En fyr i mitt liv!

Livet är så nära - här och nu men ändå så långt ifrån. Där, borta vid det grönare gräset, de vackrare blommorna och bortom molnen där himlen är lite blåare och solen lite varmare. Vi ser framåt och framemot och vi drar oss gärna till minnes och ser livet i backspegeln. Minnen och ånger i en mix och jag ska bara och sedan kommer för det mesta före nuet. Idag fick jag en påminnelse om livets begränsning, att vi faktiskt inte rår över när tiden är inne och om att tiden vi får kommer aldrig igen. Jag är tacksam att över att denna man som fick lämna jordelivet idag har varit en del av mitt liv. Han var min fyr när livet blåste som mest för mig och vad hade jag gjort utan er. Jag är också tacksam över att han fick ett så långt och rikt liv med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sorgen är självisk och tårarna som ändå rinner är för den tid som en gång var och tankarna mina går till er som blir kvar.

Osynliga band!

Min övertygelse är att ju mer och fler man älskar eller tycker om desto större blir ens hjärta och desto mer plats finns det. Hjärtats plats är oändligt såsom rymden med alla dess stjärnor och galaxer. Det är som den där gåtan jag hörde som barn "Vad blir större ju mer man tar från det?". Svaret ska ju förstås vara "hålet" men det skulle lika gärna kunna vara mitt hjärta. Kärleken är det enda som blir större ju mer vi slösar med den, säger visheten och jag säger inte emot. Det finns så mycket kärlek i mitt liv och så många olika kärlekar att jag känner mig rik och förunnad. Alla mina nära och kära som finns runtom i vardag liksom helgdag och alla ungar på jobbet som ger mer än de tar. Goda vänner som finns när jag behöver, med en hand eller bara för en kopp kaffe. Kollegor som är som vänner fast på jobbet och en massa andra som bara finns i mitt liv bara för att det blev så. Så finns de där i periferin som jag har osynliga band till eller med. De där som var nära en gång men som tiden och omständigheter flyttade på och som ändå har sin egna lilla vrå kvar i hjärtat. Där är grabbarna som hängde hemma hos oss, där finns människor jag mött någonstans i livet och som för evigt blivit kvar. Innebandykillar och handbollsungar som satte guldkant och gav spänning åt tillvaron. Så tänker jag också särskilt på de där två tjejerna som jag fick äran att möta och lära så mycket av. Vi delade ett helt gäng med andra tjejer som också har sin speciella plats för mig. Vi for Mellansverige runt tillsammans, hejade, coachade, tröstade och plåstrade om. Ni var de tjejer som jag önskade skulle vara min egen dotters förebilder, starka, unga kvinnor med goda värderingar och så kloka. För mig är det som om det finns ett osynligt band mellan oss och jag är så glad över att ni är en del av mitt liv om än i periferin. Tack Catherine och Erika! 💖

I fyra år!

I fyra år fick jag låna er, nägra lite kortare tid men det är oväsentligt. Ni var små kottar som var som kulor från en uttömd kulpåse. Förtvivlat försökte jag som fröken hålla ihop er och få er på led och att lyssna. Det tog tid! Envetet kämpade vi på tillsammans. Vi hade rit- och skrivbok och vi hade utematte. Vi gjorde skelett och engelskafilmer.  Till Earth Hour tog vi oss in allihop på toan och släckte lampan. Små filmer om hur vi kunde bli bättre på att ta hand om vår miljö gjorde vi i grupp och hade hur kul som helst. När rymden var temat tillverkade vi planeter i papier mache och vi gjorde egna böcker. Och vi BLOGGADE! Vi lärde oss skriva och läsa och förstå att det vi skriver är det någon som läser. Mamma, pappa, morfar, farmor, faster eller vem som var intresserad kunde följa vår skoldag. Det fanns ingen hejd på era idéer. Varje vecka gjorde vi en undersökning på bloggen som vi sedan sammanställde i stapeldiagram på fredagen. Vi hade bloggschema om vem som gjorde vad och som vi bloggade. Vi kom bland de 100 bästa och så stolta vi var. På fredagar hade vi bloggfredag och alla var med och vi skrev, alltifrån mattekluringar till berättelser till faktatexter till bara något man gillade att skriva om. Bloggen blev vår gemensamma plattform där alla fick vara med och bidra, var och en efter sin förmåga. Den gjorde något med oss, vi kämpade och utveckĺades allihop - tillsammans. Och vi hade sååå sjukt roligt och vi lärde oss så mycket. Så kom vi också till final. Vår blogg hade lett oss ut i stora vida världen, I alla fall till Stockholm och vi vann Årets klassblogg och för prispengarna gjorde Lek & buslandet all-in. Vi har gjort en resa tillsammans långt förbi huvudstäder och gränser. Tillsammans skapade vi något unikt och vi har satt spår hos varandra för alltid och för mig finns det en speciell plats i mitt hjärta och den tillhör "Veronies treor".  Lycka till i framtiden och först och främst på Transten. Och om ni hamnar i ett vägskäl kom ihåg vad jag alltid har sagt - valet är ditt så välj rätt. 💖

Ett vattenglas!

Visst är det svårt att föreställa sig att inte kunna hälla upp ett glas vatten för att dricka, innan läggdags eller oavsett när törsten infaller sig. Det är näst intill omöjligt att förstå att det finns de som får nöja sig med någon sorts sörja att släcka törsten med. Vi tar en dusch när vi behöver eller bara för att, vi spolar toan och tvättar bilen med samma rena vatten. Trots det rinnande, rena vattnet som strilar ur våra kranar bär vi hem litervis med vatten på flaska, ibland importerad långväga ifrån. Vatten är en livsnödvändighet för allt liv och ändå är jag inte säker på att vi inser dess rätta värde som vi borde. Det är en sådan självklarhet för oss men för den skull får vi inte glömma bort att värdesätta det. Faktiskt är det som med oss människor, det är helt ok att vi självklart finns när vi behövs men ingen av oss vill bli tagna för givna. Det är svårt att ge vattnet feedback och en klapp på axeln men vi kan vara rädda om det och inte slösa på det i onödan. Precis som vi bör vara med varandra men där kan också en klapp på axeln göra stor förändring. För visst är vi som vattenglas lite till mans? Vi kan vara halvfulla  eller halvtomma och vi kan absolut vara en droppe från att rinna över och då är det skönt att någon hinner före och förhindrar översvämningen. Ett glas vatten kan förmodligen förändra livet för någon och det kan absolut vi också göra.