NJA-sägare!

Vilket är egentligen bäst att vara ja-sägare eller att vara nej-sägare? De flesta förknippar nog ja-sägarna till en skara människor som ingen egen mening har eller de som bara flyter med och ovanpå. Hur är en nej-sägare då? Vad förknippas de med? Ofta beröms de och beundras de för att de sätter ner foten och sätter stopp och gränser. Vi respekterar oftast när någon säger ett tydligt NEJ! De visar tydligt att de är upptagna och att de har viktigare saker och det accepteras av omgivningen. Och ja-sägarna, de är alltid så snälla, glada och nöjda. För de är inte bara viljelösa utan de ställer också upp på allt och kan inte sitta tysta när ingen annan säger ja. Sedan får de en klapp på huvudet och får veta hur duktiga de är och att det är tur att de finns. Om man alltid och konsekvent säger nej då respekteras man och till slut är det ingen som besvärar sig med att fråga en nej-sägare för svaret finns redan, om än outtalat. Till slut tillfrågas inte heller ja-sägarna för det svaret finns också där, förväntat och fordrande - ett JA! Jag för min del vill vara NJA-sägare, jag vill kunna säga ja till det jag tror på och det jag anser är viktigt men jag vill också bli respekterad när jag säger nej. Om jag säger ja vill jag att det ska bero på att det är just jag som är bäst lämpad och inte för att ingen annan ville. Säger jag nej vill jag bli respekterad för mitt beslut och inte känna att jag måste försvara min ståndpunkt. Som nästan alltid så tror jag på, att lite av varje är gott nog!