I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 30 december 2013

Jag - en skrivande läsare!

En tråkig höstdag som blir mindre trist av ett besök på världens bästa bokhandel. Dags för bokcirkel men bokförlagens kataloger var inte på plats. Ägarinnan, som också är en nära vän till mig, hinner trots att hon är mitt uppe i någon bokmässa eller liknande, rekommendera mig en bok. En bok som hon vill att jag ska läsa därför att hon tänkte på mig när hon läste den själv. Det var som sagt lite rörigt och stressigt och bokens titel samt författare for ur mitt minne så snart jag var på väg ut. Jag försökte själv att göra efterforskningar men tyckte mig inte hitta rätt.
Efter alla julbestyr och mitt i julklappsrusningen står jag åter där i min väns bokhandel, denna gång för att köpa de där extra julklapparna. Jag älskar att ge bort böcker och särskilt till dem jag älskar. Efter att ha botaniserat bland hyllor av böcker blir det en ansenlig hög av böcker att lägga under granen. Böcker för stora och små, att bläddra och läsa i och läsa för. Så tar hon åter fram den där boken till mig och visst känner jag igen. Det får bli min julklapp till dig, säger hon och jag vet att denna bok kommer jag att älska. Jag bara vet!
På juldagen sträckläser jag boken och den berör mig på ett högst märkligt sätt. Budskapet är så vackert och tanken är så god. Boken är underfundig och där finns massor av guldkorn och visheter att ta till sig. En lågmäld berättelse om relationer som förändras när någon blir gammal och inte riktigt kan ta hand om sig själv. En önskan om hur det skulle ha kunnat vara eller borde ha blivit. Däremellan sätter författaren ord på hur det är att vara läsare och bokälskare.  Under läsningen slås jag av att hur gärna jag än vill skriva så är det  läsare jag är. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, så någon gång kanske jag titulerar mig En skrivande läsare.

måndag 23 december 2013

God jul!

Jag sitter skönt tillbakalutad och njuter av den värme och det ljus som omfamnar mig. Gnistrande sken från en pyntad gran, värmande lågor från stearinljus och brasa. Härlig julstämning och pirrande förväntan. Känslan av att vara lycklig och förunnad värmer mig inombords. Är så oerhört tacksam för det jag har, nära och kära, hem och vänner. Hjärtat värms av tankar på alla fina som finns i mitt liv. Jag hoppas att alla får en stund av frid och ro i signad juletid. GOD JUL på Er alla!

lördag 14 december 2013

Grattis Pappa till de 85!

Grattis älskade Pappa idag när du fyller 85 år. Tapper, ödmjuk, snäll, hjälpsam, omtänksam och alldeles underbar. Min pappa, som själv går genom så mycket just nu men som alltid tänker på mig och frågar efter hur jag har det. Idag är det din dag och åren har rullat på och jag har så fina minnen att vårda och ta fram och hoppas på många fler. Att fylla år i december är inte det enklaste när allting är upp och ner i tillvaron med julstök och julklappar men vi kommer att sluta upp kring dig på din dag idag och lägga julen åt sidan en kort stund. Presenten kan jag inte avslöja än men jag hoppas att den får dig att skratta så där gott och innerligt som bara du kan.
Vad du än tycker själv så är du oförskämt pigg för din ålder och har en varm och go' glimt i dina blå ögon även om de inte alltid gör det de ska. Du bryr dig alltid om hur jag mår och du älskar dina barnbarn lika mycket som de älskar sin Morfar. Och bättre Morfar har mina barn aldrig kunnat önska sig. Jag är så glad och tacksam för att du klev in i mitt liv och att jag får vara en del av ditt liv.






Grattis Pappa på din dag - jag älskar dig

måndag 9 december 2013

Såna som jag!

En vuxen människa som regredierar till ett vettskrämt barn. Vett och sunt förnuft får vingar och flyger iväg till ingemansland. Tårar som rinner, hjärtat som bultar och en puls som rusar och som långt vida överstiger tillåten hastighet. Jag är inte ensam även om det är så det känns. Det är en av de vanligaste fobierna, rädslorna - tandvårdsrädslan. Det låter lite för lamt för det handlar om ren och iskall skräck. Det är en mardröm i vaket tillstånd som inte går att vakna ur. Hur mycket jag än intalar mig lugn, så kan jag inte hantera det tillstånd jag hamnar i. När sedan munnen, som sitter på mannen i den vita rocken, uttalar saker som jag knappt inte kan ta in ligger paniken på lur. Nånting som växer som inte ska växa och inte ens ska vara där. Tänder som måste bort för att ta bort det som växer. Käkben som är påverkat och infektion och röntgenbilder och narkos och smärta och akut och, och, och... Tårar rinner och munnen rör sig igen och säger "Såna som du brukar vi skicka till engelbrektsgruppen..." Såna som jag återgår till ett normalt tillstånd när dörrarna slår igen bakom och tårarna slutat att rinna. När förståndet återkommer påbörjas väntan på kallelsen som ska leda mig vidare i detta h-e.

P.s. Jag har ingen aning om vad engelbrektsgruppen är för något och inte mr eller mrs Google heller. D.s

söndag 8 december 2013

I morgon ska jag luta mig mot det!

Våra liv är sammanflätade på ett underligt vis. Barnen har fört oss samman innan vi visste vad det skulle bli. Vi vet saker om varann som nästan ingen annan vet ändå vill vi både prata och veta mer. Du är den som får mig att lyfta till oanade höjder bara för att du tror på mig och jag hoppas att det finns något jag kan tillföra dig. Med din värme tinar du min ibland lite svarta själ och du lockar fram mitt bättre jag och gör mig kanske bättre än den jag är. Underligt är det men du känner mig bättre än många andra trots att vi aldrig varit privata i vår vänskap. Idag när du stod i min hall med en vacker rosenbukett i ena handen och ett symboliskt ljus i den andra gick det upp för mig vilken stor plats du har i mitt hjärta och hur mycket du betyder för mig. Jag är så oerhört tacksam och innerligt glad över att du är en del av mitt liv och jag ser fram emot att du lär mig hur man fikar. Tack Gunilla för att du finns och för det stöd du gav mig idag. I morgon ska jag luta mig emot det.


söndag 1 december 2013

Första advent och saffransfudge!

Idag bestämde jag mig för att oavsett allt annat så är det första advent och det är dags att komma i stämning inför julen. Av tradition brukar vi äta första julskinkan advent till ära, nykokt och griljerad. Därtill köttbullar gjorda på viltsvinsfärs och hjortfärs. Fick också för mig att göra en sats med saffransfudge, inspirerad av en underbar kollega. Allt detta efter en utflykt till julskyltningen som sig bör. Kände mig aningen duktig och tyckte att jag faktiskt fick något gjort som dessutom var roligt. Ovanpå detta skulle jag precis åka iväg till min fina mamma och pappa för att ge dem en hjälpande hand. När jag så plockar undan det sista efter mina göromål i köket och öppnar dörren till min kyl möter mig en syn som kan få den starke att tappa fattningen. När sonen dyker upp står jag med benen i kors och skrattar. Synen som mötte mig var ett gult vattenfall, ja inte vatten förstås utan rinnande saffransfudge. Fatet hade halkat snett och smeten runnit nerför alla hyllor, ner i lådorna och fick mjukosttuben att simma i klet. Vet ni hur kladdig saffransfudge är och hur mycket det är när det är på fel plats?  -Jag tackar Gud för att han gav mig humor, sa jag och skrattade återigen. Det blir till att göra ny fudge en annan dag. Om den blir bra lovar jag att skriva ner receptet.


lördag 30 november 2013

"Pekfingrande"

Min penna har alltid haft en terapeutisk inverkan på mig. Jag har alltid skrivit eller ritat (läs kladdat) av mig. I tonåren skrev jag min hjärtans kärs namn på alla sätt jag kunde och överallt. Till min tyskalärares stora förtret. Alla dikter som fann plats i mitt hjärta skrev jag av och om igen. På lösa papper, i skrivhäftet eller i den där fina boken med vackert omslag. Jag skrev egna dikter om sorg och smärta och elände. Sällan skrev jag om lycka eller besvarad kärlek. Under vissa perioder har jag också skrivit dagbok. Djupa hemligheter, ord som inte var avsedda för någon att läsa utan bara för att tömma min tanke och stilla min oro. Numera är det tangenterna som får stå ut med mitt "pekfingrande" men fortfarande skriver jag för att tömma. När tankarna irrar som irrbloss och oron eller glädjen trycker på. Mitt skrivande hjälper mig att läka det svåra, tunga men ger mig också möjlighet att återuppleva glädjen och lyckan. Det ger vila åt mina virvlande tankar.

fredag 29 november 2013

En röst som berör!

Där satt hon i fåtöljen och pratade så gripande om sig själv och sina upplevelser. Utelämnande utan att frossa i smaskiga detaljer. Hennes smärta och inlevelse gick ut genom tv-rutan och rakt in i hjärtat. Vet inte vem hon är, en författare men jag har aldrig läst hennes böcker. Det jag vet är att jag aldrig kommer glömma hennes historia. Berättad med få ord men med en känsla och innerlighet att jag berördes ända uti hårtopparna. Hennes raseri, hennes smärta och hennes värdighet väckte känslor i mig som jag trodde jag sedan länge hade begravt. En röst i tv-rutan, en fredagskväll hemma i soffan som för alltid ger avtryck. Det är valuta för tv-licensen.

torsdag 28 november 2013

Jag ska bära dig!

Jobbiga saker händer! De går inte att undvika. Det är som att gå på "tigerjakt". Du kommer till ett träsk, du kan inte gå runt det, du kan inte gå över det, du kan inte gå under det - du måste gå igenom det.  Det betyder ändå inte att det är lätt och det betyder inte att det måste vara svårt. Det är som det är! Raljerande skämt ena stunden och hyperventilerande panikångest den andra. Enklast blir det när livet trycker på och man för en stund glömmer. Min stora ynnest är mitt jobb. Där finns inte plats och tid eller utrymme för grubblerier och oro utan där trycker livet på mer än eländet och vinner den matchen lätt. Det blir också lätt när man möts av två varma, bruna ögon på en av mina tjejer i klassen som lägger huvudet på sned och säger med utsträckta händer: Jag ska bära dig fröken, jag gör det! Och det är precis det hon och de andra barna gör. De bär mig till och med över träsket!

tisdag 26 november 2013

Futtigt!

Därute i den stora vida världen lider människor av sorg, svält, katastrofer, förluster och svåra sjukdomar. Där finns kvinnor som ser sina barn dö och barn som ser sina fäder dödas. Elände och vansinne i en värld så orättvis att orden inte ens räcker. Mitt i allt detta plågas jag av tanken på att min katastrof, mitt elände är som en "piss i Nissan", liten, obetydlig och nästintill futtig. Trots det berör det mig på ett synnerligt oundvikligt sätt och jag känner mig liten, rädd och orolig. Ändå har jag de där som när de behövs som bäst, sluter upp runtom mig och bara tar emot när jag faller.

När alla sluter upp!

Känslan av att möta ögon som signalerar värme, omtanke och medkänsla är så kluven. Där infinner sig en obehaglig glimt av utsatthet - av att ha lämnat ut sig. Som i ett ögonblick går över till lycka, samvaro och tillhörighet. Jag är inte så bra på det här men det är ni. Främst min familj som är där och bara finns vid min sida. Mor och far som trots sina egna bekymmer hjälper till och bär mina. Mina fantastiska kollegor som med fingertoppskänsla räcker ut sina händer till stöd och respekterar mitt sätt att hantera situationen. Samt en chef som underlättar för mig att i första hand göra mitt jobb med barna, det jobb jag älskar. Allt detta och alla ni, ger mig gnistan att bita ihop trots att det, bokstavligen, gör ont men jag tar det för att ni finns där.

måndag 25 november 2013

Upp och ner!

Livet är en berg- och dalbana det tror jag de flesta kan hålla med om. Det går uppåt lugnt, sakta men säkert innan man når toppen. Några små dalar och en och annan liten backe. Helt plötsligt går det utför i en fart som får magen att hissna och vända sig. Allting ställs på ända och man vet inte riktigt om fötterna är upp eller ner. Huvudet snurrar och krampaktigt håller man i sig för att inte tappa taget. Väl nere på marken, med fötterna på jorden kan man få lite distans och inse att det är något man får ta sig genom. Dock en aning omtumlad och kantstött. Tur att man har nära och kära som tar emot när man kommer ner.

måndag 18 november 2013

En himmel blå!

Där ligger något tungt över mig. Vet inte riktigt vad det är. Kanske är det ovanan med lite varmare höstkläder. Det skulle kunna vara hösten som singlat sina löv över mig eller också är det oktoberstormen som hotar att kväva mig. Det skulle kunna vara gubben Höst som sveper sina lovar runt mig och kramar aningen för hårt. Nånting där är det som får mig att känna mina andetag och vara påtagligt medveten om varje pulsslag. Pulsen som slår hårt och hänsynslöst både i öron och ögon. Tröttheten förlamar och går inte att värja sig emot. Rutiner avlöser varandra som en grå massa i en grå vardag. Och plötsligt i all denna melankoli så lyser solen upp och värmer, inte bara den kulna höstluften utan också mitt sinne. Allting blir lättare, stegen, andningen och till och med vardagssysslorna går som en dans. Tänk att världen och jag påverkas och kan förändras som i ett trollslag bara av en himmel som är blå.

söndag 17 november 2013

Färgklickar!

November bjuder på blandad kompott av väder och skepnad. Ena dagen isande kall med frostrosor på vindrutan och den andra faller ett ljummet duggregn. Blåsten avlöser hög klar luft med blå himmel och plötsligt är där en blek novembersol med en temperatur som september kan avundas. Där är hundratals av grå och bruna nyanser, som i och för sig är inne just nu. En och annan avvikande färgklick finns där också. De är små och upptäcks kanske inte på en gång, men de finns och gör tillvaron aningens mer kulört. Det slår mig att det är som själva livet och vardagen. Det rullar på och kanske är det lite grått med alla rutiner och måsten som ser lika ut för var dag, varje vecka, år ut och år in. Men där finns massor av ljusglimtar som underlättar och sätter lite färg på livet. Det kan vara små, små saker som vi för det mesta inte upptäcker till lite större, mer tydliga, som är där för att ses. Det kan vara doften av kaffe på morgonen eller att det finns mjölk till kaffet på jobbet. En godnatt-kram av barnen eller en hejdå-kram av elever. När något av ens måsten redan är gjorda av någon annan. Känslan av att höra till och ihop. Färgklickarna är många och de blir till sprakande fyrverkerier när vi slösar det där vackra och ack så viktiga på varann. Och när det dyker upp, lite oväntat, i ett sms eller i form av en ordlös smekning, då blir det grå med ens rosenskimrande.

söndag 3 november 2013

Skimmer!

Det mörknar nu och hösten låter sitt grå ta över. November omsluter oss med mulet, kalt och kulet. Nakna står nu de nyss så färgsprakande grenarna och himlen som spände sin höga, klara luft över oss, tynger nu ner det grå täcket istället. Även sinnet är tungt och tanken vemodig och lite dyster. I denna tid tänder vi ljus för de vi återfinner i våra hjärtan och tar oss tid att minnas och att sörja. Kanske är det precis det vi behöver för att sedan lyfta blicken och upptäcka att än finns där skimmer mellan grenarna.

fredag 18 oktober 2013

När det svajar!

Ibland känns det som om allt runtomkring rör sig men själv står man still. Andra gånger är det i huvudet allt rusar runt medan världen har stannat. Oavsett skapar det ett kaos och inger en känsla av ett hjul som roterar fortare och fortare ju mer man försöker ta sig ur. Konsten är då att fokusera på en enda prick, följa den helt och till fullo för att koppla bort det som skapar karusellen. När labyrinten blir för svår att navigera sträck ut en hand, låt den löpa längs ena väggen och i sinom tid finns utvägen där. Att prioritera det lustfyllda i livet är som att fokusera på prickarna och det finns ingen bättre navigator än nära och kära. När det blåser som mest och även den stadigaste eken svajar, då är det gott att ha rötter som ger stadga. Det kallas inte familjeträd för inte.



söndag 13 oktober 2013

Vilken härlig dag!

Klarblå himmel och brittsommarvärme. En sista fika på altanen innan den packas ihop inför den vinter som står stundande. Dags för de sista ljuva plantorna att vändas upp och ner i skottkärran för att färdas mot den hög som i sinom tid ska ge näring åt nya ljuva blommor. Morötterna dras upp oavsett storlek och örterna knyts i buketter för att torkas och bevaras till vinterns grytor och röror. Humlen som än står tappert grön får tyvärr lämna sin spalje och vissa plantor omhändertas till vinterförvaring.  Det lyser rött i bladverken och de sista ljuvliga smultronen smälter på tungan som snö i vårsol. Där står en viol och sprakar lila i det begynnande murriga brungrå och mitt i gräsmattan lyser en maskros som av gull. Intill står den i praktfullt fröstånd och minner om att det finns hopp om nytt liv och nya tider. Omsorgsfullt som ett vackert paket slår vi igen trädgården och inväntar det vita täcke som snart omsluter världen. Likaväl ser vi framåt och inväntar våren när vi får riva av pappret och njuta av det som väntar inuti. Men en sån här dag njuter vi av här och nu och kommer minnas den som "vilken härlig dag!".

torsdag 10 oktober 2013

När?

Dra in, dra ner, dra bort, dra av och dra åt! Skär lite här och skär lite där. Minska och krymp och till sist blev det en "tummetott" kvar. Satsa, lyft och nu är det dags men utan förutsättningar och nerbantat till svältgränsen. Var dag går jag till mitt jobb, ett jobb som jag älskar och var dag går jag hem, aningen tröttare och med en begynnande känsla av maktlöshet. När ska vi se den där satsningen massmedia skriver om och när ska våra barn få det de behöver, förtjänar och har rätt till? NÄR?

onsdag 9 oktober 2013

Helt okej!

Idag är jag lite trött på allt. Ja, kanske inte allt men det mesta. Eller inte det mesta kanske men en hel del. Om jag ska vara helt ärlig är jag lite trött bara men det kan vara nog ibland. Lite trött är okej! Trött på att det ibland känns som om att vart man än i världen vänder står man där med tomma händer. Trött på att stånga mig blodig åt vilket håll jag än stångar åt. Nu låter detta så mycket värre än det är men det är så det känns och värre är det inte. En del dagar är värre och det är okej! Egentligen finns det inget att gnälla för eller klaga på men ibland blir det så och det är okej. Efter att ha lättat på trycket och tänkt på vad en teckning kan säga så känns det ganska okej igen. Ja, faktiskt helt okej!

måndag 7 oktober 2013

Dagar som dessa...

Att få dela med sig av kunskap och lärande är mitt jobb. Att göra det med glädje och värme är mitt val. När min glädje i lärandet för med sig att ett gäng med 9-åringar bara vill ha mer och inte vill gå hem , då är känslan ren lycka. Det är också en fantastisk känsla när man får dela med sig av sitt kunnande till kompetenta kollegor och de visar sin uppskattning genom en varm kram och ett tack för att jag finns. Dagar som dessa skulle jag gärna få fler av!

söndag 6 oktober 2013

Så skriver jag ändå!

Ord är så fattiga och jag är ingen poet men bara så du vet jag skriver ändå. Kanhända ingen läser eller gillar det jag skriver men det spelar ingen roll jag skriver ändå. Orden är mina och jag får använda dem hur jag vill och om jag vill och om du misstycker så skriver jag ändå. Om det är intressant eller inte spelar också mindre roll, du kan låta bli att läsa och välja bort mina ord. Men jag vill gärna skriva om inget och om allt mellan himmel och jord. Jag skriver för att orden trängs i min tanke. De snirklar runt och slingrar sig som humle kring sin stång. För att minska på trycket och få tankarna skingrade tar jag till min penna för att få mellanrum och luft. Och om du inte gillar vad jag skriver eller att jag skriver så skriver jag ändå!

16 år!

Tänk att det är så! Det där lilla knytet, med svarta ögon och rosa naglar likt de små snäckorna på Långasand, blir 16. Efterlängtad och innerligt älskad kom du till oss en tidig  höstmorgon som ett glittrande ljus i höstens mörker. Varje dag njuter jag av den gåva du är. Jag har dig bara till låns men jag är lycklig över att få se dig växa och få växa med dig. Du delar ditt liv med mig och jag förundras över hur fint vi har det - du och jag. Vi är mor och dotter men också de allra bästa vänner och pratar om ditt och datt, djupt och ibland lågt, men pratar gör vi. Våra stunder tillsammans är de mest värdefulla och bara vetskapen om att du finns gör mig varm. Du är mitt plåster när jag blöder, du är min filt när jag fryser, du är min sol när det är mörkt och du är en stor, stor bit av mitt ♥. Jag älskar dig Juliette!

onsdag 2 oktober 2013

Jag vill ha mer!

Min värld är klädd i färgsprakande kulörer och himlen är hög och klar. Luften biter men det är bara som ett oskyldigt nafs.  Det är nästan ofattbart vackert och det känns som om det är svårt att njuta av denna underbara höst - tillräckligt.  Hur mycket jag än försöker ta vara, spara och  bara vara i nuet så är det inte nog ändå. Under bilfärden låter jag blicken svepa över allt det sköna och registrerar för att för alltid minnas bilden. Jag fotar de vackra löven och de små och stora vyerna för att föreviga ögonblicken av hänförelse. Ändå räcker det inte till. Jag får inte nog av den tid jag får. Jag vill ha mer!

måndag 30 september 2013

Kanske...

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag vänder ut och in på själv för att få till det bästa för så många som möjligt. Min arbetsbeskrivning känns ibland som om den vore tänjbar till det yttersta. Kanske är det jag som vill för mycket och kanske blir man till slut tagen för given. Och kanske det då är dags att fundera på vad det är man håller på med ytterligare en gång. För kanske är det dags att tänka nytt!

söndag 29 september 2013

Höstpromenad - du och jag!

Trots att solen skiner så är det grått och mulet en stund. Vissa dagar är så! Egentligen är det inget som är fel utan det är bara lite tungt.  Tungt att andas, tungt att vara. Det är segt som kola i tanken och lusten vill inte riktigt vara där.  Då ska man ta tag i själv, sluta gnälla och tycka så fördärvat synd om sig själv. Rycka upp sig och hitta på nåt! Ta en promenad i den ljumna höstluften. Det är precis det jag gör. Tar med mig min finaste och går ut i hösten med min fina kamera om halsen. Därute lättar så trycket, stegen blir allt lättare och jag känner inte av att jag andas. Vi pratar om ditten och datten och om mest ingenting, hon och jag på vår höstpromenad. Jag slås av hur hon är som plåster på mina sår, som balsam för mitt toviga hår, som handkräm för mina nariga händer och som hostmedicin för min rethosta. Hon är min luft, mitt allt och jag älskar henne till himlen och tillbaks. Tack för idag och alla andra dagar min älskade dotter.

fredag 27 september 2013

Sova!

Det där med att sova är något grundläggande, något primärt. Något vi gör för att vi ska och måste. Ibland ser vi det som något nödvändigt ont. Inte förrän den inte infinner sig saknar vi den. När vi ligger där med klarögda ögon som svider av trötthet men ändå inte kan sova då vill vi gärna kunna knäppa på sömnen. Då när tankarna snurrar och inget i världen kan få oss att samla dem till en enda vettig. När hjärtat slår som om vi just avslutat ett maraton och kroppen hettar av ej önskvärd orsak. Vi vet att det värsta som kan hända är att vi är tröttare än vanligt nästa dag. Ändå ligger paniken på lur och gör oss mer klarvakna än nånsin. Trots detta så tar vi en god natts sömn för given när den väl infinner sig och har kanske inte vett och förstånd att uppskatta den som vi borde. Måhända att vi sover bort en stor del av vårt liv men det finns sämre saker att slösa tid på.

torsdag 26 september 2013

Än är där sommar kvar...

Nu nyper frosten i våra kinder och färgar vår värld gnistrande vit. Iskalla fingrar och ångande andedräkt. Dags för handskar och värmande sjalar. Rutor som skrapas och brasor som värmer. Vi kurar och myser och fryser litegrann. Bädden är kylig och luften är kulen. En filt att svepa in sig i och stearinljus som ger ombonad och långa skuggor. Det är varmt och kallt om vartannat och jackan åker av fram på dagen för än är där sommar kvar i luften.

lördag 7 september 2013

Ljus & skugga!

Samma motiv med olika fokus. Det beror på hur vi vinklar vårt objektiv. Ibland är det skuggan som skymmer all sikt, ibland bländas vi av ljuset. För mycket och för lite skymmer allt och utan det ena existerar inte det andra. Utan ljus - ingen skugga. Utan sorg - ingen glädje.  Vi väljer vad vi vill se, även om valen inte är lätta.  Svårigheter blir svårare om vi bara ser hindren. Lättsamheter blir till klyschor om vi inte inser allvaret. Att skapa en balans mellan livets allvar och livsglädje är som att balansera på lina. Det blir så mycket lättare om vi har någon att hålla i hand,  ibland, som stöd - när det skakar till och vi tappar balansen.

Saknad!

Sorgen bleknar stilla i livets vilda dans och snart på glädjens vingar du glömt att oro fanns.

12 år! Vardagen har trängt undan sorgen och skapat ett tomrum och en bild av saknad.