Det tunga grå...

Januari, en bit in på det nya året, en ny vårtermin, nya möjligheter, nya svårigheter och allt detta med det tunga grå över sig som en täckande slöja. Vi pratar väder, det har vi alltid gjort, det är vad vi gör i Sverige men aldrig har jag hört så många uttrycka längtan efter ljuset. Ej heller har jag hört så många prata om hur tungt det tunga grå är och hur sinnet påverkas. Det tunga blir tyngre, svårigheterna blir svårare och glädjen håller inte i. Möjligheterna är inte lätta  att skönja och vardagens guldkanter flagnar och det enda som lyser är grått. Deprimerande, mörkt, tungt, eländigt och svårt. Så sätter vi allt detta i ett perspektiv utifrån det vi har, livets nödvändigheter, mat på bordet, tak över huvudet, säng att sova i, rinnande vatten, ja listan kan göras oändlig. Fyll på med nära och kära, trygghet, omsorg, kärlek och liv. Jag har ett liv! Inte utan att det ibland är tungt, smärtsamt och svårt men jag har människor omkring som hjälper mig bära, som finns där för att dela både det tunga, grå och det som är livets guldkant. Att tillåta sig själv att tappa taget, tron och hoppet är mänskligt och att ha någons hand att gripa tag i för att inte falla är en gåva att ta vara på. Det kan vara en kram, ett mail med "Ja det blir superkul", ett sms " jag har fixat vikarie så jag kan", ett telefonsamtal från hon som är så nära i hjärtat men en bit bort, geografiskt. Eller den där filmen på Messenger med en mage som bär ett liv, förtroendet att få dela sorgen vid en grav med någon en aldrig träffat förr och för att inte tala om alla dessa som skänker en slant och delar vårt till minne av en mycket när och kär. Det finns mycket fint att gripa tag i när livet är svårt och ibland får en förlåta sig själv för att kraften sinar och greppet slinter.

Slitna, grå...

Jag tittar ner på mina fötter och ser ett par grå, slitna ulltofflor. Inser att det är lite som att se sig själv som det känns just nu. Dessa tofflor påminner inte bara om mig själv utan de betyder något alldeles extra. I maj, strax efter mors dag och min födelsedag väntade ett paket på mig när jag kom hem från jobbet. Bakom paketet stod du, glittrande och spänd av förväntan. Grattis "morsan" på dina dagar, sa du och gav mig en varm kram. I paketet låg dessa grå ulltofflor och du förklarade att modellen passade smala fötter som mina. Du såg inte bara att mina gamla tofflor var utslitna utan också att mina fötter krävde en smalare modell. Jag blev så innerligt glad, inte så mycket för själva gåvan utan för din omtanke och dina ord. Grattis morsan! Som det värmde. Jag tittar ner på mina grå, slitna ulltofflor och klumpen i halsen växer till tårar. Inser att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dessa grå men också att värmen från dem ändå lindrar det där "onda". Tänker att jag resten av mitt liv alltid ska ha ett par grå och alltid tänka på dig när de och tanken på dig värmer mig.

En dag i taget!

Det går fort nu! Vi är redan i mitten av januari, i ett nytt år och ett nytt decennium. Julen och nyåret svischade förbi och försvann. Det sägs att tiden går fortare och fortare ju äldre en blir och det känns som om det stämmer. Samtidigt som dagarna avlöser varandra i snabb takt så är varje dag som en utmaning just nu. Det krävs krafttag att bara gå upp och vardagliga sysslor kräver massor med energi. Det är som om det någonstans är läckage, som om kraften sipprar ut och är på väg att tömma reservaggregatet. Tankarna snurrar så fort det ges tillfälle och det onda, tunga svävar som en örn ssom är beredd att hugga sitt byte. Allt är en process och det måste få ta sin tid. Runtom mig finns så många goda, fina människor som undrar hur jag har det, hur jag mår. En kram i förbigående, en hand som varmt klämmer till om min och en omtanke och oro. På sikt kommer all denna omsorg ge kraften och styrkan tillbaka men nu, just nu är det en dag i taget.

Tid!

Tid, detta förunderliga, fascinerande ting. Finns det något som är så föränderligt eller så förgängligt som tiden? Den rinner i timglaset snabbare och snabbare, den stannar upp för att till synes stå helt stilla. Försök fånga den och den glider ur dina händer som en flygande drake i storm. Försök stoppa den och du kommer märka att den gäckande tickar aningens snabbare än du vill. En del dagar sniglar sig fram, det är som att vada i kvicksand, andra rusar som X2000, fort och bara förbi utan att stanna på en enda hållplats. Vi tror också att vi alltid har tid, att den finns där, beredd att tas till närhelst vi vill och behöver. Tills vi en dag inser att det är försent, tidspotten tog slut fortare än vi anat. Då känns tiden inte som en vän du kan lita på, den lurar och duperar oss att tro att den är evig och för alltid tillgänglig men den glider ur våra händer precis som sanden i det där timglaset. Men visst kan tiden vara något gott, den ger minnen att se tillbaka på och den får oss ändå att ta tillvara på just densamme. Vid nyår ser vi väl alla tillbaka, på det gångna året eller som nu det gångna decenniet och summerar vår tid och våra liv och jag tror att vi alla kommer fram till "seize the day" inte bara är en klyscha. Jag summerar att jag varit lyckligt förlovad i 35 år med mannen i mitt liv, oersättlig, lycklig tid men att jag också mist någon värdefull och där tiden inte var på min sida. Livet går upp och ner och vi kan aldrig vara säkra på vad som sker annat än att tiden går under tiden.

Årets första dag!

Denna årets första dag fylld med värme, kärlek, mys och så denna sorg och saknad som ligger som en grå slöja över sinne och hjärta. Ljuset kämpar förtvivlat för att ta sig genom de gråa, mörka molnen som hänger tunga och bara precis orkar hålla sig kvar. Långt borta i horisonten skönjes små springor av solens strålar och av längtan söker sig blicken dit, oavbrutet.

Vi tar en fika och alla smakar på varandras val av bakverk, det känns dock inte dagsfärskt men vem bakar på nyårets första dag? Det är mysig stämning och vi är tillsammans. Lite dävna är vi allt, vi vuxna men den lille håller ihop vår samvaro med sitt pladdrande och sina härliga utrop och uttryck. I det lilla mysiga caféet finns massor med prylar att titta på och i kassen med oss hem blir det ett par gröna, små växter och en halsduk. Den är vackert gråmönstrad, mjuk och varm. Kanhända kan den värma och hålla om i den bistra kylan som med all säkerhet kommer komma innan vintern övergår till vår.

Vi tar vägen förbi kyrkan hem, kyrkan som ska stå värd när vi ska ta gemensamt farväl. Himlen är mäktig i sin skepnad. Å ena sidan dov i färgerna med rosa inslag, som om det vore kallt, riktigt kallt. Å andra sidan är det ett märkligt ljus, himmel, moln och sol bildar ett sagolandskap som ur en Disneyfilm. Då och då lyfter svarta siluetter av fåglar upp mot skyn, högt seglar de tills de blir små prickar och bara löses upp och blir ett med himlen. Allt det vackra, ljuset och mörkret som delar himlen i två, griper tag i mig. Det är en förunderligt egendomlig känsla och mina tårar rinner. Tankarna, sorgen, saknaden blir för mycket, varför, vad? Frågorna trängs i mitt huvud och svaren gäckar mig och mycket är och kommer förbli obesvarat.

Vi kommer hem, äter gott och suger ur det sista av årets första dag. Innan det är dags att nanna kudden hinns det med lite soffmys och en film. Om det stämmer det som sägs om nyårsdagen, att som dagen blir så blir också hela det nya året, ja då kommer lycka varvas med sorg, glädje blandas med tårar och det är väl det som är livet. När jag ser tillbaka på det gångna 2019 så var det precis så det var. Dock kommer 2019 för alltid vara det året vi fick dig tillbaka men förlorade dig igen.