Respekt, tillit och förtroende!

Vackra ord! Vi vuxna vill väldigt gärna att våra barn och ungdomar ska känna tillit och förtroende för oss. Vi kräver respekt! Frågan är om vi kan begära respekt om vi inte först bygger upp en tillits- och förtroendefull relation. Det är lätt att anklaga våra barn och ungdomar för bristande respekt och dålig attityd men vi måste nog börja ställa oss frågan vilka deras förebilder är. Har idag varit på utvecklingssamtal för yngsta dottern och återigen fått uppleva hur en del vuxna (läs lärare) totalt brister i respekt för sina elever. Fundera på vad som skulle hända om en elev kommer in i klassrummet och frågar läraren; "Ursäkta mig men vad är det du heter? och vad håller du på med för tillfället?"  Jag är ganska övertygad om att eleven skulle bli idiotförklarad och kanske till och med utvisad ur klassrummet. Men att en lärare gör exakt samma sak, på ett utvecklingssamtal, inför en förälder verkar vara okej. Ja, inte för mig! Det är otroligt upprörande och brist på respekt att komma till ett utvecklingssamtal för att bedöma elevens prestationer och nuläge utan att ens ha koll på vem eleven är eller ens namnet. Dessutom hade läraren ifråga ingen aing om vad min dotter sysslar med på lektionerna. Ett nästan tomt papper togs fram när vi väl presenterat oss och där stod inget omdöme som var kopplat till några betygskriterier, inte. Hur kan vi tro att våra ungdomar ska lyssna och respektera om inte vuxna ens kommer ihåg eller ens bemödar sig att lägga deras namn på minnet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet jag har erfarenhet av. Som tur är de lärare som bryr och engagerar sig övervägande i antal men de måste ju kämpa extra hårt för att få och behålla undomarnas förtroende och tillit. Det är lätt att svänga sig med fina ord och det är lätt att lägga skulden på ungdomarna men det är svårare att förtjäna deras respekt.