I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 12 juli 2021

Arla morgonstund!

Jag kan inte motstå pennan/tangenterna när tankarna i mitt huvud står oemotsagda i tystnaden. En tystnad som är lika ovan som välbehövlig men också bedövande på något märkligt sätt. Tidig morgon och naturen och omgivningen sträcker på sig och vi vaknar tillsammans. Till en början är ljuden små, lite kvitter, lite prassel i löven och ett vatten som porlar försynt. Ju närmare botten i kaffemuggen jag kommer desto mer eskalerar ljuden, nu hörs inte bara fågelsång utan också skrän. Skrän från måsar, skator och björktrastar blandas med vackra melodier från lövsångare och koltrast med flera. När koppen kaffe är tömd tränger sig andra ljud genom morgonens ljuva tystnad, där är trucken som enahanda kör fram och tillbaka och lastar långtradaren, som på tomgång väntar ivrigt på att få komma ut på vägarna igen. Där långt bort hörs diesellokets brummande, ihållande och kraftfullt med löfte om att kunna dra vad som helst vart som helst. Ett snabbtåg drar förbi i fjärran, skärande flänshjul mot rälsen berättar om fart och fläkt och människor på väg. Kanske mot semester, en tur till vännen, mot jobbet på annan ort eller bara på väg. Nu har också humlan vaknat. På behörigt avstånd sveper den förbi och tar sikte mot nästa blomma och nästa och nästa... Vilket liv! Att flyga från den ena blomman vackrare än den andra dagarna i ända. Kan den fånga det vackra på flykten eller ser humlan alltihop som endast överlevnad? I grannskapet startar någon en gräsklippare, ett billarm tjuter och från fabriksområdet intill ökar ljuden markant med lastning och lossning med allt vad det innebär av ting som tillsammans skapar väsen. Nu är det inte längre tystnad omkring mig, nej inte ens ett sorl utan nu är det plötsligt ett crescendo av buller. Tystnaden viker undan för dagen, tar en paus för att samla styrka och återkomma med förlamande kraft imorgon vid samma tid, arla morgonstund. Jag sträcker på mig, ser mig omkring och tänker att tystnad kan ge alltför stort utrymme åt mörka, oroliga tankar likväl som den  är något fint och eftersträvansvärt när den är önskad. 

torsdag 18 februari 2021

Nu är min bok här!

Pennan är min pensel, orden och bokstäverna mina färger och tillsammans bildar de en pannå som exploderar i kulör. Det är så jag föreställer mig mina texter när jag blundar och drömmer dem. Nu har de dessutom fått uppfylla en annan dröm, en dröm från svunna tider, från barndom och ungdomens svajiga år. Äntligen har mina ord kommit på pränt, på riktigt. Overkligt är ordet och känslan är stor och hisnande. Nu ligger den här hemma på vardagsrumsbordet och gör det overkliga verkligt. Ännu mer osannolikt är att den finns därute, i handeln och kan läggas i en varukorg, fås hemskickad och framförallt läsas av den som vill. Den är förstås min, precis i dagarna, nyutkomna bok: Virvlande tankar vol I.


Tänk att få uppleva min dröm, på äldre da'r, får jag väl ändå säga. Jag har fått hjälp med att nå hit såklart, utan min dotter hade detta aldrig blivit verklighet. Hon har pushat, uppmuntrat och trott på mig och min bok. Det är hon som nagelfarit min text, gett respons och feedback samt kritik som varit ärlig och uppriktig. När jag tvekat har hon stått där bakom, knuffat lite och sagt "mamma, du kan flyga". På så många olika sätt och plan är hon min musa och jag är henne så tacksam. Hela min familj har uppmuntrat och gett mig mod och nu ligger den där.


Jag har inga förväntningar på om detta leder någonstans eller ens på att boken säljs, säkert är dock att en dröm har gått i uppfyllelse och det är gott nog åt mig. Självklart hoppas jag ändå att du köper min bok och vill du så kan du köpa den direkt av mig och få en personlig hälsning, boken kostar då 180:- (vilket både du och jag tjänar mest på 😉). Kontakta mig då via PM eller e-post: veronie@telia.com.

Den finns också att beställa på BoD, mitt förlag, som jag gärna gör PR för: 

https://www.bod.se/bokshop/virvlande-tankar-veronie-lejonord-9789179698843


Du kan också hitta den här:

https://www.adlibris.com/se/bok/virvlande-tankar-9789179698843 

https://www.bokus.com/bok/9789179698843/virvlande-tankar/ 

https://www.nextory.se/bok/virvlande-tankar-10924791/ e-bok på Nextory (medlemskap krävs)

https://bookitpub.hallsberg.se/web/pub/results?p_p_id=crDetailWicket_WAR_arenaportlet&p_p_lifecycle=1&p_p_state=normal&p_r_p_arena_urn%3Aarena_search_item_id=230231&p_r_p_arena_urn%3Aarena_agency_name=ASE100218&p_r_p_arena_urn%3Aarena_arena_member_id=486418467 Lånebok på Hallsbergs bibliotek 

torsdag 22 oktober 2020

Pröva vingarna!

Från det att vi slår upp våra blå, bruna eller vilken färg de än har så prövar vi om vingarna bär. Vi lär oss släppa taget, tar de första stapplande stegen, ramlar och är lika fort uppe och testar igen. Vi tar små steg och stora kliv, uti världen, prövar oss fram, misslyckas och lyckas om vartannat. Ibland kraschlandar vi, stundom hamnar vi precis på pricken och allt känns rätt. I vissa sammanhang blir vi till det som sammanhanget gör oss till, då och då är det vi som skapar sammanhanget vi befinner oss i. Det är en förunderlig känsla att vara rätt, på rätt plats, i rätt omgivning och känna samhörighet och tillhörighet. Det är i den miljön vi vågar spänna ut vingarna och testa om de bär men veta vart vi vill återvända när vi känner att vingarna håller. Att flyga är nog bra, att se saker lite sådär från ovan, från ett annat perspektiv är definitivt en nytta men så länge det finns hopp så är nog inte gräset grönare, inte ens från ovan. Ändå behöver vi få prova, en dag är det kanske dags att bryta ny mark och se om vingarna bär för att få landa där det känns rätt.





fredag 16 oktober 2020

Mina ord är dina om du vill!

Mina ord som studsar runt i mitt huvud och bara längtar att få komma på pränt. Ibland flödar de som melodier som bara väntar på att få fästas i en text och läsas. Som symfonier tar de form och släpper inte taget förrän de fått sin rättmätiga plats, blivit synliga och lästa. Mina ord som läker mig genom att de får lämna mig i en mer ordnad form än när de var kvar i min tanke, svävande som höstlöv i oktobervind. Mina ord som kanske blir någon annans ord som tänktes men aldrig blev sagda. Mina ord är mitt språk, mitt uttryck och min konstart och ingen blir gladare än jag när mina ord träffar någon annan. Jag vill beröra, de berör ju mig, jag vill uttrycka för att lätta mitt tryck och jag vill dela mina ord med den som vill. 



Pennan är min pensel och orden mina färger. Även tangenterna är mina målarverktyg. Mitt ordförråd är min palett och duken är mitt pappersark. Jag älskar att låta orden flöda i ett färgsprakande intermezzo. Huller om bladder i nya och spännande kombinationer. Jag tycker om att måla men det blir aldrig så flödande som när jag skriver. Visst kan jag prata men jag vet inte om det jag säger är det som jag vill få sagt. Däremot när mina ord får flöda fritt ur tanken och rinna ut som pärlor på mitt papper eller min skärm, då känner jag att jag är ett med nuet. Här krävs ingen ordning och reda! Kaos och röra kan blandas i ett gytter. Jag får fritt välja och vraka och låta orden bara surfa runt på skummande vågor. Inget är rätt eller fel utan bara det jag just känner lust inför. När sedan det inträffar att någon ger bekräftelse på det jag skriver, då klappar mitt hjärta fortare och jag blir varm av lycka. Mer än så behövs det inte för att göra min dag!


Tänk vilken gåva vi fått i språket och hur olika vi kan kommunicera med det. Det är ju inte bara det sagda ordet som säger någonting utan visst finner vi budskap bland så mycket annat. Bilder, musik, ljud, rörelser, kroppsspråk mm mm. Det sägs att vi föds med hundra språk men berövas nittionio och kanske ligger det en hel del i det. Eller som Nils Ferlin så vackert diktade "Har du tappat ditt ord...".

onsdag 14 oktober 2020

Var hämta...?

Var hämtar vi vatten när vattenhinken är tom? Var hämtar vi slanten när kistbotten är renskrapad? Var hämtar vi luften när någon har stängt locket och var hämtar vi ljuset när någon har släckt lampan? Det är svårt att hitta lusten när lampan är släckt och det är nästan omöjligt att hitta kraften när locket är på. När lusten brister och energin sinar och det inte ens finns barskrap på botten då är det dags... Om bara en enda lyser upp kan vi andra hitta lusten och genom att slå hål på locket kan vi hitta kraften igen. Lockstängare och ljussläckare finns men kan motas med lust och energi. Så låt oss tända ljus i mörker, hitta hålen i locket och ta kampen för att det ska bli bättre, vad det än vara månde. Var hämta om inte hos varandra.





tisdag 13 oktober 2020

Packa ihop!

Det är dags att packa ihop, packa ihop och vända blad. Det är aldrig lätt att stänga dörrar för gott, det innebär alltid en känsla av avslut och vemod. Såklart finns det dörrar som slås igen med dunder och brak i ilska eller frustration. De dörrarna inger varken saknad eller längtan. Att packa ihop betyder inte alltid att det är för gott dock, tack och lov. Faktum är att just nu packar vi ihop både för gott och för tillfället. Det innebär också något nytt, inte helt självvalt och båda med ett stänk av vemod och sorg. Vi packar ihop, sorterar ett långt, rikt liv, en era tar slut och en annan tar vid. Vi vänder på varje blad, vi minns, vi skrattar, vi gråter och packar. Tillsammans gör vi en tung resa lättare och vi hjälps åt att stänga en dörr och öppnar en annan med gemensamma krafter. Vi lämnar men vi tar med det viktigaste, våra minnen, vår gemenskap, vår kärlek och omsorg om varandra. Att packa ihop inför hösten och vintern som väntar är också en resa, inte så svår men aningens tung. Vissna blommor och växter klipps ner, den mörka, svarta jorden skuggar där det nyss frodades av färg och blomster. Krukorna gapar tomma och dess lyster flagnar i allt det grå och dystra. Vetskapen om att det är tillfälligt och att till våren så uppstår denna grönska inger ändå en känsla av hopp. Vi packar ihop, ser tiden an och förundras över den kraft som varje dag oss ger.



onsdag 23 september 2020

Varje dag!

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, saknar dig och undrar hur du har det. När jag är som tröttast är det din omtanke, din omsorg och din kärlek jag saknar. Hur du alltid tittade på mig med fördjupad rynka och bekymrad blick och frågade "hur är det, du är väl rädd om dig?" Det är svårt och tungt att förlora en som du, pappa. Vi behövde inte så mycket ord, tystnaden fick tala för sig själv. Är så glad för de stunder vi ändå hade, trots riskerna om smitta och begränsningar hit och dit. Hur vi fick promenera in våren tillsammans och sitta en stund och bara njuta av vårkvällens ljumma vind. Nu är det höstens kvällar som är ljumna och du saknas mig, pappa. När som jag blundar kan jag se dig framför mig och det är en tröst liksom minnena som är oändliga och så fina. Varje dag saknas du mig, varje dag!



söndag 9 augusti 2020

När den sista gryningstimman slår...

Livet, det där livet som ständigt pågår och vi tar det så lätt för givet. Att nästan få fylla 92 år och kunna se tillbaka på ett rikt och fantastiskt liv det är en ynnest och en gåva. När livet har fått levt färdigt med en och längtan efter något annat börjar uppfylla en då är det som det ska. Det svåra är dessa avsked, oavsett om vi ska lämna eller bli lämnade. Vi vill så gärna hinna med att förmedla det vi känner, säga de där viktigaste, sista orden, få stryka den där pannan och bedyra vår kärlek en sista gång. Och vi hann och vi fick! Tack pappa för det och för allt du gjort och betytt för mig, för oss, mina barn och barnbarn. Du, den vänligaste och mest ödmjuka människa en kan tänka sig. Vad gjorde du inte för mina barn? En morfar som världen aldrig skådat. Du tog dig alltid tid, var så närvarande och aldrig tveksam om att finnas och rycka in. Lugnande när det blåste, tröstande när det var ledsamt, stöttande när det kantrade och alltid så omtänksam. -Hur är det? Du är väl rädd om dig? Så sa du alltid och ända in i det sista. Om det behövdes kunde du också ta tag i skjortkragen på en och ryta i "ryck upp dig!". Och det gör vi kära pappa, vi rycker upp oss och unnar dig din sista vila men sorgen och saknaden bär vi inom oss och tar kraft och styrka i de fina minnena. Minnen som är så många, så fina att de skulle bli en oändlig bok om vi skrev ner dem och det kanske vi gör en dag men tills dess kommer vi att berätta dem och aldrig glömma. Är så tacksam för våra sista stunder, du, jag och Ella Fitzgerald, dina blå som följde mina, din hand i min och min hand på din panna. Bilden av dig och mamma, två älskande tillsammans, grå och till åren komna men med en glödande kärlek till varandra. Den bilden kommer jag alltid bevara därinne där livets slag slår. Och hon den "lilla" som så starkt satt vid din sida och höll inte bara mod i dig utan var också mammas och min stav att luta oss mot. Så älskad av oss, tre generationer kvinnor och vi bär dig och den stunden med oss - alltid. Jag tror att du vet att du var älskad, eller jag vet att du vet, och av så många och tomrummet blir stort och ekande. Vi skriver augusti 2020 och ingenting blir som förut. Världen går vidare och sommaren kom så till slut med den värme som du älskade så, som en hyllning till dig och som hopp till oss. Alla dina klockor, som du så gärna pillade med och drog upp, tickar på om än för oss har tiden stannat ett slag.  Det är ett förunderligt ting, det där livet, så förgängligt och bitterljuvt men du fick ett långt, rikt liv pappa och dina avtryck finns för evigt hos oss som är kvar. Jag säger som en annan liten tös sa: "Jag är så glad att vi skaffade dig, pappa". Älskar dig!






lördag 27 juni 2020

Det första skiffret! (Semesterbok 2)

Tycker du om cliffhangers? Gillar du att läsa om starka kvinnor, vars öden flätas samman på märkliga sätt. Då är detta en bok för dig. Lättläst med en bra grundstory. Tre kvinnors liv korsas i andra världskrigets skugga. De är unga, starka och självständiga på sitt sätt men det är också det enda som de har gemensamt. Det, Stockholm och det faktum att de alla har ett unikt sinne för siffror, logik, skiffer och koder. Såklart finns där män men de har inte huvudrollen. Dessa tre kvinnor blir trots sina olikheter goda kollegor men framförallt vänner. Var och en bär en egen historia och läsaren får följa deras gemensamma liv parallellt med att deras livshistoria berättas. Det är många trådar som det nystas i och när bladen i boken oroväckande minskar förstår en att detta är bara början. Så många ändar och ingen som når fram, ens till nystanet innebär att uppföljaren redan ligger i bokhandeln. Om än inte i pocketform. Läsvärd? Absolut! En dag i solen, en afton i hängmattan, på stranden eller till morgonkaffet när alla andra sover är den perfekt och ska jag läsa uppföljaren, svar ja, så fort den kommit ut i pocket.

fredag 26 juni 2020

En pärla!

Där vägen tar slut, där skogen står djup öppnas en glänta med blånande himmel och klaraste vatten. En pärla som skimrar i sommarens sol, en hemlighet för bara den som vet. En oas, en gömma för ro i själen och frid i sinnet. En plats att vila i, samla kraft från och komma stärkt däruti. En ljuvlig dag att minnas, att spara längst därinne och ta fram när sinnet så kräver och behöver. 









Första semesterboken!

Gudar och gudinnor, dödliga och odödliga, väsen och vidunder. Bokens titel är densamma som huvudkaraktärens namn, Kirke. En gudinna vars gula ögon är upphovet till hennes namn, Kirke - hök. Hon är barn av den grekiska solguden Helios och hans älskarinna, nymfen Perseis. För att vara gudinna och nymf är hon anspråkslös och hennes mor visar tydligt henne sin avsky medan hennes far ignorerar hennes tillbedjan och beundran. Vem är hon då denna Kirke? En kvinna, gudinna som går sin egen väg. Efter att ha kommit i onåd hos både sin far och guden Zeus döms hon till evig förvisning till en öde ö. Väl ensam på ön upptäcker hon sina trollkonstskrafter och inser att hennes gudomliga krafter är häxkonster. Till hennes ö kommer skepp med svältfödda dödliga, en del för att deras skepp har förlist, sökandes efter hjälp och andra endast med onda avsikter. En dag kommer så ett skepp och delar av besättningen vill Kirke illa men med trollkonstens hjälp förvandlar hon de onda männen till svin. Med påskeppet finns också en av hennes förutbestämda öden - Odysseus. Som den självständiga kvinna hon är tar hon ödet i egna händer och väjer inte för något, varken vidunder, gudar eller gudinnor. Hon trotsar, står emot och kämpar för det hon tror på, för det som är rätt och för de hon bryr sig om. Hennes väg är slingrig, krokig och där finns inga genvägar och den väg hon slutligen väljer är upp till läsaren att avgöra om det innebär ett lyckligt slut. 

Jag säger ofta att "detta är den bästa bok jag läst" och då menar jag inte av alla jag läst utan mer att denna bok har gjort ett outplånligt intryck och jag kommer bära den med mig. Historien om Kirke är en sådan bok. Kanske för att det är berättelsen om en kvinna som går genom eld och vatten för de hon älskar men också för att det känns som en historia värd att berättas. Det finns bottnar i den som jag inte är säker på att jag nått fram till och den ligger kvar där i mitt undre medvetande, som en gåta att grubbla på och fundera kring. Troligt är att det är en bok jag kommer att återvända till eller i alla fall varmt rekommendera. Läs den och jag tror inte du ångrar dig!


torsdag 28 maj 2020

Flitens lampa!

Nu inte bara lyser den, flitens lampa, den gnistrar som sprakande fyrverkerier i slöjdsalen. Så här i sena timmen, när sommarlovet står inför dörren, då når kreativitet och produktivitet höjder som K2 skulle vara avundsjuk på. Från det att eleverna intar slöjdsalen när lektionen startar tills dess att klockan tickat förbi sluttid med flera minuter så arbetas och skapas det frenetiskt med sådan energi och lust att jag knappt hinner dra efter andan. Stämningen är på topp och vi har så roligt och trevligt (eller som kollegan uttrycker det "mys-pysigt" med, som jag tolkar det, lite avund och längtan i rösten). När det är dags att städa protesterar eleverna och de vill varken ha rast eller gå hem när lektionen är slut och varje möjlighet till att få komma extra ger pluspoäng till fröken. Varje stund som är lektionsfri, eller inte ens det ibland, så knackas det på, huvuden som sticks in och bedjande ögon som önskar få komma - en liten stund bara. Det är en ynnest att få ha dessa elever, följa deras utveckling, se hur de lyckas och vara en medpassagerare på deras resa i lärande och görande. Idag hade jag årskurs treor som, med högtidlig vördnad, sydde på symaskin för första gången och när jag skrev godkänt på pappret så visste stoltheten inga gränser. Efter lunch kom fyra flickor från fyran på extralektion, för att få lite egentid med fröken, ja helt enkelt lite "space". Och så roligt vi hade, vi spelade musik, vi sjöng och vi dansade samtidigt som flitens lampa lös som en julisol från en klarblå himmel. Det finns saker som grumlar arbetsglädjen men dit hör inte det jobb vi gör i slöjdsalen. Nej, där står glädjen högt i tak och jag älskar mitt jobb med eleverna. När jag får höra de magiska orden: "nu fattar jag" eller det där omisskännliga "aha" då vet jag varför.


lördag 23 maj 2020

Ett år till!

Så har jag lagt ytterligare en födelsedag bakom mig. Det där med att tiden går fortare ju äldre en blir är måhända en myt men en myt som är påtagligt kännbar. Själva firandet fick delas i omgångar på grund av rådande tider. En sväng till mor och far med fika på avstånd och senare firande hemma i trädgården i det fantastiska majvädret. Som toppen på firandet fick vi äran att ha vår lillskrutt som nattgäst och vad kan vara mysigare avslutning på en födelsedag än det. Så tacksam över livet och för var dag och självklart över de presenter jag förärades.









lördag 9 maj 2020

Om förutsättningar finns och ges!

När det är som mörkast, när molnen är som tyngst och det är svårt att se den minsta strimma ljus då bryter strålar av uppmuntran, värme och omtanke genom det dystra. Fina ord som ger styrka, hopp och kraft att klara av utmaningarna som en ställs inför men också modet att kämpa vidare. Bekräftelsen som så många har brytt  sig om att ge ger mig insikten om att det jag kämpar för gör och har gjort skillnad. Rörd ända in i mitt lärarhjärta av all omtanke, alla tillrop och all uppmuntran blir mina steg lättare, mitt sinne ljusare och hoppet är tillbaka. Som någon väldigt klok och mig kär person sa: "det är inte så svårt att få dig att se ur ett annat perspektiv." Innerligt tack för de orden! Eller hon ljusglimten som vet att sätta mig i arbete med något finurligt datakrångel bara för att få mig på andra tankar. De finns där och är så många som betyder så mycket. Flickorna i korridoren som är som salva på narig hud, kollegor som kämpar tillsammans och står starka när det svajar och håller i och håller ut. Så finns där en godispåse med gott och blandat, sött, salt, surt och då och då lite beskt, eleverna. De som gör jobbet till det mest underbara, roliga, lärorika, utmanande och fullständigt varierande. Inte en dag är den andra lik och varje dag får jag lära nytt, tänka om och hitta möjligheter allt för att de ska få lysa, lyckas och känna sitt värde samt fyllas med kunskaper för livet. I mitt flöde just idag kommer minnen om vad jag fått förmånen att vara del i tillsammans med några av dessa elever. Minnen för livet och där vi fått lysa och lyckas samt sätta Stocksätterskolan på kartan. Ett kvitto på att allting är möjligt om förutsättningar finns och ges. När så mitt arbete bekräftas av föräldrar till dessa elever då vet jag att de fått lyckas och då är jag nöjd och tillfreds med att kampen, striden är värt det.




torsdag 7 maj 2020

Pest eller kolera!

Kan känna att jag, som den djupt grundade optimist jag är, börjar få en negativ klang i mina tankar, funderingar och nu också inlägg. Om jag får säga det själv har en av mina bättre sidor varit just att se möjligheter i nästan allt. Oavsett utmaningar, förändringar, svårigheter och bekymmer har jag nog alltid försökt hitta lösningar och kommit med glada tillrop och uppmuntrande stöd. Sedan en tid tillbaka känner jag att det har skett en förändring och jag kan tyvärr inte bara skylla på covid-19. Nej, det är något som naggar mig i kanten, som rör om i grytan och som påverkar utan att jag kan påverka för att förändra. När energi och kraft går åt till strider som redan är upplagda för förlust blir det smolk i glädjebägaren, för att uttrycka det lite slarvigt. De annars så lätta fötterna stegar tungt och det omöjliga som annars görs möjligt känns plötsligt helt ogenomförbart. Lusten, glädjen, kvalitén tappar sin färg, bleknar och blir till måsten och rutin. Flexibiliteten blir till en uttorkad gummisnodd som smulas sönder och tappar helt sin funktion och generositeten förloras i brist på gödning. Att ställas inför val där en i förväg kan med säkerhet konstatera att det bara kan bli sämre är aldrig ett val. Pest eller kolera! 

lördag 18 april 2020

Var dag!

Vardag är väl ett uttryck för det som sker just var dag. Det där som ser likadant ut varje dag, rutiner, det primära, vi sover, vi äter, vi går på toa, vi jobbar, handlar och vi älskar. När sedan var dag börjar rämna i sina rutiner då är inte var dag vardag längre. Visst, vi äter, vi sover osv men allt vi gör gör vi med vetskap om det som drabbat världen och mänskligheten. Kanske blir det lite som om allting vore det sista. En del hamstrar, toapapper som fyller garderober och skåp hemma hos någon som tömmer hyllorna på detsamma för någon annan. Aldrig kunde jag i min vildaste fantasi drömma om att vi skulle skicka toapapper till någon på grund av att det faktiskt inte fanns inom rimligt avstånd. Det är inte bara toapapper som fyller hyllor hemma hos vissa och som då saknas i butik för andra, konserver, ris, pasta är populärt dessa dagar. Och kanske kan vi förstå att det är mänskligt när vardagen helt plötsligt blir något annat. Det är svårt att få en vardag när inget är sig likt och det är svårt att förstå allvaret när det faktiskt är sig likt. Visst går vi längre från varandra än vanligt och visst förhåller vi oss till uppsatta avståndsrekommendationer men hemma i soffan, framför Bäst i test är det precis som det brukar. Vi skjuter undan oro, saknad och längtan för en stund och det behöver vi nog. För vardagen handlar om mer än bara det primära, det handlar så mycket om nära och kära, relationer, kärlek och vänskap. Allt detta som just nu sätts på hårda prov och prövningar. Vi som vanligtvis är nära varandra i vardagen är helt plötsligt både fysiskt och geografiskt långt ifrån. Och det är så mycket av det annars självklara, det vi tar för givet som nu är betydligt mer komplicerat. Att titta förbi mor och far, 80 och 90 år gamla, är inte att tänka på och att ta en fika eller luncha med en vän blir inte mer än en önskan. Att få hem dottern och tillbringa kvalitetstid i soffan framför den perfekta filmen, masserandes hennes hårbotten och insupa doften av hennes närhet känns som en utopi. Och det är då, när längtan är som störst, när saknaden krampaktigt griper tag i en som vi tackar Gud (eller någon annan) för mobilen, sociala medier med allt vad det ger för möjligheter. Märkligt hur vi människor anpassar oss efter nya rutiner för att få vardagen att bli sig så lik som möjligt. Avstånd, distans, rekommendationer, direktiv, ansvar, omsorg, omtanke och tillsammans är ord som spelar allt större roll i vår vardag och kärleken är det som övervinner allt och som får vara det ord som överbrygger alla de andra, var dag.




lördag 21 mars 2020

Overklig verklighet!

Sitter bekvämt tillbakalutad i favoritfåtöljen. Det är lördag och på grund av restriktioner sitter jag där jag sitter. Insjuknad i halsont, feber, huvudvärk, ont i kroppen och hostan från hell, har jag inget val. Det skulle kunna vara möjligt att jag faktiskt är drabbad av den där pandemin som drar över världens befolkning, helt urskillningslöst. Det är så overkligt, så märkligt och helt galet ofattbart. På väldigt kort tid lamslås hela nationer, gränser stängs, samhällen sätts i karantän och folk dör. Ja, men faktiskt om än inte lika många som i influensa och inte som av svält eller i trafiken men det dör människor och varje som dör är en för många. Tittar på nyheterna, mest för att hänga med och kan inte riktigt ta till mig vad det är som händer, skolor stängs, VM ställs in, företag drabbas ekonomiskt, krispaket och vården kollapsar. Jag hör, jag ser, jag berörs men jag fattar inte. Lite rastlöst scrollar jag i sociala media på mobilen, allt handlar om den pandemi, som likt en förbannelse från Moses tid, slår hårt mot människor världen över. Det är galet så många som vet, kan allt och tar sig dessutom rätten att förringa och kränka andra som också vet och kan. Hat och galla spys ut över de som fattar besluten och över de som ger expertråden inför de beslut som ska fattas och så många vet så mycket bättre. Fel beslut fattas, det fattas beslut som inte fattas och fattade beslut fattas av fel beslutsfattare och på fel grunder. Herregud! Kan folk inte bara lugna sig, som min dotter skulle ha sagt. Jag känner mig lugn, visst är jag orolig för mina gamla föräldrar, min svärmor och mina barn och barnbarn men det är inget nytt under solen. Det är ett ständigt tillstånd när en har människor en älskar. Och barn ger gråa hår från den dag de föds, inte så att de skapar bekymmer utan som förälder har en kontrakt livet ut. Nej, någon ökad oro kan jag inte påstå att jag känner men jag känner en overklighet över det som sker. Det är som om det vore en film, en övning eller bara en mycket märklig dröm - en mardröm. Dock finns det, som i de flesta fall, något gott som kommer ur allt detta - vi går samman. När sociala media fylls av hat då går vi samman och kärleksbombar, vi ringer våra nära och kära varje dag och vi skapar grupper för att hjälpa och stötta utsatta grupper. Vi delar viktiga stödcenter i samma sociala medier och dela-kulturen sprider goda ringar på vattnet. Visst hamstras det toapapper mm men egoisterna kommer att dra det kortaste strået. Nu är det vardagshjältarnas tid kanske framförallt vårdpersonalens som gör ett helt oumbärligt arbete. Alla är dock viktiga, alla måste ta ansvar och hand om varann, följa restriktioner och lita på de som fattar besluten och att besluten fattas på goda grunder. Fortfarande fattar jag inte allvaret, förstår inte konsekvenserna och inser inte följderna men jag rättar in mig i ledet och tar mitt ansvar. Gör det du också så är detta snart över, sa den obotlige optimisten samtidigt som hostan från hell gör sig påmind. Om inte så är i alla fall våren här.




torsdag 20 februari 2020

Hellas!

Det första jag tänker på när någon säger Hellas är extraljus. Stora extralyktor som bländar något fruktansvärt om en möter dem i en kurva eller back-krön när mörkret är svart som natten eller så lyser de upp detsamma mörker om en har dem framför sig. Precis som hon som jag, från och med idag, alltid kommer att tänka på när någon säger Hella eller Hellas. Hon lyser verkligen upp och inte bara det, utan den värme hon utstrålar kan få hela Antarktis att smälta. I hennes sällskap har en inte tråkigt, det är nära till skratt men också till samtal om allt som hör livet till. Allt faller så lätt och rätt, okonstlat, förtroligt och ärligt. Märkligt hur det kan stämma så bra och kännas så enkelt. Vilken tur att jag gick och vann den där föreläsningen och vilken tur att jag taggade just dig. Och stort tack för att du följde med och fixade resten. Ser fram emot en morgondag med fler samtal, fler skratt och mer tid. Vilken fantastisk person du är, Helena!


onsdag 12 februari 2020

Gnistan!

Det där med ärlighet är inte alltid så lätt och inte heller blir det alltid så rätt. Visst strävar vi efter ärlighet men ibland slår den undan fötterna på oss eller blir som ett slag i ansiktet men det kan också bli en väckarklocka som leder till reflektion. Barn är ärliga, säger vi och det är nog sant. Så när en elev frågar mig om hur gammal jag är och jag svarar "gissa" och hen säger "40 nånting" så menar nog hen det. Och kanske är det min aura som utstrålar det just då. Idag fick jag frågan igen och svaret på min replikerade fråga blev "70"... Hm! Kanske är det mitt gråa hår och livets fåror som påverkar men när jag senare under dagen möter en kollega som omtänksamt frågar: "Hur är det?" och tilläger "du ser ut att ha tappat gnistan" då förstår jag att livet har tummat mig en aning. De som känner mig väl vet vad det beror på och jag själv vet såklart varför, utan att jag för den skull inte inser att det syns och märks så tydligt. Sorg är inget en kan klä av sig och stoppa undan i byrålådan därför att det inte passar längre och bekymren vilar så tryggt på ens axlar utan en tanke på att lätta ankar ibland. Det får en leva med och samtidigt letar jag febrilt efter gnistan för jag vet ju att den finns där, beredd att blåsas liv I och tända den där lågan som alltid varit jag. Otålig som jag är tror jag alltid att det är lättare än det ens är möjligt. Samtidigt som jag så klokt tänker: en dag i taget!

tisdag 11 februari 2020

Värde-ord!

V som i värd, som i sin tur har dubbla betydelser. Att vara värd, ta emot, ta hand om och inhysa gäster i sitt hem eller varför inte på ett bröllop eller event. Att vara värd, att betyda något, för någon, att ha ett värde. Affektions-, ekonomiskt eller känslomässigt - mänskligt. Värdefull är bara ett längre, fler bokstäver men innebörden är densamma. Värdegrunden vilar på våra värderingar och hur vi värderar demokrati, respekt, tillit, trygghet, glädje och hänsyn. Så nära de ligger, värd och värld både i ordet och betydelsen. Värden som tar emot oss och världen som omfamnar oss och är vi. Världen är vår värd och ack så värd - värdefull. Liksom värdegrunden påverkar oss påverkar världen oss. Naturkatastrofer får vår värld att svaja och när värderingarna glider isär saknar vi grunden till värdet och värdegrunden. Alla har vi ett ansvar för allas lika värde och för världen men också en skyldighet att kämpa där för och inte låta tystnaden och fegheten låta saker och ting bero. Sätt värde på det vi har, kämpa för det som är värdefullt och låt aldrig värdegrunden rämna liksom vi måste ta hand om vår värld där vi alla är värdar och värda.

tisdag 28 januari 2020

Det tunga grå...

Januari, en bit in på det nya året, en ny vårtermin, nya möjligheter, nya svårigheter och allt detta med det tunga grå över sig som en täckande slöja. Vi pratar väder, det har vi alltid gjort, det är vad vi gör i Sverige men aldrig har jag hört så många uttrycka längtan efter ljuset. Ej heller har jag hört så många prata om hur tungt det tunga grå är och hur sinnet påverkas. Det tunga blir tyngre, svårigheterna blir svårare och glädjen håller inte i. Möjligheterna är inte lätta  att skönja och vardagens guldkanter flagnar och det enda som lyser är grått. Deprimerande, mörkt, tungt, eländigt och svårt. Så sätter vi allt detta i ett perspektiv utifrån det vi har, livets nödvändigheter, mat på bordet, tak över huvudet, säng att sova i, rinnande vatten, ja listan kan göras oändlig. Fyll på med nära och kära, trygghet, omsorg, kärlek och liv. Jag har ett liv! Inte utan att det ibland är tungt, smärtsamt och svårt men jag har människor omkring som hjälper mig bära, som finns där för att dela både det tunga, grå och det som är livets guldkant. Att tillåta sig själv att tappa taget, tron och hoppet är mänskligt och att ha någons hand att gripa tag i för att inte falla är en gåva att ta vara på. Det kan vara en kram, ett mail med "Ja det blir superkul", ett sms " jag har fixat vikarie så jag kan", ett telefonsamtal från hon som är så nära i hjärtat men en bit bort, geografiskt. Eller den där filmen på Messenger med en mage som bär ett liv, förtroendet att få dela sorgen vid en grav med någon en aldrig träffat förr och för att inte tala om alla dessa som skänker en slant och delar vårt till minne av en mycket när och kär. Det finns mycket fint att gripa tag i när livet är svårt och ibland får en förlåta sig själv för att kraften sinar och greppet slinter.


tisdag 21 januari 2020

Slitna, grå...

Jag tittar ner på mina fötter och ser ett par grå, slitna ulltofflor. Inser att det är lite som att se sig själv som det känns just nu. Dessa tofflor påminner inte bara om mig själv utan de betyder något alldeles extra. I maj, strax efter mors dag och min födelsedag väntade ett paket på mig när jag kom hem från jobbet. Bakom paketet stod du, glittrande och spänd av förväntan. Grattis "morsan" på dina dagar, sa du och gav mig en varm kram. I paketet låg dessa grå ulltofflor och du förklarade att modellen passade smala fötter som mina. Du såg inte bara att mina gamla tofflor var utslitna utan också att mina fötter krävde en smalare modell. Jag blev så innerligt glad, inte så mycket för själva gåvan utan för din omtanke och dina ord. Grattis morsan! Som det värmde. Jag tittar ner på mina grå, slitna ulltofflor och klumpen i halsen växer till tårar. Inser att jag aldrig kommer att kunna göra mig av med dessa grå men också att värmen från dem ändå lindrar det där "onda". Tänker att jag resten av mitt liv alltid ska ha ett par grå och alltid tänka på dig när de och tanken på dig värmer mig.


onsdag 15 januari 2020

En dag i taget!

Det går fort nu! Vi är redan i mitten av januari, i ett nytt år och ett nytt decennium. Julen och nyåret svischade förbi och försvann. Det sägs att tiden går fortare och fortare ju äldre en blir och det känns som om det stämmer. Samtidigt som dagarna avlöser varandra i snabb takt så är varje dag som en utmaning just nu. Det krävs krafttag att bara gå upp och vardagliga sysslor kräver massor med energi. Det är som om det någonstans är läckage, som om kraften sipprar ut och är på väg att tömma reservaggregatet. Tankarna snurrar så fort det ges tillfälle och det onda, tunga svävar som en örn ssom är beredd att hugga sitt byte. Allt är en process och det måste få ta sin tid. Runtom mig finns så många goda, fina människor som undrar hur jag har det, hur jag mår. En kram i förbigående, en hand som varmt klämmer till om min och en omtanke och oro. På sikt kommer all denna omsorg ge kraften och styrkan tillbaka men nu, just nu är det en dag i taget.

tisdag 7 januari 2020

Tid!

Tid, detta förunderliga, fascinerande ting. Finns det något som är så föränderligt eller så förgängligt som tiden? Den rinner i timglaset snabbare och snabbare, den stannar upp för att till synes stå helt stilla. Försök fånga den och den glider ur dina händer som en flygande drake i storm. Försök stoppa den och du kommer märka att den gäckande tickar aningens snabbare än du vill. En del dagar sniglar sig fram, det är som att vada i kvicksand, andra rusar som X2000, fort och bara förbi utan att stanna på en enda hållplats. Vi tror också att vi alltid har tid, att den finns där, beredd att tas till närhelst vi vill och behöver. Tills vi en dag inser att det är försent, tidspotten tog slut fortare än vi anat. Då känns tiden inte som en vän du kan lita på, den lurar och duperar oss att tro att den är evig och för alltid tillgänglig men den glider ur våra händer precis som sanden i det där timglaset. Men visst kan tiden vara något gott, den ger minnen att se tillbaka på och den får oss ändå att ta tillvara på just densamme. Vid nyår ser vi väl alla tillbaka, på det gångna året eller som nu det gångna decenniet och summerar vår tid och våra liv och jag tror att vi alla kommer fram till "seize the day" inte bara är en klyscha. Jag summerar att jag varit lyckligt förlovad i 35 år med mannen i mitt liv, oersättlig, lycklig tid men att jag också mist någon värdefull och där tiden inte var på min sida. Livet går upp och ner och vi kan aldrig vara säkra på vad som sker annat än att tiden går under tiden.