Tänkte att den här sommaren ska bli den där sommaren när jag ska göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Ändå står jag här med lunchen klar och lite på tå när de arbetande kommer hem på sena eftermiddagen. För att känna mig nyttig tar jag en sväng med dammsugaren och brottas med tvätten. Det är ingen som begär det utan jag unnas min ledighet och uppmanas att göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Dock står det där stora, gamla välkända spöket - som en del kallar för dåligt samvete - mitt i min väg, hånskrattandes. Vad tror jag egentligen? Skulle jag kunna sitta kvar där i solen/läsfåtöljen djupt försjunken i min bok när min familj behöver min omsorg och uppmärksamhet? Svaret är enkelt och har inget att göra med andras krav på mig Nej, inte sitter jag där och "gottar" mig utan raskt rusar jag upp ur min bekväma läsställning och lägger från mig den uppslukande deckaren och ställer mig på pass. "Du behöver inte... Inte ska du... Jag klarar mig själv..." är omgivningens reaktion men ändå... Och för att känna att jag "får" sitta med gott samvete gör jag en hel del nytta först.
Hur uppstod då fenomenet "dåligt samvete"? Sitter de så fast, de rotade förväntningarna, de outsagda kraven och de gamla vanliga måstena? Ingen kräver, ingen begär, ingen förväntar sig eller kanske ändå det. Förväntningarna! Och inom mig själv skapar jag de där kraven för att innerst inne vill jag pyssla om, skämma bort, ta hand om - bara för att jag kan. Ska jag då räkna detta till mitt konto av det jag
vill och inte till det jag
måste? Vems "måste" är det jag inte
vill och vilka "vill" ska gå före vilka "måste"? Är det mina "måsten" eller är det de förväntade "måstena"? Ett virrvarr av "vill" och "måste" snurrar och jag inser med tydlighet att om jag ska får någon ordning på detta
måste jag ta reda på vad jag
vill. Dessutom
måste jag själv tillåta mig att låta mitt "vill" gå före mitt "måste".
Vill?
Måste?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar