Som ett ljus i mörkret!

Efter en sommar utan solens läkande strålar får vi, med lupp och lykta, söka efter ljuset. De finns dock där, överallt, runtomkring oss i vardag och fest. Glittrande, gnistrande, värmande och upplysande. Det är allt från kristallkronor till guldkorn och små värmeljus till sprakande kaminer. Lyfter vi blicken så finns där, mellan molnen, möjlighet att se reflexerna som solen skickar oss. Kanhända får vi stå för strålandet själva och avfyra ett varmt och smittande leende till de vi möter. Kanske studsar det vidare och vi alla spricker upp i ett leende, liksom molnen gör, till fördel för solens strålar.

Det går utför!

Det är inte lätt när det är svårt och det är inte alltid så svårt som man tror utan egentligen ganska lätt. När det är svårt är det inte lätt att se en väg ut och är det för lätt är det svårt att se meningen. Allt är lätt om man kan det men då kan också minsta motgång bli svår. Och är det för svårt är det lätt att inte ens skåda den minsta lättnad.
Det är när hindren känns aningen för höga och backen upp inte ens visar tendens till att luta neråt som det behövs någon som kan vinkla det hela lite. För när svårigheterna finns i ens huvud så tilltar de till en dimension som tenderar att spränga alla gränser. När det så äntligen uttalas och kommer ut i en annan vinkel finns det möjlighet att se en lutning som får saker att rulla lite mer av sig själv. I mitt huvud lät allt detta helt glasklart men när jag ser dessa ord i skrift anar jag att röran i mitt huvud är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hursomhelst så har vissa saker intagit en annan vinkel och jag känner att backen börjar närma sig kulmen och planar ut och kanske kommer det så småningom att ge lite utförkänsla, även om jag kanske egentligen inte vill att det ska gå utför, bokstavligt talat alltså.

Saknar!

Jag saknar någon! Egentligen saknar jag flera! Mitt liv är fyllt av, för mig, oerhört viktiga personer som jag saknar. Någon saknar jag alldeles förfärligt fast jag vet att vi snart håller om varann igen. Det finns de som bara funnits i mitt liv en kort tid men som betytt så mycket att de för evigt skapat tomrum hos mig. Några har lämnat denna världen och det är en sorg men livet går vidare även om saknaden är för evigt. En del saknar jag så mycket så att det gör ont. Det är de som på ett eller annat sätt krupit in i mitt hjärta och stannat där. Nånstans därute finns en tjej som för evigt har en plats i mitt hjärta och det är en ganska stor plats. Vi träffas ibland , tack och lov! Denna fantastiska tjej kommer alltid att betyda något speciellt och så länge vi båda andas så kommer jag att finnas för henne. Det är klart att alla dessa ungar som kommit och gått, här hemma har satt sina spår och många minnen är det.

Genom jobbet har jag också knutit starka band och när dessa klipps av olika anledningar känner jag ett stort vemod och kanske en aning sorg. För en kort tid sedan gick en, för mig, oerhört viktig person i pension och trots att jag ser henne någon gång, som hastigast, så känner jag en enorm saknad. När hon slutade så kände jag att jag ville ge henne några ord om det hon betytt för mig och som man normalt inte säger till varandra.

För mig är du en viktig förebild.

En ledstjärna som visat vilken väg som jag ska gå.

Du har sett mig och fått mig att växa.

Du har trott på mig och på det jag kan förmå

 

Det finns så mycket fint jag vill säga

men de allra viktigaste orden för mig:

Är att jag är glad att Du blev en del av mitt liv

och att jag fick uppleva Dig.

 

Kanhända är saknaden mer påtaglig på hösten och kanske ges vemodet större utrymme att frodas då. För visst gör saknaden av den sommar som aldrig kom, saknaden av de vi älskar än större.

NJA-sägare!

Vilket är egentligen bäst att vara ja-sägare eller att vara nej-sägare? De flesta förknippar nog ja-sägarna till en skara människor som ingen egen mening har eller de som bara flyter med och ovanpå. Hur är en nej-sägare då? Vad förknippas de med? Ofta beröms de och beundras de för att de sätter ner foten och sätter stopp och gränser. Vi respekterar oftast när någon säger ett tydligt NEJ! De visar tydligt att de är upptagna och att de har viktigare saker och det accepteras av omgivningen. Och ja-sägarna, de är alltid så snälla, glada och nöjda. För de är inte bara viljelösa utan de ställer också upp på allt och kan inte sitta tysta när ingen annan säger ja. Sedan får de en klapp på huvudet och får veta hur duktiga de är och att det är tur att de finns. Om man alltid och konsekvent säger nej då respekteras man och till slut är det ingen som besvärar sig med att fråga en nej-sägare för svaret finns redan, om än outtalat. Till slut tillfrågas inte heller ja-sägarna för det svaret finns också där, förväntat och fordrande - ett JA! Jag för min del vill vara NJA-sägare, jag vill kunna säga ja till det jag tror på och det jag anser är viktigt men jag vill också bli respekterad när jag säger nej. Om jag säger ja vill jag att det ska bero på att det är just jag som är bäst lämpad och inte för att ingen annan ville. Säger jag nej vill jag bli respekterad för mitt beslut och inte känna att jag måste försvara min ståndpunkt. Som nästan alltid så tror jag på, att lite av varje är gott nog!

 

Humlen den klättrar så vild...

Vilken underbar dag! Solen värmde och himlen var blå. Äntligen kunde gräset torka så pass att det gick att klippa. Att klippa gräs kan tyckas som ett måste och en börda men på något sätt inger det en känsla av förnöjsamhet. Man rör på sig, det ger snabbt synlig effekt och det bevisar att än finns lite sommar kvar. Tappert kämpar jag mig genom gräsmattan som på vissa ställen är en vacker, tät matta av mossa. Precis som jag kämpar gräsklipparen sig fram, tuggandes av det långa gräset. Jag hinner klippa lite mindre än hälften när maskinen ger upp med en suck. Hm, bensinen är slut! In och hämta nyckel, på med ett par andra skor och ut för att tanka.  Där möts jag av ännu ett litet hinder - bensinen i dunken är också slut. Där tar också mitt tålamod slut och liksom gräsklipparen ger jag också upp. Min lust och energi tar slut och istället för en motionsrunda sätter jag mig på altanen och njuter av solen. Jag sitter inte lång stund förrän något griper tag i mig. Det är något grönt, slingrande och för stunden iklädd de vackraste kottar. Det är humlen som klättrar så vild och krokig, slår knut på sig själv och sitter jag still tar den nog tag i mig...

Uppmuntran!

Masmedia är fullt av det, Facebook svämmar över av inlägg om det och överallt pratas det om det. Jag menar lärarnas framtid, arbetstid, status och lön. Frågan kring våra avtal är ett hett och omdiskuterat ämne och ingen vet så lite som vi själva. Bilden av lärare idag är ett luddigt porträtt av en yrkeskår där behörighet, kunskap och erfarenhet ifrågasätts. Arbetsbeskrivningen har sprängt alla gränser och det är svårt att avgöra var arbetet slutar och kallet tar vid. Ändå älskar jag detta jobb. Varje dag går jag till mitt jobb med lätta steg och ett glatt sinne. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ynnesten att möta glittrande, föräntansfulla barnaögon men också skyldigheten att se till att dessa ögon fortsätter att lysa. Det är min utmaning att se varje barn, möta dem där de befinner sig och ge dem verktyg för att nå oanade kunskaper och kompetenser. Spännande, utmanande och ett otroligt ansvar men inget jag skulle vilja byta bort för allt smör i Småland. Visst vill jag ha högre lön och visst vill jag ha tydlig arbetsbeskrivning men framförallt vill jag bli respekterad och få kredit för det jobb jag gör. Inte för att det krävs blommor eller presenter men visst blir man glad när en förälder står i klassrummet, med en blomma i handen och säger: Du är värd denna för att du är en så bra lärare! Bara sådär utan anledning! Det värmer gott och uppmuntrande. Tack!