Mening med livet!

Vi slänger oss med en massa klyschor om livet, hur det ska levas och tas vara på. Kloka ord, ordspråk, lärande, pekfingerpekande, hyttande och välmenande ord. De dyker upp lite varsomhelst, i sociala media, på vykort, i speciella böcker med vackra omslag, på tröjor och smycken samt i det sagda över en god kopp kaffe. Du tar väl vara på dagen, lev som var dag är din sista, i morgon kan det vara försent etc etc. Ibland känns dessa ord bara just klyschiga, lite slitna och för väl använda. Framkastade, lite krystade och kanske värst av allt; kommersialiserade. Och ändå står dessa ord och meningar för något vi borde ta på största allvar, nämligen livet. För de där utslitna fraserna säger egentligen bara det vi inte vill höra - sanningen. Rent krasst är det så, dagen idag är borta imorgon, om imorgon vet vi ingenting och varje ny dag är en gåva. Det är så lätt att avfärda, rynka på näsan och flina lite överlägset åt alla dessa "kloka ord" och framförallt när livet rullar på. När det blåser lite kan vi fortfarande sätta oss över och ta livet för givet och det är inte förrän stormen river upp oss ur vår fastvuxna, bekväma vardag som insikten slår oss - livet är bara till låns. Vi fattar inte fast så många innan oss varit med om stormen, ryckts upp ur vardagsslentrianen och förstått värdet av var dag. Det är som en läxa vi måste lära själva, uppleva och överleva stormen för att se värdet av de klyschiga orden eller egentligen vad de faktiskt står för och leva efter mottot. Det må vara klyschigt, kommersialistisk och aningens missbrukat men det har sin mening precis som livet.

Vinst varje gång!

Sitter på en liten kvartersrestaurang, italiensk, underbar mat med ljuvliga smaker. Stannar upp ett ögonblick, reflekterar och betraktar dem som är mitt sällskap. Så olika personligheter, unika var och en på sitt sätt. Någon lite mer bekant och känd för mig och några andra helt oskrivna blad. Ändå finns där en tydlig samhörighet och gemenskap. Vi pratar om ditt och datt, om familj, liv och jobbet. Det är oundvikligt eftersom det är det som förenar oss från början. Men där finns något annat, en känsla som är svår att beskriva annat än att vi befinner oss på samma våglängd, någonstans. Att samtala med dessa kvinnor, helt fantastiska människor, är lite som att skrapa på trisslotter med vinst varje gång. Det är spännande, givande och jag blir rikare för varje möte och samtal. Som alltid önskar jag att jag skulle kunna stanna klockan, frysa tiden, att dagarna var fler och samtalen längre. Samtidigt vet jag att det är just det som är det magiska, att detta är här och nu och tillfälligt som gör guldkanten. Dessa dagar och möten ska jag dock bära med mig och hämta energi från, länge framöver.

Rötter

Traditioner får mig alltid att tänka på varifrån jag kommer och vilka som danat mig att bli till den jag är. Det är vid de här särskilda tillfällena som förknippas så väl med de människor som betytt så mycket som minnena väller över mig. Stora helger, någons födelsedag, fars dag, mors dag och ibland är det en doft, ett foto som får nostalgin att flöda. Allhelgona är en helg som gör mig påmind om mina rötter och på de som funnits här och gjort min existens möjlig. De som idag inte finns kvar men som var närvarande när jag var barn, ungdom och växte upp och de som jag aldrig mött annat än via andras minnen, berättelser och en och annan gravsten. Som barn fick jag följa med min mamma, mormor och morfar till kyrkogården för att vattna, plantera, rensa eller bara putsa lite på gravstenen med en näsduk. Kanske låter det konstigt men jag älskade dessa stunder. Där stannade tiden, ron, stillheten och med min hand i morfars utforskade vi alla gravarna. Alltid fanns det någon liten anekdot kring varje gravsten som  kunde berättas. När jag knäckt läskoden gick jag runt i min egen bubbla och läste namn, årtal och hemmansnamn. En del gravstenar var så gamla att den inristade texten luckrats upp av åren, sol, vind och regn, andra var nya, blanka där blommorna var blomstrande och nyditsatta. Årtalen berättade om det var unga eller gamla människor som begravts och där fanns de som blivit över hundra och där fanns små som vistats på jorden ett ögonblick. Av alla dessa gravar fanns det flera som fascinerade mig mer än alla andra, vissa utan släktskap men med något osynligt band. Och så fanns där, och finns än idag, mor Hannas grav. Mor Hanna med egen grav och sten, min mammas farmor som dog vid 64 års ålder och lämnade make och barn efter sig. Denna grav, denna person lockade mig, väckte något i mig och jag kunde gråta hejdlöst vid hennes gravplats trots att vi aldrig mötts. Hon dog innan min mamma föddes som aldrig kunde dela sina minnen av sin farmor och ändå var och är än idag denna mor Hanna mig så nära. Kanske är hon min skyddsängel, kanske lever hon vidare genom mig eller så är det hennes öde som jag bär med mig. Idag har vi tänt på hennes grav, mamma, pappa och jag. En generation senare och vi har fler gravar att tända vid, vattna, ansa och putsa med näsduken. Vi pratar om mormor och morfar, om hur det ska bli med gravarna i framtiden och vi pratar om förr - minnen. Solen värmer gott när vi går där tillsammans och som alltid lägger sig ett lugn inom mig. På vägen hem stannar vi till och jag hälsar på hos min farmor och farfar. Båda födda på ett sekel före mig och tiden blir med ens påtaglig. Det är som i ett annat liv som de fanns, mina mor- och farföräldrar, och ändå så nära mig i minnen. Inom mig väcks ett vemod och en saknad men den gnistrande vackra solen ger mig kraft och insikt över det liv jag fått och har att vårda.