I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 31 juli 2017

Farmor!

Farmor! Jag smakar på ordet. Låter det smälta runt i munnen, i tanken och i hjärtat. Tyst för mig själv viskar jag det och undrar om det är sant, om det är jag och vart tiden tog vägen. För knappt 27 år sedan smakade jag på ett annat ord - mamma - och funderade på om det var på riktigt. Då en liten Jesper med liten näbbmun och lite större näsa, nu en liten Hilmer. En pytteliten Hilmer, det ljuvligaste pyre en kan föreställa sig och visst är det sant. Och visst är känslorna större än det finns ord. När två av de människor jag älskar mest får livets gåva och jag får efterrätten, då är det stort. Så stort att de där infernaliska tårarna envisas med att skymma sikten och svämma över - hela tiden. Himmel och plättar vad det värker i hjärtat av kärlek och lycka. Hur kan jag ens ha trott att jag var förberedd på den storm av känslor som övermannar mig. Jag vill ta världen i min famn men främst den lille förstås. Jag vill ta ner stjärnorna och månen men främst vill jag vara farmor som finns när det behövs. Nu kommer de igen, de där förargliga tårarna - av kärlek, av lycka och för att jag faktiskt är farmor.

lördag 22 juli 2017

Intill tidens ände!

Här sitter jag i min stol på altanen och låter kvällssolen värma mig med sina milda strålar. Runtom mig har jag min familj som pysslar med allehanda ting. Det slår mig att jag just nu befinner mig i en förändringens tid och att ingenting någonsin mer blir som förut. Samtidigt tänker jag att det är så det är - livet. Föränderligt och försvinnande. Det som en gång varit kommer inte igen och var dag har sin egen morgon och slutar alltid som en gårdag. Tydligt känner jag ändå hur viktigt det är att hänga med i svängarna och inte tappa taget. Men också hur viktigt det är att jag står kvar trots allt som händer eller kanske just för att det händer. Visst är jag en del i förändringen men för den skull är jag densamma. Eller, jag blir ju farmor förstås, det är stort och otroligt omvälvande. Min minsting lyfter vingarna och vi blir ensamma i ett stort hus men det var ju det vi ville - ge barnen vingar. De kan ju alltid flyga hem igen. Och vilken tur att vi trivs i varandras sällskap, jag och mitt livs kärlek. Det underlättar när vi sitter där i varsin fåtölj när november sänker sitt mörker. Skramlet från grillen väcker mig från mina funderingar och jag inser att än är här ingen baby och än bor minstingen hemma så jag tänker att livet är här och nu. Farmor blir jag när det är dags och minstingen ska jag njuta av varje dag som om det är den sista. Förresten ska jag njuta av dem allihop - varje dag - intill tidens ände.