Till minne!

Du var sjutton år första gången du stod i min hall och du klev rakt in i mitt hjärta. Rakt in, redde bo och blev kvar. En liten, kaxig tjej, så levnadsglad och stark men ack så skör. Jag hade äran att få bli din "bonusmorsa" och vi fightades mot världen tillsammans. Vår gemensamma resa var långt ifrån enkel, det var en berg- och dalbana i skratt, gråt, glädje och djupaste mörker. Ditt skratt och dina idéer gjorde världen lite färggladare och det mörker du bar inom dig gjorde vi allt för att hjälpa dig bära. Du blev en del av vår familj, omtyckt och älskad, en storasyster, ett barnbarn och inte minst en bonusdotter. Du skrämde oss till oro många gånger men din levnadsglädje gav oss hopp, hopp om vändning, hopp om att livet skulle ljusna och att allt skulle bli bra. Vi såg ljuset i tunneln och trodde att ljuset nådde dig. Så kom den dag då min telefon ringde och jag förstod direkt, ditt ljus hade slocknat och kanske, kanske har äntligen din själ, ditt innersta fått frid. Inga ord i världen kan beskriva den smärta och saknad som finns inom mig men jag håller mig fast vid tanken på att du vilar nu, tryggt och stilla. I mitt hjärta, i våra hjärtan kommer du alltid ha din plats och vi ska minnas dig med kärlek och värme av att få upplevt dig. Tröst är också att veta att du var så älskad, så älskad av så många som du också förenade. Så fina vänner som är till stöd för varann i denna gemensamma sorg och saknad som du efterlämnar men också i den kärlek vi har gemensamt genom dig. Det är ofattbart att förstå att du är borta, att du aldrig mer ska vilja ta en fika, aldrig mer ska bjuda på kladdkaka eller göra smoothie och aldrig mer ge mig den där stora, varma kramen och säga "Det ordnar sig, bonusmorsan!" Jag blundar, mina tårar rinner och jag viskar och hoppas att du kan höra mig "puss&kram&nypistjärten, sov gott -- jag älskar dig.

När sorgen drabbar!

Så knackar den på, sorgen eller snarare bankar, ovillkorligt, pockande på uppmärksamhet. Det går inte att värja sig, den lamslår, förlamande, krypande intar den alla sinnen. Hjärtats tickande, blodets brusande och halsen som drar ihop sig och gråten som sköljer som en flodvåg, helt omöjlig att hejda. Det sägs att den är självisk, må så vara, men när den drabbar så gör den. Mitt i sorgen pockar vardagen på, vi jobbar, vi äter och ja, till och med skrattar. Allt runtomkring oss får oss att för en stund glömma eller i varje fall distraheras ett ögonblick. Ett ögonblick - och när du minst anar kommer den, som en ångvält kör den rakt in, rakt på och fullständigt kör över en. Det är som en stor, fet smäll som kommer ingenstans ifrån. Smärtan, saknaden, tomrummet, vanmakten, hjälplösheten och den där förbannade sorgen som drabbar. Självisk eller inte, den bottnar i en kärlek till någon som är saknad. Som jag älskade!

Härlig eftermiddag!

Oftast när jag får en förfrågan så tänker jag inte innan jag svarar. Eftertankens kranka blekhet kommer efteråt, kan jag lugnt säga. Häromdagen fick jag ett mail med en fråga och jag tänkte som vanligt inte, utan sa bara ja och så var det med det. Efteråt gick så förståndet in och jag insåg vad jag gjort. Tvivel och tveksamhet drabbade mig men sagt och lovat, så gjorde jag det jag blivit ombedd att göra och vilken härlig eftermiddag det har varit. Fantastiska kvinnor som är pelare i vår verksamhet, och jag fick för en eftermiddag dela deras tid. Jag tror att uppdraget bestod i att lära ut men jag lärde mig kanske mer och framförallt kändes det så gott och bekvämt. Som den samlare jag är så sparar jag på goa stunder och har precis lagt denna eftermiddag till samlingarna. Grått och trist är det i november och denna värre än nånsin men eftermiddagens sällskap lyste upp och värmde ändå in i hjärteroten.

Inbillning!

Jag är en person som älskar ord, älskar hur ord förändrar, påverkar och berör. Det finns dock ord som jag har svårt för, ord som jag ogillar och verkligen tycker illa om. Ord som inte i något sammanhang känns behagliga. Inbillning är ett sådant ord. Jag gillar det inte, tycker det är riktigt avskyvärt faktiskt. Det är ett ord som aldrig, i något sammanhang, känns bekvämt, rätt eller rättvist. Att inbilla sig saker är att hitta på något som inte finns - påstår någon annan. Du har ont, kroppen värker, läkarna hittar inget fel, du inbillar dig. Du känner dig förföljd, du tycker att någon är obehaglig men inget har hänt, du inbillar dig. Du ser blickar, känner något i luften, känner dig utsatt eller utanför men allt är bara inbillning - påstår andra. Inbillning är en känsla du känner som du är övertygad om att den finns och är rätt men som någon annan påstår inte finns. Det är tufft att ta in! Men låt oss tänka tanken en gång till... Om inbillningen inte är på låtsas, om värken, smärtan är och faktiskt beror på att något i kroppen är fel, vilket är värst? Tänk om någon, på riktigt, förföljer dig och på något sätt vill dig illa och ingen tar dig på allvar. Eller om blickarna du ser faktiskt existerar och din känsla av att vara utsatt eller utanför stämmer. Oavsett är det nog så att känslan, det som andra kallar inbillning, finns där och det är just det som är mardrömmen och det värsta scenariot  - att det är på riktigt. Ingen kan säga till någon annan vad som är rätt eller fel att känna, gör det ont så gör det ont oavsett.

Kärt möte som minner om fyra magiska år!

Valborg, Hallsbergsmarken och Allhelgona har något gemensamt nämligen att det är då hallsbergare går man ur huse och möjligheten att träffa på människor som en inte sett sedan länge, är stor. "Marken" och vårbrasan kanske inte känns helt otippat, då det är tradition att första fredagen efter första tisdagen i oktober gå på marknad bara för att, och Verners backe med brasa, fiskdamm och chokladhjul, för att det är så det ska vara. Allhelgonahelgen kanske känns märkligt men i vår omtanke om de kära vi mist sluter vi upp på kyrkogården för att tända ljus och förenas i våra minnen. När jag har risat och pyntat min fars grav och tänd lyktan som sig bör, ser jag i ögonvrån en gestalt jag känner väl igen. Hon är stor nu, på väg mot vuxenlivet men som jag minns henne, en liten, härlig tjej med mycket skinn på näsan. I fyra år fick jag låna henne och hennes klasskompisar och vara delaktig i deras utveckling och lärande. Fyra magiska år med "hemliga ord", utematte, engelskafilmer, experiment, planeter, bullbak, mera experiment och BLOGGANDE. Ett bloggande som tog oss till Stockholm, final och till och med vinst i Webbstjärnans nationella bloggtävling. Fyra år med en klass med fantastiska elever, en spretig blandning med unika individer i en allsköns blandning. Minnena väller över mig när jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Tänker att det faktiskt har gått sex år. Ändå ser jag samma glimt, samma glädje och känner samma känsla av samhörighet som då det begav sig. Vi kramas och det är som om tiden stått still.  Kramen är varm och innerlig och rymmer nostalgi och minnen. Det är samma kram som vi gav varann den där avslutningsdagen när vi sånär missade varandra. Det är märkligt hur tid kan vara så totalt oväsentligt och hur naturligt vi faller in och pladdrar om gemensamma minnen och om framtiden. Du är dig lik och jag känner en tillförsikt över att det är tjejer som du som ska vara med och driva förändring där förändring behövs. Vi säger hej då och jag går därifrån med massor av omtumlande känslor. Stolt över att få vara en människa, lärare, som har möjlighet att göra avtryck och skillnad och sådan glädje och värme över att ha så många fina minnen gemensamt med elever som kommit och gått.
När jag efter en lång måndag efter några lediga dagar är på väg hem återupptäcker jag de små bevisen på uppskattning som jag blivit hedrad med. Stolt och rörd låser jag dörren till min slöjdsal och konstaterar än en gång att jag älskar mitt jobb.

80 år - maka, mamma, svärmor, mormor, farmor och "gamla"!

Idag fyller hon år - min vackra, fina mamma och allas vår klippa. För 80 år sedan slog hon upp sina blå och har sedan dess alltid funnits där för andra, alltid haft en famn öppen att krypa upp i eller en hand utsträckt att hålla i. Såklart är min mamma en av mina absoluta förebilder. En stark kvinna vars liv har varit som en krokig grusväg under tjällossningen. Hon har dock alltid lyckats hålla sig kvar på vägen även om det gått undan i krökarna. Endast 24 år gammal var hon mor till fyra små barn och bara det är en bedrift. Sjukdomar och svårigheter har avlöst varandra men hon har stått pall. Närhelst någon behövt henne har hon funnits där även om det ibland har blivit för mycket. Det finns många som har henne att tacka för mycket, jag tex. Trots sin ålder är hon fortfarande i full fart och hon hanterar mobil och dator som om hon vore 25. Hennes hjärta är så stort, hennes händer alltid utsträckta och famnen alltid öppen och värmande. Med åren har hon hunnit bli maka två gånger, mamma fyra, moster, svärmor, mormor och farmor samt "gamla" till ett barnbarnsbarn. Min mamma är en vardagshjälte, en tapper kvinna som biter ihop och kommer igen. För mig är hon den hamn jag alltid vill uppsöka när det stormar som värst. Har den äran mamma, jag älskar dig!

Har den äran, mamma!

Packa ihop!

Så är tiden inne! Dagarna är kortare, kvällarna kommer allt tidigare, mörkret är mörkare och färgprakten dalar så sakteliga ner och det grå lägger sig som en hinna. Vi tömmer krukor, räfsar löv, packar ihop och ställer undan. Luften är hög, klar och kall, himlen förrädiskt blå och än finns där några tappra blomster som kämpar mot frost och gråkallt regn. Vemodet och minnet av en vår och sommar som var blandas med en känsla av lugn och ro. Nu går trädgården till vila och inne väntar ljus och brasa, en skön fåtölj och en god bok. Än är inte sommartiden slut enligt kalendern men trädgårdsmöblerna har ställts in och allt är packat och klart för den stundande vintern.

22 år!

I  tjugotvå år har hösten varit mer färgstark, klarare och lättare att ta sig genom. Den sjätte oktober nittiohundranittiosju föddes ett litet knyte som för alltid förändrat min bävan inför senhösten och den långa mörka vintern. Du, min finaste kickunge som idag är en ung, stark, vacker kvinna som står med fötterna på jorden om än ibland med något drömskt i blicken. Så målmedveten och ändå så mycket här och nu. Du vågar, tar tillfällen i akt, utmanar dig själv och växer, lite varje dag. Du ser på dig själv, oftast lite för kritiskt men också ödmjukt för att kunna förändra och utvecklas. Du är någon att lita till, att hålla handen när åskan går men jag vet också hur väl du behöver bara få vara. Tjugotvå år och livet ligger öppet om än det ibland kan kännas aningens utstakat men fortsätt drömma, ta tillfällena i flykten och njut. Och när vardagen är grå, förstå att det är livet det med. Idag fyller du 22 och det blir ingen frukost på sängen för rent geografiskt är du långt hemifrån men i mitt hjärta och i min tanke är vi nära såsom bara vi kan vara. Genom cyberspace och alla trådlösa trådar och genom mitt allra innersta skickar jag miljarders med grattiskramar och massa kärlek. Grattis Juliette! Jag älskar dig!

På väg - Bokmässan 2019!

Sitter på tåget med destination Göteborg och årets bokmässa. Återigen ska jag göra ett inhopp och vara en del i denna litteraturens och författarnas cirkus. Cirkus som i något positivt då, förstås. Om man känner mig det minsta så förstår man att jag kommer att vara i himlen. Jag fullkomligt älskar böcker. Böcker i alla format. Böcker med vackra förtrollande bilder, pocket, faktalitteratur, uppslagsverk, ja allt. Romaner, tjocka som tegelstenar, som läses som om varje ord är en gåva, varje kapitel är en resa och som vid ankomsten till ändstationen inger känslan av vemod ja, nästan sorg. Barnböckerna som skapar magi mellan den som läser och den som blir läst för. Bilderböckerna med dess rikedom i färgglada bilder som eggar fantasin eller bilder i nedtonade mjuka pastellfärger som väcker längtan och skapar ro. Även som vuxen köper jag barnböcker, jag har dem som prydnad även om jag såklart läser dem för barnbarnet när så önskas. Och visst ska vi vara rädda om böckerna men det ska synas på en barnbok att den varit med om en och annan barnahand. I vårt bibliotek, ja vi kallar vårt allrum för det, lite prentantiöst kanske men det är så vi känner, där har vi hyllrader av böcker och det är som en aldrig sinande källa av förlustelse. Ibland sitter jag bara där och njuter av att titta på böckernas ryggar, funderar på vilken som ska bli min nästa, ska jag bara bläddra, ska jag läsa om ett guldkorn eller ska jag öppna en ny värld som jag aldrig bevistat förut. Hursomhelst kommer nog detta bibliotek få nya inneboende efter dessa dagar, nya resor att ta och nya världar att upptäcka. Om jag redan nu vet vad jag vill inhandla? Å, nej, nu är det impulsivitet som gäller, här och nu. Vad inspirerar, vem rekommenderar och vad kan jag inte motstå? Det sista handlar nästan alltid om barnböckerna, vilka jag dras till som biet till blomman och som ger mig livets sötma precis som honung. Och apropå honung kanhända finns något om Nalle Puh. Klart är att det nog finns ett par favoriter, Katarina Wennstam är en (vilken modig kvinna hon är) och så är jag nyfiken på 1794, efterföljaren av 1793 som jag rekommenderade friskt på förra årets bokmässa utan att ha läst den. Nu har jag läst den och mina rekommendationer är om möjligt än varmare. Undrar vilken bok eller vilka böcker som hamnar i min bokpåse dessa dagar och hur tung min resväska blir när jag vänder kosan hemåt? Spännande, fortsättning följer...

Åtta ben och skräck!

Jag rår inte för det och jag kan intala mig själv att jag är löjlig men det spelar ingen roll... Jag är så j-a rädd, nej inte rädd, skräckslagen, lamslagen av fruktan och jag rår inte över det. Mina skrik ekar i huset och alla som finns i min närhet förstår precis vad det är som händer. Och det händer hela tiden så här års. Nu kommer de nämligen in, in från kylan, in i stugvärmen och springer runt, helt olovandes och bara plötsligt är där. Åtta långa, ludna ben, utspretade på väggen, alltid precis där jag ska gå. Mitt i trappan möts vi öga mot öga och jag skriker... Vid ljusknappen, varför alltid vid ljusknappen? Alltid där jag precis ska till att sätta min hand eller där jag, ve och fasa, nyss hållt min hand. Och jag skriker! Magen vänder sig, jag blir stel och jag mår på riktigt illa. Vi pratar spindlar, inga små saker, inte med en liten ärtkropp och tunna sytrådsben eller små röda, racersnabba. Nej, vi pratar decimeterstora, svarta med ledade ben som är tjocka som tändstickor. De dumpar när de rör sig över golvet, väggen, taket och ändå hörs de inte utan plötsligt finns de där bara. Och jag ser dem och skriker... Löjligt? Ja! Hjälper det? Nej! Jag hör "hajen-ljudet" och är bara så in i "bänkens" rädd. Mitt förnuft säger att de är inte farliga men min instinkt överröstar förnuftets röst med råge. Som tur är har jag en egen superhjälte som rycker ut när jag skriker och bär mig åt, även om jag tror att han är lite rädd han också.

Ordens rikedom och förödelse!

Ibland kan jag roa mig med att fundera på vackra ord. En del är av den typen att de sällan används på grund av att de hör hemma i så få sammanhang. Några känns gammeldags och förlegade, det är de som får ett varnande grönt streck under sig i ordbehandlingsprogrammen. Om man då gör en högerklick så får man veta att man ska:
"Beakta ordformen. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande." 
Detta händer mig ofta och jag kan inte förstå att orden har ett "bäst-före-datum". För mig är orden skatter som jag kan frossa i utan att de nånsin tar slut. De är som en icke-sinande källa som förgyller mitt skrivande. Jag kan fritt välja och vraka och ibland bara låta dem strömma genom mina sinnen och formas till texter. Orden blir för mig som ett vackert halsband där pärlorna är många och oändliga till färg och form. Jag vet dock att ord kan användas i helt andra sammanhang. De kan missbrukas och bli ett vapen som förgör och förstör. Ord kan värma och få människor att växa men de kan också såra och ge ärr för livet. Vi ska akta oss för att missbruka orden men vi ska inte vara rädda för att bruka dem. Låt ordet flyga fritt men ta ansvar för hur de landar och tas emot. Orden är en gåva att förvalta, låt oss förvalta dem väl.

En härlig stund!

Ofta slår det mig att det finns så många otroliga kvinnor, inte bara runtom mig utan överallt. Kanske inbillar jag mig men jag tycker att kvinnor har fått större plats eller såklart tar större plats, tar den plats de, vi har rätt till. Det är också möjligt att det är det jag väljer att se, kvinnorna alltså. Kvinnorna som kämpar för en jämlik plats, en självklar plats men ack så ifrågasatt. Där är kvinnorna som modigt står upp och kräver förändring och där är de kvinnor som drabbas och som själva får kämpa för sin förändring och till och med sitt liv. Alla dessa kvinnor är mina hjältar, mina förebilder, mitt hopp och min förtröstan i en värld där de behövs för att göra skillnad. En del kämpar i det tysta och andra står på barrikaderna med röster som ekar världen över. Gemensamt är att de är goda förebilder för våra flickor och unga kvinnor. Men de finns också i vår vardag, i min, och de är viktiga. I salen intill min härbärgerar en helt fantastisk kvinna. Hon är vacker, smart, kreativ och helt enkelt bara underbart härlig. Det här är en kvinna som sprider värme, glädje och kärlek. Som kollega är hon en outsinlig källa av inspiration och ett föredöme i sitt arbete med eleverna. Idag hade vi en härlig stund tillsammans och jag ser fram emot att de blir flera. Du är en sådan ljuvlig kvinna, Edvina och jag är så glad att jag får vara med om dig.

Innerligt trött!

Efter en riktigt lång dag släcker jag ner, stänger dörren till min sal och går med trötta steg ut till en ensamt väntande bil. Inte en enda själ finns kvar när jag hör klicket i dörrlåset bakom mig. Väl i bilen sköljer tröttheten över mig och den enda tanke jag kan tänka är att bara få åka raka vägen hem, hem till tystnad, till ro och vila. Funderar lite över dagen, den gångna veckan och på att det faktiskt redan är fredag imorgon och inser med ens att det är helt ok. Det är okej att vara trött efter en lång arbetsdag och en ganska smockfull vecka. Ofta kan jag känna en frustration när jag är trött, lite irriterad på mig själv och grinig för att jag inte riktigt mäktar att ta tag i något. Men det är ju bara mänskligt, inget konstigt, en primär känsla som talar om för oss att det är dags att vila. Det är som en säkerhetsventil som slår till eller ifrån för att vi ska hålla över tid. Väl hemma ringer jag upp dottern och tillsammans konstaterar vi att vi är så innerligt trötta men att det är som det ska och helt enkelt helt okej.

I tiden!

Mycket av det som flödar i mina flöden scrollar jag bara förbi och reflekterar knappt över vad det är. Egentligen spelar det ingen roll vilket flöde jag än befinner mig i så är där en massa ointressant som jag inte vill ägna tid åt. I mailboxen smattrar det in en massa, framförallt reklam och numer är det samma i sociala medier som Facebook och Instagram. Jag tänker att jag har själv valt att dels inneha konton och dels att jag aktivt öppnar och scrollar genom dem. Mycket av det jag möts av fyller mig med glädje och innerlig värme, för där är bilder och status från vänner, nära och kära. Det är de jag själv valt och vill möta när jag öppnar mina sociala medier. Tyvärr så hamnar där också en massa skräp som inte jag har valt och aldrig skulle välja. Till exempel när jag ska söka via Google kommer en massa nyheter upp, det kan vara från en dagstidning eller kvällstidning men jag har noterat att det allt oftare är mer suspekta nyhetssajter. Till en början scrollade jag bara förbi men har nu faktiskt börja att aktivt välja bort. Ibland dyker det upp en massa kloka ord om livet, hur vi ska leva, vad vi ska bejaka och hur vi kan bli lite lyckligare och då och då dyker det upp små guldkorn. Häromdagen hittade jag följande i mitt flöde:

Det var inte bara ett guldkorn utan också väldigt sant. Det händer att jag blir påverkad och berörd av det jag möter när jag scrollar runt och det tänker jag är något positivt. Jag blir glad av en bild, jag blir tagen av ett inlägg som handlar om hur skört livet är och jag kan bli arg för att det finns en hel del idioter därute som tror att de har rätten att såra, kränka och än värre saker än så. Ibland blir jag bara irriterad över hur saker och ting förvrängs beroende på ur vilket perspektiv vi belyser saker från. Häromdagen läste jag en artikel om att barn idag kan inte klippa för att de håller på med skärmar hela tiden. Då kan jag säga att jag vill göra uppror, stå på barrikaderna och skrika, springa gatlopp ja, vad som helst för att alla ska inse att våra barn kan inte klippa för att vuxna inte har nog med tid att lära dem och det tror jag vi kan beskylla skärmarna för. Och om vi läser mellan raderna så menar jag att oavsett vad vi ser som brister hos våra barn så handlar det till syvende och sistens om oss vuxna och vad vi gör av vår tid.  

Flöden och sociala medier, bekräftelser och "likes" i all ära men vad kan kännas bättre än när ens kollegor uttrycker att de tycker om att jag dyker upp i "korridoren". Varm i hjärtat, glad i själen fylls jag av energi och känner mig så lyckligt lottad över att ha dessa kvinnor omkring mig. Ni vet vilka ni är, "korridorskvinnorna".

När det snurrar på!

Hur ofta tänker vi inte tanken att det snart blir bättre, att det snart lugnar ner sig bara... Just det där lilla ordet, bara. Bara det här blir gjort och jag ska bara... Och visst blir det gjort och visst ska jag bara men precis som för Alfons kommer det nya "skabara". Ibland snurrar det på precis som det ska, de "skabara" är vardagens sysslor som får livet att fungera och är återkommande i vardagen. Hemma och på jobbet så finns de där och väntar på att betas av innan... Ja innan vad då? Ibland snurrar det på som värsta karusellen, det kommer som i stim och det gäller att ta ett djupt andetag, samla kraft och ta tag. Visst är det ändå mänskligt att det då och då kan kännas aningens övermäktigt. Under den senaste veckan har jag känt av den där känslan av att det är oöverstigligt, att det inte finns en ände och kanske mest att det inte syns. Idag la jag sista handen vid det sista stimmet i karusellen och kände ändå känslan av att ha åstadkommit något som gör skillnad, om än liten sett ur ett universumsperspektiv. Nu kanske det lugnar sig lite så att jag kan komma ikapp med de "skabara" som fick lov att vänta på sig när jag bara skulle... Eller kanske som Alfons och hans pappa som bara skulle skratta färdigt först. Något att ta efter när det snurrar på.

Kammar'n!

Det är något alldeles särskilt med kammar'n. Det är ett ord som har så många skepnader och det är bara fantasin som sätter gränser. Visst kan vi se det lilla trånga rummet innanför köket, med en liten smal säng, ett nattygsbord och kanske en byrå när vi föreställer oss "pigkammar'n" från en svunnen tid. "Klädkammar'n" ligger mer nära i tid och åtminstone kallar vi vårt förvaringsutrymme för allsköns avlagda kläder samt de för årstiden mer inaktuella för just det. Det står för övrigt klk på husets ritning vilket betyder just detsamma. Det rum som vi faktiskt tillbringar största delen av vårt liv benämns inte bara som sovrum utan också som "sängkammar'n" vilket ger lite mer lyster åt fantasin. Hemma hos min mormor och morfar var "kammar'n" ett litet rum innanför köket. Där fanns telefonen, ståendes på ett speciellt telefonbord som skulle fått retro-intresserade att spärra upp ögonen. Där fanns också ett par fåtöljer, en gungstol, ett litet bord och en liten soffa. Och detta var då rakt inte vilken soffa som helst, den var blytung vilket inte var så underligt då det var baksätet till en gammal bil av okänd modell. Den var omklädd efter konstens alla regler och ingen kunde ana vad som gömde sig därunder. Det var blommor i fönstren, en fin duk och korsord på det lilla bordet. Som jag älskade denna kammare, inte för möblerna eller blommornas skull utan för att det var ett rum där vi umgicks, vi fikade  vi pratade, löste korsord och spelade spel. Det var litet, det var trångt men ack sådan atmosfär. När jag nu som vuxen tänker tillbaks förstår jag att det var mormor och morfar som skapade denna atmosfär genom att de alltid tog sig tid och gav den kravlöst till oss barn. Så mycket det har betytt för oss som var barn där och då och så många lyckliga stunder det gav. Så inte är det konstigt att "kammar'n" är ett av de vackraste ord jag vet.

Lördagsvardag!

Så var det vardag igen! Semestern är över för denna gång, sommaren närmar sig sitt slut och vardagen är här. Under sommaren har mina ord och min penna fått vila, eller snarare tangenterna. Ja, kanske är det också tankarna som fått vila, de där virvlande som ibland pickar på att få komma ut någonstans. Nu är dock orden och tankarna tillbaka tillsammans med vardag, jobb och så snabbt första veckan gick, helg. Idag fick lördagen bli en dag fylld med allehanda vardagssysslor, "måste-göras-saker" men också tid för återhämtning och mys. Gräsmattan är klippt, tvätten tvättad, veden staplad och lite annat småplock som troget väntat på att bli gjort. Lite kaffe med chokladbit och en svängom i hallen till musiken som strömmar ut från högtalarna, såklart med den kära maken som sällskap och ledsagare. Vi konstaterar att vi har det gott.
Jag blickar tillbaka på veckan som gått, alldeles för fort, och summerar att det trots alla förändringar har börjat bra. Visst har det gnisslat lite här och snurrat lite där men i det stora hela... Hoppas dock på att tempot avtar en aning, även om jag gillar att hålla farten uppe. Vet ändå vart och hos vilka jag ska ladda mina batterier när jag är på jobbet, för de flesta finns kvar däri korridoren och till och med fyllts på med fler fantastiska kvinnor, hittills är det bara kvinnor. Vilket aldrig kan bli "bara"!
Sitter tillbakalutad i mitt "nya" krypin, min kreativa vrå där jag har tänkt att jag då och då ska helt låta mig uppslukas av allt annat än vardag, måsten, jobb och sociala förpliktelser. Här ska jag förhoppningsvis kunna skapa med syfte att ge min själ ro och tillfredsställelse. Kanske blir det ord, kanske blir det

färg och form, kanske blir det bara filosofi över livet. Vem vet?

Korridoren!

Som alltid när jag står inför avslut eller avsked fylls jag av ett vemod, på gränsen till sorgmod. Ändå är jag en person som redan är på väg framåt, i tanke och i handling. Som barn grät jag när vi bytte bil samtidigt som jag gladdes åt den nya, fina, blanka. När vi köpt hus och skulle flytta från den lägenhet som varit vårt första, gemensamma hem under några år, storgrät jag medans jag i tanken tapetserade och "möblade" vårt nya hem. Arbetar man i skolans värld blir det många avslut och avsked under läsårens gång. Skolavslutningar, kollegor kommer och går, elever slutar och så rullar det på. När nu semestern står för dörren, sommaren har redan intagit oss och vi sjungit in den precis som sig bör, är det dags att ta avslut igen. Vi har haft avskedsfest, firat och tackat av och tackat av igen. Ur korridorens mys har sugits ur det "gottaste" men nu är faktum här. Under lång tid har vi i korridoren skapat en atmosfär som är fylld av skratt, hjärtlighet, vänskap, öppenhet och kanske mest och bäst av allt, en tillåtande. Det har varit tillåtet att vara på topp och skämta och skratta men också att få vara låg och behöva en axel att luta sig mot. Att få kräkas och spy galla i ett sammanhang där man vet att det stannar och man får kraft till nya tag. Tillit och förtroende har legat som ett paraply över oss och glädjen i vår samvaro har gett oss alla nykickar när det har varit mörkt och tungt. Omtanken om att hålla lite koll på att var och en mäktar med och kanske behöver en kram eller hjälp med nåt har också funnits där som en ledstjärna för oss. Och såklart är det inte slut utan andan tar vi med oss, framåt, även om vi blir en något desarmerad skara. Nej andan i korridoren är inget som rubbas så lätt utan tvärtom måste vi låta det nya och de nya omslutas av den. Förhoppningsvis kommer också de som lämnar korridoren till förmån för andra korridorer ta med sig och sprida den utanför våra väggar. För det vi har är unikt och gör skillnad för många och det är värt att spridas och hålla i. Jag har inte gråtit, än och kanske kommer jag inte gråta men tomt blir det när så viktiga personer lämnar ens vardag. En vars dörr alltid stått öppen, där jag fått lämna mina tunga tankar och komma ut med lättare steg och sinne. Någon vars sätt att se på människor är en förebild jag för alltid tar med mig. Tack Åsa för djupa, intressanta och ibland svåra samtal. Du har gett uttryck för mycket, gjort starkt intryck på mig och andra och definitivt för alltid gjort avtryck. Å så du, du som fått mig att växa, våga och vinna! Du som såg vad jag hade i mig och plockade fram det. Sida vid sida har vi växeldragit och kompletterat varandra på så många vis och vi har nått längre än vi vågat hoppas men aldrig tagit det för givet. Vi har heller aldrig nöjt oss med mindre än att det blivit till det bästa för våra elever och att vi har gjort allt vi har kunnat och vi har gjort det tillsammans. Nu Catharina skiljs våra vägar åt men bara för att ta in på nya stigar att utforska som vänner. Kanske kommer det en dag när magneterna oss emellan blir för starka och vi återigen blir kollegor som vill göra skillnad. Till er båda, Åsa och Catharina, önskar jag varmt lycka till. Till er andra fantastiska, underbara, oumbärliga, vackra, galna, ljuvliga kvinnor i korridoren vill jag bara säga att snart är det höst igen och då ses vi över en kopp kaffe och ett skratt. Och så ses vi på den utlovade återträffen såklart!

Återigen!

Efter en lång natt med blixtar, dunder och regn hänger dropparna i luften. Regnet avtar men luften är fylld av väta men envist kämpar molnen för att behålla de just idag, avskyvärda och icke-önskade, regndropparna. Överallt ser jag barn och unga klädda, trots vädret, i sommarskrud. Där är blommor och paket och stämningen är blandad med vemod och innerlig glädje. Den trötthet som har vilat på mångas axlar har lättat och rynkan i pannan har slätats ut, i varje fall för dagen. I samlad tropp tar vi alla de kända stegen till en grönskande hembygdsgård. Där väntar scenen som våra elever ska inta och genom sina framträdanden återigen göra vår skolavslutning magisk och minnesvärd. Allt är väl förberett av engagerade och fantastiska kollegor som brinner för sitt jobb och som lyckas med att få våra elever att lyckas och känna sig lyckade. Varje år häpnas jag av den våg av värme och kärlek som strömmar ut genom alla våra elevers röster och hur det får strupen att snöras samman och ögat omöjligt kan hålla sig torrt. Detta år är inget undantag men ändå är det annorlunda. Förändringarnas vindar blåser och jag känner att jag blir lite påverkad av det och ärligt lite vilsen. För en del är detta ett tydligt avsked, sexorna slutar och lämnar Stocksätterskolan för att till hösten ta sig över bron och Transtenskolan. Några kollegor lämnar skolan för nya jobb och andra utmaningar som väntar runt hörnet. Själv står jag mitt i ett avslut men lämnar inget vilket gör allt luddigt och otydligt. Tack för denna tiden känns konstigt när någon ändå blir kvar. Tankarna far samtidigt som jag njuter av det som våra elever bjuder på. Hon, Edvina, har lyckats att återigen lyfta eleverna till höjder ingen kunde ana att de skulle nå. Högt upp bland de tunga molnen svävar tonerna och rösterna av väl vald musik som berör och får oss alla att känna - på riktigt. Jag står i det fuktiga, kalla och ändå är jag så varm, varm av lycka och kärlek till en skola som är unik och som vi alla, personal, elever och föräldrar är med och bidrar till. Kanske har jag tvekat, kanske har jag haft mina funderingar och kanske har jag tvivlat men återigen har jag fått det jag behöver för att känna och veta var jag hör hemma. Och när en av sexans tjejer tar ton och sjunger "Älska mig"  med en röst som är så fylld av känsla att den bara går rakt in i själ och hjärta då vet jag att på den här skolan gör vi skillnad och det vill jag och ska jag vara en del i.
Stocksätterskolans skolavslutning 2019