I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

onsdag 29 februari 2012

Dagen efter!

I går firades Maria runt om i Sverige. I vår familj/släkt har det alltid firats lite speciellt. Min mormor hette Maria, mamma likaså, jag heter det och dottern med. Vi alla har Maria som andra- eller tredjenamn precis som så många andra. Årets Maria-dag firades hos Mor & Far. En eftermiddag sittandes vid deras köksbord i lugn och ro. Lite gåvor utbyts men det är stunden tillsammans som är värdefull. Tre generationer Maria och ytterligare en som finns med oss i tanken. Grattis till alla andra "Marior" så här dagen efter.

tisdag 28 februari 2012

Fördärvat lagom!

Just nu är huvudet fyllt av pedagogiska uttryck eller kanske mer intryck. I alla fall känns det som om något är intryckt innanför pannbenet. Hellre det än uttryckt ur, förstås! Hur som helst är det fullt därinne av IUP:er, LPP:er, omdömen, åtgärdsprogram mm mm. Formuleringar som är tolkningsbara om man vill men bara om man har lust att dränera sin energi på dem. Acceptera eller ifrågasätta, det är frågan. När ska vi göra vad och hur ska vi göra och när? Släppa taget om det gamla, trygga, invanda eller vandra i samma, nötta spår och göra "som vi alltid har gjort" eller snarare inte gjort. Se utmaningarna som en utveckling eller inveckla och förpuppa sig och stanna därvid. Ta en sak i taget, använda verktygen som ett hjälpmedel eller försöka skruva med hammaren och gnälla: "det går aldrig". Se allt med vidvinkel och blixtrande skärpa eller kika genom hålet och se bara ett nattsvart mörker. För positiv, för negativ eller kanske helt enkelt bara så fördärvat lagom. Jag vet vad jag vill och hoppas att någon vill lösa biljett och följa med på färden. Vart den bär och om vi överhuvutaget kommer fram är oväsentligt, det är själva resan som visar vägen.

söndag 26 februari 2012

Allting har en ände...

Slutet gott allting gott brukar det ju heta men det är inte alltid som det är gott med slut. Veckoslut är oftast härliga om inte allt annat välbehövliga, helgända däremot innebär för det mesta prestationsångest, ni vet allt som måste hinnas innan... Nyåret som är årets slut är ett festligt slut och början på något nytt. Sista dagen på semestern är så full av ångest inför det hela, långa arbetsåret som ligger framför. Det är säkert likadant med lov för många. Skolan drar i gång och vardagen infinner sig och det är slut på sovmornarna. Egentligen är allt som kommer efter ett slut början på något nytt. Kanske är det ibland svårt att acceptera att allt har en ände även om vi inte vill, det är bara korven som har två.

Nyår i Göteborg 2012!

lördag 25 februari 2012

Minnena kommer så ofta till mig...




Hanna - min själsfrände!
Ibland kan vi behöva öppna locket till vår "Nostalgiask" eller glänta en aning på "Barndomens port". Där innanför möter oss en skattgömma som är vår egen men som vi såklart kan dela med andra. Jag menar förstås alla dessa minnen som vi ständigt bär med oss men som vi bara plockar fram ibland. Häromdagen var jag och Kickungen hos Mor och Far. Det var en så'n där lång, skön, mysig dag som började med en långpromenad i vårluften och avslutades med en långpromenad i en behaglig förvårafton. Däremellan var vi och blev ompysslade med mat och fika. När vi satt i soffan, lite dästa efter maten, kom Mormor med låda efter låda med gamla fotografier. Där fanns foton på mig från när jag var liten, bilder på Mormor som barn och ung och framförallt bilder från ytterligare generationer bakåt. Min Mormor och Morfar i ungdomens da'r, Hanna (min mammas farmor) som ung och vacker mfl mfl. Fotografierna öppnade porten till massor med minnen. Vi mindes, skrattade, grät en skvätt och stunden tillsammans blev ett minne som vi tar fram en annan gång. Hursomhelst så fick jag massor med inspiration att skriva och förmedla dessa minnen, så räkna med att denna blogg kommer, då och då, att ta er med på en nostalgitripp. En minnenas resa genom tid och rum, generation efter generation och en känslomässig berg- och dalbana. Kanske kan det återuppväcka minnen hos någon annan och kanske kan det bli en skattgömma för någon mer än mig själv.

Min älskade Mormor & Morfar,
två av de människor som betytt mest för mig i livet.

torsdag 23 februari 2012

Fnitter & gapskratt!

Ljud är underskattat. Hela tiden är vi omgärdade av ljud eller kanske ska man säga oljud. Det är fläktar som susar, bilar som låter så öronen gråter, det gnisslar och visslar både här och där. Ibland upptäcker man tystnaden och tycker att det är en lisa för själen. Fågelkvittret är en annan lisa, det inger hopp och tro om att ljusare tider är på väg. Ljudet av jollrande barn och deras porlande, gurglande skratt är smittande och svårt att motstå. Jag har förmånen att få lyssna till tjejers härliga skratt från min källare. Det är fniss och rejäla gapflabb om vartannat men de är så äkta och det finns inte tillstymmelse till tillgjordhet. De sprider god och härlig stämning i hela vårt hus och jag gillar't.


Jullans och min fina kvällspromenad. Vackra vyer och massor med prat. Om allt!

onsdag 22 februari 2012

"Hökaröva" innan kvällen!

Det finns ett osynligt mantra över de flesta av oss. Det bara finns där och hindrar oss lite till mans att tro att vi faktiskt kan och är bra på nå't. Jante-lagen kallar en del det: "Du ska inte tro att du är nå't!". Tyvärr är det väl inte så enkelt att det alltid är andra som pådyvlar oss detta utan att det är något som finns, långt in i djupet av oss själva. Som barn möttes vi ofta av, när vi hade som roligast, uttrycket: "Ni råkar i "hökaröva" innan kvällen". Tanken var nog att vi skulle lugna ner oss lite, innan det hände något tråkigt. Lite som "efter skratt kommer gråt". Budskapet kunde ändå tolkas som att ha inte för roligt för då kommer det automatiskt att inträffa något tråkigt eller hemskt. När jag funderar kring detta, lite mer på djupet, kan jag tänka att det kan överföras till annat också. Är vi bra på något så finns det alltid brister, får vi beröm så finns alltid risken att misslyckas nästa gång. Även om vi har kompetens och är bra på det vi gör, sikta inte högre för då kommer våra tillkortakommanden att märkas. Även känslomässigt påverkas vi av detta, älska inte för mycket för vi kan mista det vi har och för all del var inte för lycklig för bakom knuten väntar "Olyckan". Egentligen borde det vara tvärtom. Njut av beröm och se kritiken som ett medel på vägen att utvecklas. Sikta så högt du kan, missar du får du sikta bättre nästa gång. Älska som om kärleken tar slut i morgon - hett, intensivt och besinningslöst. Ta vara på nära och kära och njut - här och nu. Vad gör det om vi "råkar i hökaröva" innan kvällen. Det tar vi då!


Efter regn kommer solsken!

tisdag 21 februari 2012

Kärlek är...

Minns med ett leende alla dessa "Kärlek är..." från min barn- och ungdom. Alla dessa sk klichéer om hur det ska vara med kärleken. Trots att det kanske är klyschigt och ibland lite väl gulligt så kan jag ändå tycka att det är så där kärleken är, eller i alla fall borde vara. "Kärlek är att aldrig somna osams." Det är väl ingen kliché utan en insikt. Visst mår vi bättre om vi kramas go'natt och framförallt sover vi bättre. "Kärlek är det som hjälper oss genom bekymren." Det är också svårt att säga emot. För visst är det lättare att bära bördan om man är två och bär tillsammans. Vi kan rynka på näsan, skaka på huvudet och avfärda dessa uttryck men visst innehar de en och annan mysighetsfaktor. Trots allt så behöver vi lite mer av kärlek och romantik i vardagen. Att vakna, lite trött och smågrinig och mötas av ett rött geléhjärta som ligger ovanpå mackan i brödburken gör väl ändå gott åt själen. "Kärlek är när handlingarna säger mer än ord!"

För mig är kärleken "Han med geléhjärtat"!

söndag 19 februari 2012

Hembakta semlor!



Mys på högsta nivå. Semlebakning med dottern under trivsamma former. Tänk så härligt det är med gemenskap och när det sedan kommer något så gott som semlor efteråt kan man bara njuta av livet. Små men ack så naggande goda semlor till eftermiddagskaffet, en grå och ganska tråkig söndagseftermiddag. Några vill ha sina med bara grädde och bröd ihopmosat till en smet, toppade med en gräddklick. Andra ska ha allt i sin semla, mandelmassa, brödinkråm (finns det ordet ens) och grädde. Alla vill dock ha sina semlor toppade med puder av florsocker, vackert vitt och härligt sött. Måhända kan det bli en liten semla till innan dagen är slut, det är ju ändå sportlov. Några ska dock in i frysen för att inmundigas efter en dag i backen, med en kopp varm choklad till. Det måste vara någon klok människa som kom på att semledagen skulle vara i februari precis när man behöver lyxa till tillvaron lite.



 

Vårfint!


Visst är det underbart när vårens första solstrålar letar sig in genom fönstren och skapar det ljus som vi hett eftertraktat hela den långa, mörka vintern. Utanför, på trappen, smälter isen undan och det droppar ner från hängrännorna. Det är ljusare på mornarna och mörkret känns inte så kompakt längre men, det finns alltid ett men. Det som göms i tö kommer upp i snö (Pling, pling!) Solstrålarna lyser inte bara upp vårt inre utan de ger också ljus åt vinterns skavanker, bla allt det där dammet som dolts av vinterns mörker, kommer fram och får liv. Fönstren är smutsiga och grå, på golvlisterna växer det damm och skåpluckorna i köket har både fingrar och stänk.


Det är då den stora städdagen infinner och som i ett trollslag - ja, det var väl att ta i - förvandlas allt och äntligen ger ljuset livet och lusten åter. Nyduschade krukväxter, nydammat, nytorkat och fräscht. På bord och bänkar ligger nya, färgglada dukar och mattorna är skakade och luktar frisk luft istället för damm.



Den här känslan är pånyttfödande och ger hopp om den blommiga vår som är på väg. Allt är inte perfekt och visst finns de skavanker kvar men vårfint är det.

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dag!

Min "Alla hjärtans dag" har guldkantats av små fina guldkorn. Hjärtan i massor på jobbet. Varma kramar från underbara ungar. Fika med Bästaste hos Mor & Far. Goa, hjärtliga hälsningar både här och där. Ett enkelt, ensamt hjärta i ett SMS, ack så värdefullt. Som grädde på dagens mos bjöd yngste sonen på middag. Tänk så fantastisk en vanlig tisdag i februari kan bli bara för att vi kallar den " Alla hjärtans dag".

söndag 12 februari 2012

Våren runt hörnet!


En kylig, lite snöig februaridag och äntligen kan jag ana våren runt hörnet. Den underbara solen lyser in genom fönstren som tydligt talar om att det är dags för vårstädning. Alla dammtussar, fläckar och det allmänna stöket urskiljs tydligt med hjälp strålarna och det enda som hjälper är att ta på sig och gå ut. Gå ut i den kyliga luften med den värmande solen som omfamnar och ger hopp. Se där en koltrast som skuttande smaskar i sig av de frön som blåmesarna skvätter omkring sig. På trappen smälter snön och det är allt lite dagsmeja. Med kameran i handen och dottern som underbart sällskap lämnar jag kvar dammet och dammsugaren hemma för en promenad i gnistrande solsken för att möta den vår som är på väg.

 

torsdag 9 februari 2012

En sommarsaga i vinterkylan!

Bara fötter i daggvått gräs, en tidig försommarmorgon när luften känns orörd.
Härliga sommarminnen från mina tidiga år sköljer över mig, när jag ömt studerar min treåriga dotter. Fundersamt, undrande över om hennes sommarminnen kommer att vara lika varma, soliga och ljusa som mina. Samma minnen eller ens lika är omöjligt. Tiden förändras och så också minnena.

Sommar för mig var sol, bad och blommor på äng, men också så mycket mer. Smultron på strå, som sedan avnjöts i min mormors och morfars veranda. Badutflykter – färdandes bakpå morfars moped och mopedväskorna fyllda, till brädden, med mormors smaskiga matsäck.

På högsommaren hässjades det hö hos farmor och farfar. Nysande och snorande, var jag med och byggde gångar och kojor i de färdiga stackarna. Härligt! Vilken doft går upp emot den av nyslaget hö? Möjligtvis doften av ett fint sommarregn som når en solvarm asfalt. Mm!

I glasburen – vars lock vi gjorde hål i med en spik – fångade vi humlor och andra surrande insekter. För de små krypens trivsel, fyllde vi sedan burkarna med vitklöver. Vi provsög dem först, så att vi säkert skulle veta att det fanns honung i dem.
Alla mina minnen kanske inte är odelat positiva. Åren har dock slipat av dem och det som inte var kul – då, kan jag skratta åt nu. Myggbetten kliade lika mycket och flugorna surrade – precis som nu – alltid mest på kvällen när lampan släcktes.
Tankarna virvlar och dansar runt med gamla och nya minnen i en svepande vals.
Du – lilla, kära barn som är mig kärare än livet! Må jag kunna dela mina minnen med dig, som du delar dina upptäckter med mig. För dig finns så mycket nytt att ta in. Du ska upptäcka, uppleva, känna och vara. Dina tidiga sommarminnen kommer jag att få vara en del av och i framtiden kan vi hänge oss åt dem - tillsammans.
- Minns du? Läckö slott – dit vi åkte tillsammans med mormor och morfar. Hur det vackra, vita sagoslottet steg upp ur sjön, när vi svängde i sista kurvan. Du plockade stenar (skatter) och kände om vattnet var kallt. Muffinsen – i cafét – var stora, saftiga och mumsiga. Slottskapellet med dess vackra målningar och din stora förvåning när du inget fick röra.
Kanonerna är nog det som du kommer att minnas mest. Du tronade ovanpå dem, som en riddare på sin vita springare och till din stora förtjusning förevigades det på kort. Kanske minns du också åksjukan och kräkningen i bilen. Glassen du fick och den mjuka hartassen uppväger nog det, åtminstone efteråt. Livet består av ömsom regn, ömsom solsken och det är så det ska vara. Går det inte uppför ibland, kan det heller inte rulla på nerför. Mitt starkaste minne är inte glassen, kräkningen eller kanonerna. Visst finns de också kvar, men…
Där stod du – i blåa jeans med vita, broderade blommor, röda hårspännen och log. Kisande mot solens strålar som smekte din solbrända kind och samtidigt glittrade i det blå, men ack så kalla vattnet. Din svettiga, knubbiga hand i min när vi, tillsammans, gick upp till det vita sagoslottet - min riktiga prinsessa och jag! Minnen att ta fram när sommaren är slut, tiden runnit iväg och prinsessans hand blivit större och håller någon annans hand.


Denna sommarsaga är tillägnad min dotter och prinsessa. Den är skriven en höst för mer än 10 år sedan. Då som nu är hon min prinsessa, min kickunge och mitt allra dyrbaraste hjärta.
Jag älskar dig, Juliette!

måndag 6 februari 2012

Hutter och burr!

Nu är det vinter! Kallt ute och kallt inne och efter ryggen ilar små kalla kårar. I kaminen sprakar brasan hemtrevligt men inte blir det någon värme ändå. Kylan liksom kryper sig in genom varenda liten glipa och riktigt smyger runt i alla vrår. Det gäller att inte sitta still för länge för då stelnar kroppen till av kylan och det är nästan så att tänderna hackar. Det är ändå en tröst att det faktiskt redan är februari. Framför oss ligger en tid av väntan och längtan efter en vår och egentligen kan vi redan nu börja räkna ner. Snart, inom en överskådlig framtid, är värmen, blommorna och de surrande flygfäna här, men tills dess tar vi en tröja till, petar in lite mera ved och försöker stå ut. Hutter och burr!


söndag 5 februari 2012

Söndagsmys!

Från och med idag ska jag sudda ut ordet "söndagsångest" ur mitt ordförråd. Varför ska man befinna sig i ett tillstånd som egentligen inte har någon som helst funktion. Jag som har ett jobb som jag älskar behöver definivt inte våndas inför en ny vecka och för övrigt går veckorna så fort ändå att det snart är fredag igen. Söndagar är lediga dagar som man fyller med det man själv väljer. Lite sovmorgon, en god, lite sen frukost med ägg, juice och nybakta baguetter. Lite småplock här och där, en söndagspromenad eller en kortare utflykt och lite söndagskaffe. Har lördagsnatten blivit sen kan en bra film och filt i tv-soffan sitta fint. Så hädanefter kommer jag att byta ut "söndagsångest" mot "söndagsmys".

lördag 4 februari 2012

Livskvalité!


Vilken underbar dag!
Gnistrande solsken och kallt i det bästa sällskap man kan tänka sig.


Snö och is som kristaller och vita vidder så långt ögat kunde nå.


Orörd värld, just upptäckt av oss och utforskad till fots och skridsko.



Grillad korv över öppen eld, en delikatess i det fria.


Frusna fötter, iskalla fingrar men en sol och nära och kära som värmde i själen.


Den här dagen kommer att bli en dag att minnas, att ta fram när rullgardinen är på väg ner och humöret med den. En dag full av liv, kärlek, omtanke och närvaro och som serverades i form av högre livskvalité. Tack alla ni underbara som gjorde min dag när jag som mest behövde den. Jag älskar er!

torsdag 2 februari 2012

Att tända stjärnögon!

Varje dag, i mitt arbete, möter jag barnaögon - på morgonen har jag förmånen att möta fjorton par förväntansfulla. All deras uppmärksamhet är riktad mot mig och jag anstränger mig för att de ska känna att de har min fulla tillbaka. Oftast är de ögon jag möter, glada precis som barnaögon ska vara men det händer att de är ledsna och sårade. Och det finns de ögon som är som djupa hålor av besvikelse och emellanåt finns det de som är svarta av ilska. Någon gång har det varit ögon som bottenlösa brunnar, mörka och djupa av förtvivlan eller rädsla. Ibland möts jag av undrande blickar och då och då har ögonen frågetecken som skymtar. För det mesta är det dock pigga, nyfikna och klara ögon, precis som man tänker att de ska få vara.
Ögonen är själens spegel heter det och i barns ögon finns mycket att upptäcka om man bara tar sig tid och vilja att se. Visst är det tungt att möta blickar som är trötta och uppgivna men det är när blicken förvandlas till stjärnögon som jag påminns om att jag har lyckats i mitt jobb, som jag älskar - att tända stjärnögon.

onsdag 1 februari 2012

När trollmor har lagt...!


Jag är en trollmor och säkert har jag, minst, elva små troll som jag sjunger för. Nu börjar de bli stora, mina troll men en liten trollunge har jag dock kvar. Ja, jag har ju kvar de andra också men de håller på att växa om mig och inte får jag binda fast dem i svansen heller. Denna lilla trollunge lindar mig runt sina fingrar och lirkar mig dit hon vill. Men ack så fin hon är, detta troll. God som guld och vacker som en huldra. Hon måste vara en bortbyting för trollungar är inte så sköna som hon.
Nyårsvacker!