Lamslagen!

Vi pratar så mycket om livet och ta tillvara på tiden och njuta här och nu. Det är så lätt att säga och självklart menar vi det, där och då. Vad är då livet? Ja det är ju dagarna som rann, som någon poetiskt uttryckt det, och dagarna som kommer, om de kommer.  Tvätten, matlagningen, räkningarna och alla måsten, är det livet? Krig, brott, våld, rädsla och sorg, är det livet? Vem är den som ens kan svara på frågan om vad livet är? Ditt liv är ditt och mitt liv är mitt. Vi har fått det till låns och ibland kan vi inte ens påverka det själva. Det händer saker, på ett ögonblick kan allt förändras och då kan vi inte hålla kvar just det där ögonblicket. Det är som en resa, där vi är passagerare och egentligen inte har en aning om varken färdväg eller slutdestination. Eller ja, vi vet ju hur resan slutar till slut men vi vet inte var, när eller hur. Våra medresenärer får dock fortsätta sin resa på nya vägar och mot nya mål om än med sorg i hjärtat och en tomhet i själen. Det finns ändå en tröst i att få ha varit med på samma resa, fått dela sorg och glädje och att sorg bleknar så småningom till fina minnen. De vi älskar och har älskat finns alltid inom oss och det är inte vad vi gör på resan som är det viktiga utan att vi är tillsammans.

Trollspö!

Vissa dagar och stunder önskar jag att jag kunde trolla. Vifta med ett magiskt trollspö, uttala de förlösande orden: "abrakadabra, hokus filijokus pokus" eller varför inte: "Sesam öppna dig!" Såklart inträffar denna önskan när jag själv inte räcker till. När jag är maktlös eller helt enkelt kommer tillkorta. Mina efterlängtade magiska egenskaper har inget med rikedom, skönhet eller evigt liv att göra utan bara en iver att kunna hjälpa, stötta och förändra till det bättre, genom att i ett trollslag kunna fixa. Nu är det ju inte så, om någon tror det, att jag på allvar sätter min tilltro till magiska trollspön eller filijokus-ramsor. Nej, jag vet alltför väl att det krävs tid, möda, kraft och energi för att förändra, utveckla och förbättra oavsett vad vi pratar om. Vill jag renovera hemma krävs planering, inköp, och förberedelse innan det praktiska arbetet ens kan påbörjas. På jobbet krävs organisation, struktur, kommunikation och samarbete innan vi ens sätter upp de mål vi ska arbeta mot. Och oavsett hemma, på jobbet eller varhelst annars vi vill bryta nya vägar så finns där en faktor som är svårare att påverka än det är att drömma om trolleri och det är tiden. Tiden är där, 24 timmar per dygn, varken mer eller mindre. Vi får inte igen den och vi kan inte se in i den utan bara se tiden an. Inget hokus pokus idag och inget magiskt trollspö men slutsummerat blev det nog en rätt bra dag om än lång och händelserik. I morgon är en annan dag!

Vissa dagar!

När man summerar vissa dagar kan de kännas som om de varat en vecka eller så. Att se tillbaka på dagen och fundera på om det verkligen var i morse vi hade det där givande samtalet i expeditionskorridoren. Sken solen idag eller vilken dag var det? Eller när eleverna protesterar högljutt för att slöjdlektionens åttio minuter går fortare än alla andra lektioner och en undrar om det var idag eller igår. Var det idag som det ramlade in elever i slöjdsalen för att få hjälp med lösenord till nätverket eller komma in i Teams samtidigt som It-killen väntade utanför för att lämna över ett par datorer? Det där dokumentet som skulle fixas och som hela tiden blev framskjutet var det senast i morgon som det skulle vara klart eller... Mötet som vi skulle ha imorgon och som blev inställt och som vi idag hade träff inför, hur blev det med det? Skickade jag mailet, la jag paketet på posten, strök jag på listan och var jag på mötet med IT-ansvariga? Såklart! Jag mötte också gamla elever i omgångar som vinkar och en kille som jag hade i slöjden för så där en tolv år sedan. Han kommer cyklandes förbi när jag precis lämnat kommunhuset och glatt ropar han: "Hej Veronie!" Om inte min dag var gjord innan så blev den det då. Innan jag vände hem tog jag svängen förbi mor och far för att samla lite kraft vid deras härd. Hemma i soffan fixar jag till det där blogginlägget, skickar ett par mail, kollar sociala medier och avslutar med att toppa denna lååånga, braiga dag med ett ännu längre telefonsamtal med den finaste människan jag känner - min dotter. Nu tar jag kväller och samlar kraft inför en ny vecka imorgon torsdag.

Kvinnor kan!

Idag är det torsdag, det är 8 mars och det är den internationella kvinnodagen. Jag skulle kunna skriva om hur konstigt det är att vi behöver en sån dag eller om hur jag önskar att jämställdställsfrågan var en inte-fråga eller om hur jag ser på debatten kring lika rättigheter för man respektive kvinna. Dock vill jag förmedla något som jag råkade ut för på jobbet häromdagen, det hör till saken att jag är IKT-ansvarig på min skola. Vi hade ute en kille, på riktigt en kille eller ung man kanske mer riktigt, som skulle hjälp oss med vår kopiator. Den är kopplad till vårt nätverk så han vände sig till några av mina kollegor och sökte efter "IT-killen" på skolan. Han får då frågan om det nödvändigtvis måste vara en kille och han svarar att det alltid brukar vara det. Kollegan blir lite upprörd och tycker nog att "skrivarkillen" var aningen fördomsfull. Samtidigt flikar en annan kollega in: "Här på skolan heter "IT-killen Veronie!" Innan "skrivarkillen" hinner få tag på mig får jag detta berättat så när vi möts sträcker jag fram min hand och säger: "Det är jag som är "it-killen!" Hans min är värt att betala en slant för vill jag säga. Inget elakt ment! Jag tror dock att vi gjorde skillnad, jag och mina kollegor, en liten men ändå. Han kommer aldrig mer att fråga efter "IT-killen" utan faktiskt tänka att det kan vara en "IT-tant".

Ord på vägen - bröllop 3/3 2018

Idag är er stora dag och ni två blir ett.
Som vi detta har önskat och nu så har det skett.
När vi blickar bakåt så var det redan då -
tydligt för oss andra att det skulle bli ni två.
Nu har ni tagit steget att inför alla här,
svära evig trohet med allt vad det innebär.
Intet nytt under solen att det faktiskt är ni två,
som ska rida ut i stormar och grusiga vägar gå.
Ni har redan haft några dalar
men också levt i kärlekens rus.
Nu väntar familjeliv o vardag,
blöjor och kanske ett hus.
Men det är ju ändå det som är livet - 
vardagen den grå.
Och ni får se till att tillsammans
måla himmelen blå.
Allt är inte bara sött eller surt och
allt är inte bara salt.
Kryddor finns där många,
se bara till att dela på allt.
Bär varandras bekymmer, luta er mot varann.
Älska när det skymmer och så ofta ni bara kan.
Gräla lite, gråt en skvätt och tyck inte lika om allt.
Håll om varann och särskilt när det blåser kallt.
Tänk efter före och dela varandras innersta vrå.
Håll lågan brinnande även om det frestar på.
Somna aldrig osams och lär livets stora gåta,
då kommer ni att älska glömma och förlåta.
Det finns massor jag skulle vilja säga
men orden är så små.
för hur glad jag är för detta och
hur mycket jag älskar er två.

Lycka till!

Bröllop

Tror aldrig riktigt att jag förberett mig ens i tanken på mina barns bröllop. Dop, födelsedagar, högtidsdagar, skolavslutningar och studentexamen absolut. Där tog det nog stopp.  Allt gick så fort eller det kanske det inte gjorde men i mitt huvud gick det från att ni var nyförälskade tonåringar till att vara ett blivande brudpar. Tiden däremellan bara försvann. Jag minns så väl första gången. Ni kom till mig på jobbet, ritade figurer på svarta tavlan och ni var så fina. Jag fick tussilago att sätta i vas och jag var såld för alltid. När ni gick hemåt såg jag er utanför - vandra hand i hand och mitt hjärta smälte. Det finns så många minnen, fina som när vi var på västkusten, klättrade på klipporna och fotade. Där finns också minnen som kanske inte är odelat positiva men var det som förde oss så nära tillsammans. Det var en natt vi aldrig glömmer men som också är den natt när våra liv förenades för all tid och evighet. När jag ser min son se på sin blivande ser jag kärleken emellan mina barn. För det är så för mig - ni är mina barn och jag älskar er så mycket. Idag när ni stod där i kyrkan och lovade evig kärlek i nöd och lust då sprängdes mitt hjärta av lycka och den kärlek jag känner till er är oändlig. Jag önskar er all lycka, all kärlek och var rädda om varandra.