I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

torsdag 10 mars 2016

När vuxna inte ser!

Det är vår och solen lyser och fåglarna kvittrar. Solen värmer upp luften och smälter bort den snö som ligger kvar. Egentligen är det en fin dag men för Stina är ingen skoldag en bra dag. Sakta klär hon sig medan mamma tjatar om att hon måste skynda. Skynda för snart ringer det i skolklockan och det är dags. Hastigt kastar Stina en blick ut genom sitt fönster och allt är precis som vanligt. De står där precis som alla andra skoldagar. Väntar! Väntar på att Stina ska komma ut och sedan bara flina. De säger inget högt, de säger inget elakt eller dumt. Nej de är smartare än så. De viskar, pekar och flinar. Stina tittar på sitt skrivbord, Där ligger brevet hon hittade i sin ryggsäck i går efter skolan. Där står det att hon är ganska ful, har en ful tröja och att ingen vill vara med henne. Stina har inte visat någon brevet. Det är ingen idè. Det är ingen som har skrivit under och det skulle bara bli värre om vuxna la sig i. Brevet bränner fram tårar i ögonen på Stina. Mamma ropar igen att det är dags. Klumpen i halsen växer och fjärilarna i magen får hennes ben att skaka. Stina mår illa och försöker få mamma att förstå att hon faktiskt är sjuk och behöver vara hemma. Men mamma förstår inte, kan inte se klumpen eller tårarna som bränner. Hon vet inget, hon bara ropar att hennes kompisar väntar därute. Hon märker verkligen ingenting. Stina tar väskan och jackan och går ut. Ropar hejdå till mamma. Med blicken ner i backen går hon mot skolan. Hon kan skymta mellan tårarna att de står kvar. Hon hör tisslet och tasslet. Hör hur skolklockan ringer första gången och kan se att de springer. De springer för att inte komma försent. Stina drar benen efter sig och vet att hon kommer att komma försent - igen. I klassrummet sitter alla ner när Stina kommer in och fröken tittar strängt och suckar högt. Nu igen! Hon vet inget och förstår inget hon heller! Tisslet och tasslet finns där och flinet men ingen säger något elakt eller dumt - högt.