I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

lördag 31 mars 2012

Verona - Venedig!

Tänk att en film kan få en att bestämma resmål. En till synes ganska blek film, absolut inget passionerat drama eller nervknipande thriller/action. Inte är det heller en sådan där "dravlig", romantisk komedi som är lättsmält men som heller inte lämnar några spår. En film i mängden som inte sticker ut skulle man kanske kunna säga. En enkel historia, såklart med lite romantisk underton, den lågmälda tonen och de fantastiska vyerna och bilderna från Italiens Verona med omnejd etsar sig fast. Så eftet att jag och dottern hade sett denna fina film bestämde vi oss för att dit ska vi, förr eller senare. När det var dags för att planera sommarens semester var det också dags för operation övertalning, på pappan. Ingen öl och ingen whisky att tala om så det fick bli att locka med vin, pasta, olivolja och äkta italiensk pizza. Och det gick vägen! Så nu har vi beställt flyg till Venedig, hotell ett stenkast därifrån och utflykterna får bli både Verona och Trieste. Jag vill absolut inte skynda på våren men visst längtar jag.






Ställa upp!

Är det något som jag har svårt med så är det att säga nej när ingen annan säger ja. Ni vet frågan som kommer på föräldramöten vare sig det är inom skola eller idrott: Kan någon vara klassförälder? eller Finns det någon som kan tänka sig vara lagledare/lagförälder? In i det sista försöker jag stå emot och tänker att det finns andra som gör det bättre eller som kanske vill. Men som ni alla säkert upptäckt så finns där sällan någon som vill, frivilligt. Det är då min pliktkänsla drabbar mig, hårt och skoningslöst. Någon måste ju ställa upp. Mot min vilja står jag där med uppräckt hand och säger: Visst kan jag ta det, för tjejernas/grabbarnas skull! Det har varit roligt att engagera sig och jag har fått dubbelt igen. Det har skapat en gemenskap och de ungar jag ställt upp för har varit underbara och tacksamma. Än i dag har jag fin kontakt med många av innebandy- och handbollsgrabbarna, som idag är vuxna. Många av handbollstjejerna kramas och vinkar glatt när vi möts. Visst finns det undantag och tyvärr är det de som ger taggar åt minnena. Det är de man vet saker om, ställt upp för och funnits för och som, utan anledning, vänder ryggen till. Tyvärr är det de som gör att lusten till att ställa upp försvinner och som får en till slut att sätta ner foten och säga NEJ.


söndag 25 mars 2012

Bäst under press!

Just nu händer det mycket, nära och runtomkring. Det pågår en massa saker som jag är högst inblandad i och det finns det som påverkar mycket men som ändå är en bit ifrån. Bästa vännens dotter, som varit min lite grann, ska få barn i dagarna. Det är stort! En nära och kär kollega, läs rektor, ska gå i pension. Vilket ställer mig inför en separation som jag inte vet om jag är förberedd på. Kring allt detta pågår också förberedelser som ska göras till hennes ära. För övrigt är det som vanligt att kreativiteten flödar som bäst under press. Veckan framför är späckad in i minsta sekund och det gör att sekunderna går alldeles för fort. Nej, ingen kan påstå att livet är tråkigt eller att tiden går långsamt, för just nu snurrar visarna som propellrar på ett jetplan. Det gäller att hålla i hatten och försöka vända allt till medvind för annars är det lätt att livet virvlar förbi. Mitt i allt detta så är det någon j-l som stjäl en timme. Hm!

tisdag 20 mars 2012

Utmaning!

Det är något visst med utmaningar men av någon anledning vill jag välja dem själv. När utmaningarna dimper ner i mitt knä och jag inte har kontroll, då tycker jag att de inkräktar på mitt liv. Kanske är det inte utmanande om jag väljer utmaningarna själv men det är nog så jag vill ha det ändå. Senaste tiden tycker jag att utmaningarna har duggat tätt. Just de där som jag inte ställer mig själv inför utan det är någon annan som axlar dem på mig. Mina personliga utmaningar och även de i mitt jobb, tar jag som de kommer och utifrån det att jag kan utvecklas tillsammans med dem. De andra som faller från skyn kanske slutar i ren och platt pannkaka, vad vet jag. Ändå så hissnar jag av att någon annan ser att det finns något hos mig som går att utmana och kanske utveckla. Att bli sedd på grund av kompetens och kvalité är en härlig känsla vare sig man är barn eller vuxen. Nu är det som det är och jag har antagit utmaningen. Jag vet inte om jag ror iland, jag vet inte ens hur båten ser ut eller vilken last den har men jag vet att besättningen är den bästa i världen och det betyder mest.


söndag 18 mars 2012

Så var det dags igen!

Jaha, då befinner vi oss i "köttbullestadiet" igen. Cirka tre gånger om året bjuds det till kalas i detta hus. Ja det är klart att kalasen är fler än så men inte med köttbullar i gräddsås på menyn. Det är alltså dags igen för att brottas med uppemot tre kilo köttfärs. Det ska rullas, stekas och anrättas efter traditonens regler. Gräddsås ska det vara, lingon, saltgurka, smörgåsgurka, blandade, kokta grönsaker och potatis. Inga förändringar, inga tillägg utan precis som det alltid varit de senaste 15 åren. Låter det inte hemskt tjatigt? Ändå verkar det som om gästerna är nöjda. Allt är ju dessutom enligt födelsedagsbarnets önskan och mina barns önskningar är min lag så långt det är möjligt.







fredag 16 mars 2012

Låt karusellen snurra!

Just nu känns allting som upp- och nervända världen. Det händer saker som är overkliga och helt galna. Det är i och för sig inget negativt men det ställer saker och ting på sin spets och det blir allvarliga beslut att fatta. Dessutom snurrar ekorrhjulet i en fart som kanske inte är nyttig och jag vet inte om jag ska hissna eller må illa. Jag tjusas av farten men känner att jag också behöver en GPS för att hitta rätt i tillvaron. Vad är rätt? Vad är fel? Vad är alternativet? Oj, vad jag önskar att livet och dess innehåll kunde vara något mindre komplicerat. Kanske inte för enkelt heller men definitivt lagom. Det jag säkert vet är att den som ska dela min resa, om det blir någon, är den jag helst delar denna typ av resor med och jag vet att hon är en god kartläsare. Låt karusellen snurra!

onsdag 14 mars 2012

Ett paket!

Trött och aningen sliten. Det är mycket nu! Mycket är det som ska kommas ihåg och post-it lapparna räcker inte till och jag glömmer ibland var jag har lagt mina kom-i-håg listor. Som en smörklick i en het teflonpanna glider mina "får-inte-glömma" och mina "kom-i-håg-att" runt och känns ibland omöjliga att få fatt i. Ändå så är det något visst med att "ha-fullt-upp". Dagarna rusar i väg men det känns ändå som om det är livet som pulserar. Javisst ja, hon ville ha hjälp med omdömen, måste kopiera, ska skriva ut det där pappret, vem skulle ha...?, var la jag den där...?, kan du fixa...?, bara ett ögonblick..., får jag låna...? Mitt i röra och kaotisk ordning knackar det på dörren och där står en ängels sändebud och gör min dag. Ett litet paket och tack på en papperslapp från en fantastisk tjej. Ljuslyktan kommer att värma och lysa upp mörka kvällar och stunder precis som tjejen själv alltid gör. Tack Linn!


söndag 11 mars 2012

Små barn små bekymmer...!

Barna, de där barna! Mina egna som inte är små längre. Stora är de och klarar sig själva, ibland. Visst händer det att de behöver min utsträckta hand och än så länge vill de ha min mat. De växer och förändras men ändå är det mycket oss emellan som är sig likt. För alltid komer jag att vara deras mamma och de kommer i all evighet vara mina små hjärtan, hur stora de än växer sig. Vart de än i världen vänder så finns jag här med öppna händer. Färdig att ta emot när helst de vill och behöver. Jag vill, kan och ska gå genom eld och vatten för dem om det blir nödvändigt. De kan inte skyddas mot allt och vissa törnen måste alla ta men när det blåser är jag en del av deras rötter och jag håller dem fast så de inte kan blåsa omkull. Däremot vill jag att de växer, även om de ibland blir lite vildvuxna. Kanske är jag ibland aningen för orolig och visst förmanar jag dem med hela handen ibland och nog är det som det sägs att små barn, små bekymmer men; den oerhörda glädje och stolthet som dessa tre barn inbringar mig är så mycket större än de bekymmer de ger. De är den största gåva och det absolut mest värdefulla som hänt mig. Mina barn är det finaste jag vet, det dyraste i världen. Jag älskar Er!

onsdag 7 mars 2012

Nöjd!

Kan man vara annat än nöjd när det finns så många fina människor omkring en. Mitt jobb är det absolut bästaste, mina kollegor helt underbara, jag har vänner och släkt som finns när jag behöver, och och sist men mest av allt en familj och mor & far som jag älskar och som älskar mig. Jag är lycklig och det är jag lycklig för. En sak till som också är oerhört betydelsefull (med risk för att vara tjatig) det är VÅR!


tisdag 6 mars 2012

Dag efter dag!

Med förundran följer jag varje steg de tar. Hur de utvecklas och förändras. Varje dag sker en förändring, ibland knappt märkbar och inte sällan ett stort kliv. Det är inte alltid det går att sätta fingern på det som händer utan det är bara en känsla. Oftast är det bara jag som lägger märke till det som pågår och inte ens när jag påtalar det så förstår de. Sedan kommer dagar som idag när en av dem ljudar ihop orden och lyckas få till det. Jag utbrister: Du läser ju! Vad duktig du är! Han tittar på mig och svarar lite undrande: Nähä, jag får ju hjälp, du hjälper ju mig! Nej, svarar jag, du läser faktiskt själv. Skeptiskt sneglar han upp på mig och frågar förvånat: Gör jag? Såklart talar jag om mina barn, mina små (läs stora) ettor som jag har förmånen att följa, dag efter dag, vecka efter vecka. Och framförallt i deras utveckling. Jag älskar mitt jobb!



söndag 4 mars 2012

Inte mycket vinter kvar...

Utanför pockar våren på. Den blå himlen, den gnistrande solen och de kvittrande fåglarna lockar och förför. Sinnet spritter av vårkänslor och hoppet om livet återvänder. Visst gör det ont när knoppar brister men visst vill vi hjälpa våren på traven så att den inte tvekar för länge. Undan med vinterjackan och på med vårens. Struntsamma om luften är kall och det kanske blir lite kyligt för vårsolen värmer både kropp och själ. Överallt syns vårtecknen kämpa mot den kalla jorden och luften med draghjälp av vårsolens strålar. I allt det vissna, grå bryter knoppar och grönska fram. Alla dessa vårtecken längs vägen som ger ny kraft och energi åt en lång promenad som aldrig tycks ta slut. Som detektiver letar vi efter spår och hoppas på de första, riktiga tecknen. Trägen vinner och efter två timmars promenad, i det bästa sällskap, så står de där i backarna; både tussilagon och blåsipporna. Visst är luften kylig och visst behöver vi skorna på men inte är det mycket vinter kvar. Eller vad säger mor?










torsdag 1 mars 2012

Hon är hemma!

Just nu är ett av mina tomrum fyllt. För i min källare sitter de tillsammans, mina Kickungar. Det känns så gott och välbekant, precis som det ska. Platsen finns alltid och när hon, den stora Kickungen, är här så är det som om hon aldrig varit borta. Hon hör hemma hos oss och kommer alltid att göra. Ibland när jag saknar henne som mest brukar jag låtsas att hon flyttat hemifrån och då känns det lite bättre. För alla "de barna" växer ju ifrån en, vare sig man vill eller inte. Fast de vill man ju, att de ska få växa alltså men inte ifrån. Hur som helst så är hon här, där hon hör hemma, Emmigumman!

De bästaste, finaste Kickungarna i min värld!