De små sakerna...

Visst är det underbart att, mitt i mörkaste tiden på året, få en veckas semester i solens och värmens paradis. Helt fantastiskt att få sätta sig vid dukat bord och bli serverad läckert tillagad mat och slippa disken efteråt. Inte behöva mer än släntra några steg i sanden för att få sig en cappuccino med tillhörande glass. Att bara stänga dörren bakom sig för en dag på stranden och komma tillbaka och allt doftar skinande rent. Slippa klockan som ringer på morgonen, slippa åka till jobbet när det är mörkt och komma hem först när det är lika mörkt. Kunna läsa färdigt den där spännande boken utan att oroa sig för trötthet dagen efter, det går ju alltid att ta en powernap.

Såklart tar en vecka slut och det är när en kommer hem som en upptäcker alla de där små sakerna i livet. Min säng, mjuk, varm med en lika varm famn att vila i. Ett hem som fylls med alla nära och kära som betyder allt. Maten som smakar som vanligt och kaffet som är detsamma. Att ha ett jobb där det känns att en gör nytta och skillnad samt möten med elever och kollegor. Och så den där lilla, för många kanske obetydliga, detaljen - nämligen toapappret. Vet ni vilket fantastiskt toapapper vi har här hemma?

Tid och rum!

Under en vecka har vi pausat våra liv. Stannat tiden och bara varit. Såklart har tiden inte stått stilla och därför är vår resa på väg att få sitt slut. Även om jag har hemlängtan och ivrigt ser fram emot att krama om de mina så fylls mitt sinne av vemod. Det blir som om längtan och saknad blandas med avsked och farväl. En vecka har vi fått av lugn och ro, med "no stress" som kapverdianerna själva uttrycker det. En dag i taget och inga måsten som lurar runt hörnet. Vad tar jag med från resan förutom fina minnen och lite solbränna då? Jo, att småspringa genom livet oavsett om det är till toan eller bilen får en att missa en massa på vägen så det får det vara slut med. Att försöka låta de oundvikliga måstena bli en del av livet och inte ett ok att bära. Lättare sagt än gjort men efter en vecka i paus känns det som värt att försöka förändra. Att vara hemifrån ger också perspektiv på hur gott hemma är och hur viktiga "de mina" är, vilket är något att ta vara på. Dock ska mina minnen från denna resa sparas i bilder, i hjärtat för att tas fram och doftas på när vardagen är grå och måstena känns tunga. En resa är på väg mot sitt slut men det innebär att vi är på väg mot något nytt. Längtar!

Färgglad frukost!

Söndag morgon! Ett lugn vilar över Santa Marias gator när vi strosar oss fram till vårt favoritbageri. Vi känner ingen välbekant doft möta oss och till vår besvikelse är de blå grindarna låsta. Såklart! Det är ju söndag och även ett bagarpar har rätt till ledighet. Lite rådvilla står vi och överväger hur vi ska inta vår frukost. Det lokala bageriet är öppet och vi smiter in och köper två bröd. Priset är skamligt billigt, lite drygt två svenska kronor. Väl på hemväg mot hotellet passerar vi ett litet inbjudande ställe som erbjuder färska frukter, nypressade juicer och framförallt frukost. Efter en kort stund av "ska vi? ska vi inte?" beslutar vi att unna oss en söndagsfrukost på lokal. Miljön är mödan och pengen värd. Smakerna är inte vad vi är vana vid och det var kanske inte helt oväntat. Upplevelsen vill vi dock inte vara utan. Och det inköpta brödet ja det blev till lunch.

En dag i Santa Maria!

Efter en slappardag på stranden bestämde vi oss för att utforska Santa Maria. Ett par shoppingpåsar blev det, härliga möten med härliga människor och många fina intryck fångade i min kamera.

Mörka gator!

Kvällen har precis bara börjat men mörkret smyger snabbt inpå så fort solen gått ner. Vi äter en tidig middag, tidig här där vi nästan är ensamma på restaurangen när klockan är sex. När vi ätit vår mat och betalat vår nota omsluter mörkret både oss och staden trots att kvällen är ung. Det är som att gå ut i becksvarta natten när vi lämnar restaurangen med dess lampor. Visst finns där några lyktor som lyser och från små butiker och gatlampor sipprar, ett för oss tacksamt, ljus. Det är inte långt till hotellet och vägen är till att börja med fylld av människor, alla på väg eller för att bjuda in till butik eller restaurang. Så småningom mynnar gatulivet bort och vi har en kort promenad helt i mörker innan vi är "hemma". Omedvetet ökar våra fötter stegen och blir aningen raskare. Vi är dock inte ensamma, bakom oss kommer en ensam man. Han vinglar lite och det är tydligt att han har tittat ganska djupt i något, eller rentav några, glas för mycket. Vi vänder oss om flera gånger som för att kontrollera var han är. Helt klart knappar han in på oss och avståndet. Obehaget ligger på lur. Mörker, främmande mark och en förföljande man är en kombination som tillsammans skapar olust. Vid ett något lite upplyst hus stannar vi till och jag låtsas att jag fått något i skon. Jag vill inte skrämma upp eller sprida min tickande rädsla. Mannen är ikapp och kommer upp jämsides med oss och lite sluddrande säger han på knagglig engelska: "excuse me I live here". Lite skamset fortsätter vi vår promenad mot vårt hotell. Lättade och tacksamma för att det finns män som han. Vi borde inte känna obehag av att gå hem i mörkret bara för att vi är kvinnor och han, mannen, borde inte ses som misstänkt bara för att han är man och ska samma väg som vi. Vi inser också att det är fåtalet män som är motsatsen men att det är de som förstör för både kvinnor och män. Det finns ändå hopp om att vågorna kring #metoo ska skapa så många ringar på vattnet att det i en framtid kommer att beskrivas i våra historieböcker som att det var då det vände.

Läsande!

Jag läser! Eller snarare plöjer jag, bok efter bok. Det är som om jag måste ta igen månader av oläsande. Trots att väskan blev aningen för tung valde jag att packa med böcker av mångahanda genrer, deckare, "feel-good" historiskt, pedagogiskt mm mm. Och jag läser! Jag börjar dagen läsande och avrundar dagen på sammalunda sätt. Balkongen i den tidiga morgonen, solstolen med sol, hav och sand som sällskap, i sängen innan lampan släcks för natten. Drömmen om en vecka med bara vara, en hög med böcker och bästa sällskapet är inte längre en dröm. Det är här och nu! Precis där vi borde vara lite oftare, i nuet. Nu slår jag samman den precis utlästa romanen "Tiggaren" av Sofie Sarenbrant och tänker unna mig en glass med Kap Verdes godaste cappuccino. Därnäst slår jag upp nästa bok, med för mig olästa blad och njuter några dagar till.

Blomstrande!

22 november 2017

Tidig morgon! Promenad. Färskt bröd från bageriet. Frukost på balkongen, i solsken. Sandiga fötter i havet. Soliga stolar, capuccino och glass. Siesta! Mera sand mellan tårna och mera sol och hav. Tonfisk och räkor till middag och fotbad och korsord till kvällen. En dag att minnas med värme.

En plats på jorden!

Visst är väl världen och livet förunderligt. Klockan 02.45 ringer väckarklockan och det är dags för avfärd mot sydligare breddgrader. Vi lyfter från Sverige i 7-graders kyla och landar på Kap Verde med en något behagligare temperatur. Termometern visar på 29 grader och värmen omsluter oss men den svala brisen svalkar ändå gott. En bussresa senare och vi får inta vår lägenhet. Lite skavanker är det nog men balkong finns och havsutsikten är där precis som utlovats. Vi tar en glass och cappuccino på strandbaren, lutar oss tillbaka en stund i solstolarna och bara njuter av att vara. Efter en kortare utforskarpromenad är det dags att magen får sitt och valet föll på skaldjur med pasta. Mumsigt. Nu har vi intagit ryggläge och tänker att morgondagen ska återigen fyllas av "bara vara".