Ensam är inte stark!

Om du själv får välja kan ensamheten behövas ibland. Du behöver få rå dina tankar och din tid för dig själv. Det är när ensamheten drabbar en, utan varning, som den blir svår att hantera. Jag är en människa som har förmånen att varken behöva vara eller känna mig ensam. Visst finns det stunder när jag känner behov av att bara vara för mig själv. De är inte ofta, snarare oerhört sällan och de är snabbt övergående.

Runtomkring finns det människor som jag behöver och som behöver mig. Detta fyller mig med en innerlig känsla av trygghet och kärlek. När någon i vår närhet behöver en utsträckt hand så räcks här ut fler än vi kan fatta. Och famnarna som öppnas är varma och omhändertagande. Det är så skönt att veta - för ensam är inte stark när vi behöver en hand att hålla i.

Min själsfrände!

Som liten följde jag ofta med min mormor och morfar till kyrkogården. Det låter kanske absurt men jag älskade det. Medan mina morföräldrar vattnade, ansade och rensade, utforskade jag alla gravarna på egen hand. Jag tyckte att det var så spännande och alla hade de, i min fantasi, sin egen historia. Den grav som fascinerade mig mest var den som tillhör min mammas farmor. Ända sedan jag var barn har jag känt en djup samhörighet med henne. Hon blev en sorts själsfrände för mig. Det var ett starkt, osynligt band som förenade oss. Jag plågades redan som väldigt liten av att hon låg ensam i sin grav. Anledningen var att när hon dog vid 64 års ålder så gifte hennes make, min mammas farfar om sig. När han sedan gicks bort begravdes också han ensam i sin grav, på samma kyrkogård. Tanken på att de två, som en gång älskat varann, inte fick dela sin sista jordeplats har alltid gnagt mig. För mig känns det, helt enkelt, inte rätt. Det är dock inte den enda anledningen till att jag känner så starkt för Hanna Svensson. Som en magnet drogs jag, som barn, till hennes grav och tanken på henne berör någonting djupt inom mig, än idag. Det känns som om hon vidrör min själ - min själsfrände.

Äntligen lördag!

Lördagar är de dagar då allt ska hända. Veckans eftersläpande städning ska genomföras, tvätten som hopats i högar under veckan ska tas om hand och ärenden som halkat efter ska fixas. På bänken ligger kom-ihåg-listan och trånar efter uppmärksamhet. Men lördagar är inte bara måstenas dag utan dagen då det sociala livet ska uppgraderas eller i alla fall uppdateras. Man ska umgås med varandra och helst också med andra. Sig själv bör man också hinna med att ta hand om och har du ett intresse, hobby eller liknande så är lördag rätt dag att få till det på. Ett stort glas vin eller två bör också hinnas med att inmundigas. Min fråga är: "Hur många timmar är det på ett lördagsdygn? - Tjugofyra, såklart! Slutledningen blir den att timmarna räcker inte. Alltså blir det att prioritera och just denna lördag prioriterar jag umgänget med maken. Själva! Helt otroligt! Vad vi ska göra det återstår att se, troligtvis lite dammsugning, tvätt och självklart lite matlagning. Det gör inget för vi är dock tillsammans och det finns ingen i världen jag hellre gör måsten tillsammans med! Äntligen lördag!

I nattens sena timme!

Nu är nattens timme åter inne, gårdagen är blott endast ett minne. Nu borde alla i sängen sova sött men här sitter jag igen och är åter så trött. Ögonen drar och fäller en tår, magen den snurrar och illa jag mår. Det här kan inte vara rätt, det borde inte vara på detta sätt. Något är galet det vill jag lova när klockan är två och jag inte kan sova. Huvudet spränger och mössan är yr, nu går det runt, jag tror att jag spyr. Svettas eller frysa, lagom kan det inte vara, Nu kommer paniken - lugn det är ingen fara. Än finns det tid att sova ett par timmar. Lustigt, men jag tror att allting rimmar. Kan tro att hjärnan har fått fullständigt fnatt. Jag tror det är dags att säga go'natt.

Nattens skuggor!

Klockan är mitt i natten eller kanske börjar den närma sig ytterst tidig morgon, egentligen. Sömnen vägrar att infinna sig och tankarna mal och mal. Det snurrar runt i huvudet och för att inte tala om hur det snurrar runt i sängen. Vrida och vända! Försöker fokusera tankarna på något speciellt men de bara virvlar omkring. Det är små saker som ska kommas ihåg och det är större saker som behöver fås gjorda.  Där finns också ett och annat beslut som känns svårt att fatta och något ord som blev för mycket sagt. Visst finns det en och annan tanke som är mörkare än de andra men egentligen är det bara nattens skuggor som är grå. För när lampan tänds så skingras funderingarna och efter några vandringar fram och tillbaka, toaletten, vattendrickande och en blick på datorn, så dras det i ögonlocken igen. Kanske kan det bli någon timmes sömn till innan alarmet uppfordrande kräver min uppmärksamhet och det är dags att återerövra makten över tankarna.

Mitt hjärta!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: hjärtat är ett förunderligt ting. Det spelar ingen roll hur många man lägger till det finns ändå plats för fler. Jag brukar lite skämtsamt säga att: " Mitt hjärta är för stort för min plånbok!". Det ligger en hel del i det men å andra sidan är det värt det. Mitt hjärta är fullt av alla ungar som vandrat in och ut ur mitt liv. En gång tagen till mitt hjärta och man har sin vrå för livet, vare sig man vill eller inte. Där finns massor av gamla dagisbarn, ja nu är de faktiskt till åren komna. För att inte tala om alla dessa skolungar som jag mött och tagit till mitt hjärta. Inte att förglömmas är de grabbar som jag haft äran att vara lagmamma åt, i innebandy och handboll. Mitt lag med tjejer som gav mig så många fina minnen och härliga stunder; HKJ F96/97/98. Alla har de på olika sätt nästlat in sig i mitt hjärta. Dessutom alla de som kommit och gått därhemma, mer eller mindre som hemma i huset. Hela tiden fylls det på med nya barn, ungdomar och nästan vuxna och plats finns, konstigt nog. Jag skulle ljuga om jag sa att jag minns dem alla men en gång tagen till mitt hjärta så finns platsen där.

Min dotter säger att jag ser hjärtan överallt!

Handboll!

På tal om nerver! Är det något mina nerver går igång på så är det handboll. Det spelar ingen roll om det är D-flickor, A-pojkar eller landslaget. Min puls ökar till över det tillåtna, fjärilarna förvandlas till monster som vill ut och hjärtat bultar så att det måste synas på utsidan. Det är en plåga och ett gissel och ändå älskar jag det. Så många idrottshallar jag suttit i genom åren, som åskådande förälder på läktaren eller som lagledare på bänken. Jag vet inte vilket som varit värst/bäst. Dock minns jag tiden med stolthet, värme och glädje.

Nu för tiden så är mitt handbollsengagemang nerskuret till TV-soffan och landslagshandboll. Pågående EM i Serbien är just nu det som får mig att bita i fingrarna och vråla högt av glädje respektive, ja jag vet inte riktigt vad. Gutturala uttryck, kanske! Det känns som om jag förvandlas från en lugn och sansad människa till en handbollshuligan. Tur för mig så är det ganska långt mellan mästerskapen annars finns det nog risk för "närmsammanbråttom", som mina barns kusin uttryckte det som liten.

Nerver som ställer till det!

De där trådarna som löper runt inuti kroppen, huller om buller och hursomhelst. Nerver kallas de visst! De är säkert funktionella och vi kan säkert inte klara oss utan dem men...! När de vill ha uppmärksamhet genom att de krälar runt innanför skinnet, på ryggen och armarna inte räcker till då är de inte populära. Och det kliar alltid där man inte når. För att inte tala om när de bestämmer sig för att komma i kläm. Då är de inte roliga! I handleder, ok! "Vi opererar", säger doktorn. Nerver friläggs och allt är frid och fröjd! Ha! Som en liten konsekvens tar vi en "frusen skuldra" ovan på två opererade handleder. Nu börjar det bli tungt! Så spökar de där nerverna igen. Nu i armbågen, höger för att krångla till det lite extra. Stödskena, akupunktur, smärtstillande, kanske en kortisonspruta och funkar inte det; en ny operation. Eller kanske en liten sjukskrivning, säger doktorn.

Som om inte nerverna har fått nog av uppmärksamhet så skickar de fjärilar till magen. Oro kallas det visst också! Hur ska det bli nu? Med ansiktet lutat i händerna tittar jag, lite uppgivet, ut genom fönstret. Därute är himlen blå och solen lyser och ger granna reflexer i grannens trädgård. "Oj, det är dags för solglasögon", säger sonen när han går ut genom ytterdörren. Mmm, tänker jag, även om nerverna spelar mig en hel del spratt så kan de inte ändra på att vi går mot vår och ljusare tider. Och visst är de bra att ha, nerverna, så länge vi inte känner av dem.

Snart kommer änglarna att landa!

Vintern är här med is men det verkat då rakt inte bli någon snö. Regnet faller och fryser till is - på marken! "Det är ju inte rätt!" som sonen så ofta säger. Några av oss är nöjda med hur det är och längtar inte efter snö och snöskottning. Andra väntar förväntansfullt på att det en morgon ska ligga ett snötäcke över marken så att pulkor och skidor kan plockas fram. Hursomhelst så är denna snö ett ständigt samtalsämne. Själv är jag kluven. Det är inte alldeles smärtfritt med snön. Det innebär halkiga och svårframkomliga vägar, det innebär också snöbollskrig och ständiga konflikter på jobbet. Samtidigt så är den så vacker, den vita nyfallna, gnistrande snön, som klär allt det dystra grå. Och vart ska änglarna landa om vi inte får någon snö?

Fartbegränsning!

Alla vet att man ska följa hastigheten på vägarna. De är ju till för att skydda och värna oss trafikanter. Vi vet också vad konskekvensen kan bli om vi kör för fort. Är polisen på plats blir det böter och i allra värsta fall kan det hända en olycka. Och det sistnämnda, om vi dessutom kör över vår förmåga. Troligtvis har alla, någon gång, kört för fort. En solig vårdag, vägarna är torra och en medryckande melodi spelas på radion. Då är det lätt att foten blir lite tyngre på gaspedalen och omvärlden liksom svävar förbi. Själv har jag alldeles för lätt för att trycka till lite extra. Det är en kick när landskapet susar förbi och musiken dånar i högtalarna även om jag njuter lika mycket av att glida i en "fin-bil" genom stadslandskap eller bara åka på "söndagstur" och titta på blommorna.

Kanske borde vi sätta hastighetsbegränsning på det liv vi lever. Bara överskrida farten när ingen fara kan ske utan tvärtom när utrymmet finns. Sänka farten, då och då, stanna till och bara njuta. Inte heller försöka följa någon annans fart utan faktiskt ta saker i sin egen takt. Och visst behöver vi folk runtom oss som sätter ner foten och ger en bot när karusellen snurrar för fort.

En och annan chokladbit!

Denna dag är inte som alla andra dagar. Det är inget särskilt med den, men den är ändå helt unik och tur är väl det. För tänk om alla dagar vore likadana, se likadana ut - vad tråkigt det skulle vara! Fast om man nu tänker efter så är skillnaden inte särskilt stor. Måndag som fredag, dagarna bara rullar på och veckorna med dem. Månaderna blir som ett uttuggat tuggummi, de tuggar på av bara farten. Och vad är egentligen en dag av årets 365? En kiss i Nissan, inte mycket mer, men vad vore livet utan dagar? Det vore, i och för sig, ingenting. Ungefär som en påse, tomt och innehållslöst. Som tur är kan vi fylla dem med nå't! Varför inte nå't gott! Vi fyller dem med livet som vi lever här och nu. Och en och annan chokladbit!

Rättvisa är inte lika för alla!

Att vara 100%-igt rättvis är inte lätt, näst intill omöjligt skulle jag vilja säga. Dock anser jag att det inte behöver vara lika för alla för att det ska vara rättvist. Rättvisa hör ihop med det vi har behov av, anser jag. När elever i skolan protesterar och säger: "Men åh, det är inte rättvist! Vad fuskigt!", brukar jag kontra med en liknelse. Jag har en smörgås och ett äpple, jag har två elever som är hungriga. En av dem har ätit frukost, en macka och ett glas Oboy. Den andra har bara druckit ett glas juice till frukost. Jag frågar: Vem av barnen ska ha frukten och vem ska ha smörgåsen?" Oftast, nästan alltid, blir svaret att det är självklart att den som inte ätit, behöver en smörgås. Liknelser är bra!

Det här är ett ämne som går att fördjupa sig i, nästan hur djupt som helst men då behöver jag dykardräkt och syre. Skämt åsido! Att vara för rättvis kan innebära att man i slutändan är orättvis. Och att försöka kompensera någon annans orättvisa brukar heller inte ge det resultat som önskas.
Ibland kan man blanda ihop rättvisa med att behandla alla lika men det tycker jag är en annan sak och såklart, är jag för "Fair Trade", rättvisemärkt, som enligt deras hemsida står för följande:

"Fairtrade är en oberoende produktmärkning som skapar

förutsättningar för odlare och anställda i utvecklingsländer

att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor."

Frihet och rättvisa till alla borde vara självklart, men under ansvar är ett bra tillägg!

Mindfulness!

Visst är det ett vackert ord! Mindfulness! Det är ett sån't ord man vill se skrivet i vacker, sirlig skrivstil. Mindfulness! Vad står nu detta vackra, inlånade ord för? Är innebörden lika förtjusande och behagligt som ordet i sig? Det handlar om sinnesnärvaro, att vara här och nu, till fullo medveten. Att vi i varje ögonblick är närvarande, styrande våra egna tankar, känslor och kropp och tar kontroll över nuet. På så vis kan vi också ta kontroll över våra liv. Det är inte bara ett vackert ord utan dess betydelse är också av betydelse. I en tillvaro där stress, krav och prestationsångest är vardagsmat är detta ett ord att ta till sig, lära sig av och framförallt praktisera. Mindfulness - ett sätt att skapa lugn och sinnesnärvaro, som i sin tur, medför att du känner dig mer avslappnad och fokuserad. Låter det för enkelt? Kanske, men jag tror att vi, genom att vara närvarande - här och nu - kan njuta mer av livet. För livet är här och nu, inte sedan eller nyss, utan helt enkelt NU.

Lägga på minnet!

Presenten, ja den lägger jag på ett bra ställe så vet jag var den finns när jag behöver den. Det här är en typisk "bra-att-ha-pryl, den lägger jag här så hittar jag den när den ska komma till användning. Vänta nu var ska jag lägga den här lappen så att jag inte glömmer bort att komma ihåg... Minnet spelar en hel del spratt med oss, i alla fall med mig. Jag kommer på att jag behöver en sak, går iväg för att hämta och vips, så är det borta. Vad var det jag skulle...? Hämta men vad! Jag går tillbaka för att minnas och vips, så är det där, javisst jag behövde en...!

Ibland är minnet som en smörklick i en het teflonpanna. Det glider och halkar runt och är omöjligt att fånga. Som att försöka följa ett speciellt löv i höstvirvlarna eller fånga en snöflinga. Minnet sviker och om det är åldern eller att hårddisken är för full spelar egentligen ingen roll, för det är som det är. Dock har jag kommit på att jag måste sluta lägga sakerna på ett bra ställe, som jag sedan ska komma ihåg. Hädanefter ska jag, helt enkelt, lägga dem på minnet!

Respons!

Om jag slår upp ordet respons så kan jag utläsa att det betyder svar, gensvar eller reaktion. Att inte få någon respons betyder såklart det motsatta, alltså att svar och reaktioner uteblir. Alla människor behöver bli bekräftade och få respons. Leendet är den enklaste form av respons att ge. Trevande, självklara, öppna, varma, igenkännande, smittande leenden, alla är till för ett möte, en respons. Leenden smittar och bekräftar.

Själv gläds jag åt att höra att människor läser de ord jag skriver och att de citerar något av det. Det värmer mig när jag hör någon, i förbigående, säga: "Ja, jag läste det på din blogg!". Att få veta att någon bryr sig, tar sig tid att läsa och kanske det viktigaste; de gör det för att de själva vill och är intresserade, ger den bekräftelse som jag behöver för att fortsätta skriva. Det är väl det som kallas respons. Även om jag, i mångt och mycket, skriver för min egen skull så ger det ändå en kick att veta att någon annan läser och, till och med, uppskattar det. Min skrivklåda blir stillad och responsen/bekräftelsen får jag på köpet. Detta får mig att le och jag hoppas att jag smittar någon med mitt leende!

Made in Dagenham!

Läs recension!

Frukostbricka! Krypa upp med fötterna i bästa filmfåtöljen. Plädinlindad. Och med bästaste hjärtat som filmsällskap. Kan det bli bättre? Jaa, det kan faktiskt det! Filmvalet! Just denna gång föll valet på "Made in Dagenham!". En ganska typisk "icke-pappa-film" och därför passande för tillfället. Och vilken film! Den är verklighetsbaserad vilket gör att budskapet når fram och känns genuint och äkta. Den här filmen berör och ger en härlig eftersmak som sitter kvar som en tatuering. Se den! Det är definitivt värt!

Bokstaven "H" blev en hyllning!

Häromveckan fick jag ett "H" av min kusin. "H" är ingen lätt bokstav att leka ordlek med därför får mitt "H" bli en Hyllning till min kusin, som är en Härlig tjej. Hon är blond med varmt, glittrande, bruna ögon! Om man ska beskriva henne med ett enda ord (som i och för sig inte börjar på "H") så skulle jag nog välja medmänniska. I henne finns ett engagemang för de svaga i samhället och hon gör ingen skillnad på folk och folk, för henne är alla lika värda. Som person är hon kreativ och pysslig, nära till skratt men lika nära till gråten. Hon  tar gärna hand om andra men behöver också tas omhand. Stark men skör, djup och flamsig, klok och galen! Hon är helt enkelt motsatsernas kvinna.


Vi tillbringade många underbara dagar tillsammans hos vår Mormor och Morfar. Trots att det är tre år mellan oss hade vi fantastiskt kul ihop. I arkiven finns det många härliga bilder på oss tillsammans. Även om det ibland går långa tider mellan att vi träffas så finns där ett osynligt band. Ingen av oss har gått oärrade genom livet och vi har båda en ryggsäck att bära även om vi också delar en massa fina barndomsminnen.

Förtroenden och hemlisar!

Att få dela förtroenden och hemlisar med någon är en förmån. För mig betyder det enormt mycket när mina barn kommer till mig för att lätta sitt hjärta. Med mina barn menar jag alla de som finns runtom mig. Mina egna, mina lånade, barnen på min skola och alla de andra i min närhet. Att få ta del av någons tankar och funderingar, att få vara den som någon känner tillit till ger en varm känsla inuti mig. Det är klart att jag förstår att alla inte berättar allt för mig, tack och lov! Ibland är dock de förtroenden jag får tunga att dela, som att tillsammans bära en mörk hemlighet. Men den är ju lättare att bära om man är två. Om jag fick plocka en del guldkorn i livet så är det de gånger mina egna barn krupit ihop hos mig och berättat. Det kan vara härliga, lustfyllda förtroenden som sprudlande kommer som pärlor. Dock har det hänt att det varit saker som jag önskat att mina barn aldrig behövt vara med om men jag är så glad att de då har kunnat, vågat, velat komma till mig. Det viktiga är ju inte att jag får veta allt utan att mina barn vet att jag finns för dem 24/7.

Om somliga visste...

Folk pratar! Det snackas alltid en massa, om folk, gott och ont. Skitsnack! Det är sån't som är till för att höja sin egen kredit eller sänka någon annans. Det gäller att hålla tand för tunga och inte säga fel sak i fel sällskap! Att föredra är dock att alltid kunna stå för det man säger, oavsett sällskap. Minns några rader från min tonår som talar för sig själva än idag:

Om somliga visste vad somliga säger om somliga så skulle inte somliga

säga somliga saker om somliga, som somliga gör.

Regnbågens fäste!

Det finns en skatt vid regnbågens fäste men frågan är hur vi tar oss dit. Vägen är inte snitslad och någon karta finns ej heller att tillgå. Kompassen gör ingen nytta och GPS:en saknar koordinater. Hur gör man då för att ta sig dit och finna den ovärderliga skatten? Ponera att skatten är lyckan och att det är hur vi ser på regnbågen som är det värdefulla. De som inte stannar upp och njuter av det vackra i regnbågens ljuvlighet kanske inte heller förmår att se lyckan i livet. För vad är en skatt om inte lyckan finns? Kanske måste vi följa de små guldkornen för att hitta guldklimparna som inte består av rent guld utan av ren lycka och det är då vi upptäcker skatten vid regnbågens fäste.

Bland töntar och tysta gestalter!

http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789174633382/partner/smakprov

Läser just nu denna bok skriven av barn och ungdomar som på något sätt blivit utsatta. Utsatta för mobbning eller utfrysning. Vad är det vi vuxna låter ske? Hur kan vi blunda för den verklighet, som så många barn och ungdomar lever i? Var går gränsen för det vi kallar mobbning? Hur länge ska man som vuxen stå bredvid och se på? När är det dags att ta tag i saker och ting? Vad är det som ska hända innan man visar att det inte är ok? Varför väntar man på att lösningen kommer av sig själv? Måste det vara blodvite för att någon ska reagera? Det finns en psykisk mobbning som är svår att  upptäcka men den kan göra skada och ge ärr för livet likväl. Om man som vuxen vet vad som pågår utan att ingripa, är man också delaktig i det som sker? Trots att man är ombedd att tiga still, borde man ändå inte visa att man bryr sig och inte accepterar. Hur är det med alla andra vuxna, är de helt ovetandes om det fula spel som pågår eller bryr de sig inte? Såklart att versionerna varierar men flera mot en har aldrig varit rätt. Vems tur är det nästa gång? För det gäller att se till att man sätter sin fot rätt, inte trampar i klaveret eller avviker med sin åsikt, för då är det lätt att man hamnar utanför. Hur många är det inte därute som står just, bredvid - utanför? Ibland väljer man sitt utanförskap, därför att gemenskapen kräver att man är på ett visst sätt och att man måste hålla sig inom ramen. Det är inget val man skulle behöva göra, att bli accepterad för den man är, är en mänsklig rättighet. Som vuxna måste vi våga se det spel som pågår och ingripa, för nästa gång är det ditt eller mitt barn det gäller.

2012 är här!

Så har vi lagt ett år bakom oss och gått in i ett nytt, fräscht 2012. Som nyårsdagen är, så kommer hela det nya året att te sig. Därför ska vi älska mer, vara sams, njuta av dagen och ta hand om varandra så får vi ett fint 2012. Gott nytt år!

Nyårsafton 2011!