Dags att handla inför långhelg. Bilar och människor överallt. Snurrar runt ett extra varv på parkeringen för att hitta en plats att parkera på. Överfulla matvagnar styrs med vånda och besvär mot fina, nästan nya bilar. Precis utanför matbutiken sitter en kvinna med en mugg i sin hand. Hon sitter lite gömd vid ett träd och gör inget som helst väsen av sig. En hopkrupen människa som svalt sin sista uns av stolthet. Lite generat stoppar jag en slant i hennes mugg och ett kort ögonblick möts våra blickar. Hennes fyllda av tacksamhet och mina en aning skamsna över att jag inte gör mer. Tillbaka i bilen kan jag inte få henne ur tanken. Vart ska hon ta vägen i kväll, i natt när mörkret, kylan och fukten sänker sig? Blir det en trappuppgång eller en ödekåk eller bara på en bänk någonstans? Själv åker jag hem och fyller på mitt redan halvfulla kylskåp, med en besk eftersmak av tanken på henne som kanske inte ens har ätit sig mätt på den dag hon minns. Störde hon mig? NEJ! Skrämde hon mig? NEJ! Berörde hon mig? JA! Hon blev på något sätt symbolen för de människor som krafter runt om i Europa, inte minst här i Sverige, vill få bort. Och det SKRÄMMER mig! På tv sänds program om humlors och getingars funktion och om hur vi inte skulle kunna överleva utan dem. Helt rätt! Så är det! Men kan vi leva utan varandra, varandras olikheter och likheter? Alla har rätt till sin funktion, sitt värde, sitt liv oavsett! Jag mår inte dåligt av att ge en slant till en tiggande, frågan är: Hur mår hen som tvingas tigga för att överleva eller leva någotsånär drägligt? Och vem har rätten att tro sig vara förmer?
