Ett år sedan - redan!

En dag satt han där på diskbänkskanten, yngsta sonen, och berättade att vi skulle bli farmor och farfar. Det är svårt att hitta ord som kan beskriva den känslan som uppfyller en. Lyckan och värmen som långsamt sprider sig inombords och bara omsluter allt. Tiden står stilla och rusar samtidigt. Och som vi väntade och längtade! Redan innan du såg dagens ljus såg du till att få massor med uppmärksamhet och när du väl kom så är du självklart vår medelpunkt. Idag för ett år sedan kom du till oss och sedan har ingenting varit sig likt. Himlen är blåare, stjärnorna är fler och lyser klarare, solen värmer aningen mer och ditt leende får alla att smälta som glass i sommarsol. Idag fyller du ett år, allas vår Hilmer och vi har firat din födelsedag på ett sätt som är oförglömligt för oss alla som var med. Det var ingen tårta, inga paket, inga ballonger men massor med kärlek och omtanke. Såklart ska vi fira din ettårsdag precis som sig bör, med dunder och brak och allt som hör barnkalas till. Men idag kraftsamlade dina nära och kära för att du och dina fina föräldrar ska få sätta ett alldeles eget bo. För alltid kommer vi att minnas denna din första födelsedag, hur vi åt pizza sittandes på golvet, hur äntligen regnet kom och fullständigt vräkte ner över stan och hur vi alla slet tillsammans i värmen. Det känns tryggt att veta att du har så många goa, fina människor runtom dig, som finns där inte bara vid fest utan även när hjälpen behövs som mest. Du är så älskad Hilmer, så efterlängtad och knyter oss alla tillsammans i vår kärlek till dig. All lycka, all kärlek, massor med stora, varma kramar och ett ännu större grattis på din 1-årsdag, Hilmer. Älskar dig till stjärnorna och tillbaks!

Hjältar!

Min man är min hjälte, ja just nu är han inte bara min hjälte utan också en samhällshjälte. Tillsammans med många andra samhällshjältar ser han till att hålla den förrädiska elden i schack. Han är nämligen deltidsbrandman och i dessa torra, sommarvarma dagar har han och hans kollegor fullt upp. Medan de flesta av oss semesterfirare njuter av sol, värme och bad, sliter de i skog och mark. Kan tänka mig att de, tillsammans med bönderna, är de som mest längtar efter regn. Dag som natt kämpar de i full mundering mot en kraft som är svår att övervinna. Mat och sömn är en bristvara men humöret verkar det inte vara fel på. De få korta stunder han är hemma äter eller sover han, vilket jag tror att de alla gör. Och jag klarar mig! En gång på världen kunde jag ändå se mig själv lite som en hjälte eftersom jag lånade ut min man och framförallt mina barns far, på semestern, på julafton och nyår, sportlov som påsklov. Idag har jag vuxna barn men jag vet att därute finns det en massa barn och fruar/män/sambos som väntar, väntar med maten, är oroliga, får ställa in det planerade och de är också hjältar. Det är de som får allt att fungera i vardagen och finns där och tar emot de trötta, slitna, hungriga som gör det jobb som faktiskt är ovärderligt. Så otroligt tacksamma vi ska vara över de som var tredje vecka offrar sin lediga tid, sin semester, sin familjetid för att rädda oss alla från katastrofer och bränder. Men stort tack också till er i familjen som lånar ut pappa/ mamma och håller ställningarna i vardagen.

Politik!

Vart vi än vänder oss så möts vi av politiska budskap. Någon tycker si och någon tycker så. Det enda gemensamma tycks vara att de till varje pris ska tycka olika. Jag kan tänka att det inte vore så svårt att tillsammans komma fram till det som är det bästa för Sverige och ALLA dess invånare. Men se det verkar inte som om det är möjligt. I debatten som översköljer oss handlar det om vilka som går upp och ner i oppositionsmätningar och vilka som säger vad om vem. Som väljare skulle jag hellre få höra att alla försöker enas kring frågor som faktiskt behöver förändras och förbättras. Jag är ingen politiker och jag kan inte ens skryta med att jag är politiskt insatt eller aktiv. Tyvärr är jag en person som byter kanal när partiernas olika talespersoner debatterar just för att jag har så svårt för deras brist på respekt för varandra. I sociala media blir det än tydligare och näthatet har ett fäste och frodas i flödena. Det skrämmer mig och det skrämmer mig att politiska frågor handlar mer om åtgärder än om förebyggande. Jag är inte korkad utan jag förstår att saker bör åtgärdas men i mitt huvud bör där finnas en plan också för hur vi förebygger. Luddigt kanske men ett exempel är att vi behöver fler poliser, bland annat för att stoppa det fruktansvärda våld som rasar. I samma andetag vi säger fler poliser borde vi också lägga fram en plan på hur vi tänker att vi faktiskt kan förhindra och förebygga. Hur kan vi nå och möta de människor som är i riskzonen för att hamna i detta och vad krävs i resurser för våra barn och ungdomar? Jag skräms också av politiska krafter som delar in oss människor i vi, ni och dem och som vill begränsa rättigheter för framförallt dem. Klumpen i min mage växer till ett illamående när jag läser om abortfrågan eller adoptionsrättigheter. Det är begränsade frågor som många inte bryr sig i, de har egna barn eller vill inga ha. Och det är just det som skapar min oro, att det börjar där. Det börjar med begränsningar för vissa men var slutar det och vem ska ha makten att avgöra vem som har rätt till vad? Oavsett politiskt parti så har de frågor som jag inte håller med om och åsikter som jag instämmer i, men aldrig kan jag stå för, rösta för eller sluta kämpa för att alla människor har lika värde, har samma skyldigheter och har rätt till lika rättigheter.