom, i dunklet, lurar på sitt byte och rovfiskar. Uppger sig för att vara någon annan, hotar, mutar och kanske värst av allt; bryr sig när ingen annan gör det. Maria smattrar fram exemplen och utan att ge smaskiga detaljer får hon oss obehagliga till mods, inse allvaret och förstå det ansvar som vilar på våra axlar. Våga prata med era barn, skapa relation, sätt gränser, var intresserade, bry er om vad barnen gör på Internet. Hennes uppmaningar och pekpinnar är precis vad som behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna ha en chans mot det "onda" som finns därute. Hon är som en riddare med höjd lans men istället för egen rustning försöker hon rusta oss och våra barn inför mötet med Internet. Hela hennes föreläsning genomsyrar gediget engagemang och kompetens kryddat med humor och personliga anekdoter. Som ett fyrverkeri lämnar hon ingen oberörd och jag är säker på att den låga Maria spred ikväll fick många av oss att gå hem betydligt mer upplysta och beredda att ta det ansvar som krävs. Tack för en fantastisk kväll och för att du orkar stå upp för allas våra barn.

En ny liten pryl!

I försenad julklapp fick jag en liten svart box med spännande innehåll. Det var äldsta sonen som noterat att mitt fotointresse kunde få lite hjälp på traven. En liten svart klämma med en tillhörande lins gör att jag kan ta bilder nära, väldigt nära. Så nära att jag faktiskt allt som oftast snuddar det jag vill fota vilket i och för sig är mindre bra. Hursomhelst så kläms denna lilla pryl fast över mobilkamerans lins och makrovärlden finns där i mitt blickfång. Så spännande och kul att utforska. Efter flera dygn i vinterkräksjukans våld är det också precis det jag orkar och mäktar - en mycket kort fotosession utanför i den lite bleka januarisolen. På darrande ben med lite kylbitna fingertoppar låter jag mig hänföras av naturens skönhet i det lilla, nära. Rehab när det är som bäst.

2018!

Nytt år och nya givar! En hastig tillbakablick på ett 2017 och jag inser att jag lever ett gott och rikt liv samtidigt som glädjen och lyckan naggas i kanten av sorg och saknad. Att summera utan att glömma något eller någon är nog helt oundvikligt och uttrycket "ingen nämnd ingen glömd" är passande i sammanhanget, men vad vore livet utan utmaningar. 

Just med en ny utmaning började mitt 2017 i form av ett uppdrag i yrkeslivet. Jag fick förtroendet som biträdande rektor som en del av min tjänst vilket har varit både spännande och roligt. 

Maken och jag tog en liten tur till Prag och njöt av varandra och vårsolen. 

Vi sjösatte vår första egenägda båt och blev med båtplats. En båt som skapade både huvudbry och frustration men som också gav nya möjligheter till gemenskap och härliga stunder. 

Äntligen skulle sonens tillika makens fd Barracuda rulla på gatorna efter år av renovering och reparation. 

Dottern tog sina vingar och lyfte mot universitetsstudier och Göteborg tillsammans med pojkvän och vän. För tredje året i rad blev jag nominerad till guldäpplet vilket är en otrolig ära. 

I november tillbringade jag och dottern en vecka i paradiset Kap Verde med sol, lite bad, massor med böcker, mys och "bara-vara". Inte ett minne för bara 2017 utan också för hela livet. 

2017 blev också ett sorgens år då vi miste farfar vilket fortfarande är obegripligt och saknaden är stor och tung. 

Födelse och död - det enda rättvisa i världen och 2017 är det år som representerar både och. 28 juli blev jag världens lyckligaste och stoltaste farmor, då föddes nämligen ett litet underverk, vårt första barnbarn Hilmer. Våra älskade ungar har fått ett eget litet pyre att värna om.

Som sagt en massa däremellan som inte är glömt även om det inte är nämnt. 2017 är nu ett minne blott och vi ser fram emot ett 2018 med tillförsikt och förhoppning. Inga nyårslöften har jag lovat men jag ska försöka att leva det liv som jag fått som gåva och förvalta det och 2018 väl.

Minnesdag för förintelsens offer

Birkenau 2010

När man står där på perrongen där så många andra stått, ställer man sig frågan som så mången gång blivit ställd förut. Hur kunde detta hända, hur kunde detta få ske? Vad fick omvärlden att blunda varför valde man bort att se. Det måste vara det grymmaste bland grymhet, en mänsklig vidrighet som inte finns like. Inte bland några andra levande väsen existerar denna fruktansvärda skändlighet.

Där på perrongen slår historien sina vingeslag och den oerhörda verkligheten går inte att värja sig från. Här stod gamla och unga, kvinnor med sina barn och inte ens där och då tror jag de kunde föreställa sig de obeskrivliga kränkningar och vedervärdigheter de skulle utsättas för. Aldrig kan någon, som ej var där, föreställa sig den skräck, smärta och ångest som dessa människor fick utstå.

Idag blåser än en gång fascismens och nazismens iskalla vindar. Må det mänskliga segra!