Det är vår och solen lyser och fåglarna kvittrar. Solen
värmer upp luften och smälter bort den snö som ligger kvar. Egentligen är det
en fin dag men för Stina är ingen skoldag en bra dag. Sakta klär hon sig medan
mamma tjatar om att hon måste skynda. Skynda för snart ringer det i skolklockan
och det är dags. Hastigt kastar Stina en blick ut genom sitt fönster och allt
är precis som vanligt. De står där precis som alla andra skoldagar. Väntar!
Väntar på att Stina ska komma ut och sedan bara flina. De säger inget högt, de
säger inget elakt eller dumt. Nej de är smartare än så. De viskar, pekar och
flinar. Stina tittar på sitt skrivbord, Där ligger brevet hon hittade i sin
ryggsäck i går efter skolan. Där står det att hon är ganska ful, har en ful
tröja och att ingen vill vara med henne. Stina har inte visat någon brevet. Det
är ingen idè. Det är ingen som har skrivit under och det skulle bara bli värre
om vuxna la sig i. Brevet bränner fram tårar i ögonen på Stina. Mamma ropar
igen att det är dags. Klumpen i halsen växer och fjärilarna i magen får hennes
ben att skaka. Stina mår illa och försöker få mamma att förstå att hon faktiskt
är sjuk och behöver vara hemma. Men mamma förstår inte, kan inte se klumpen
eller tårarna som bränner. Hon vet inget, hon bara ropar att hennes kompisar
väntar därute. Hon märker verkligen ingenting. Stina tar väskan och jackan och
går ut. Ropar hejdå till mamma. Med blicken ner i backen går hon mot skolan.
Hon kan skymta mellan tårarna att de står kvar. Hon hör tisslet och tasslet.
Hör hur skolklockan ringer första gången och kan se att de springer. De
springer för att inte komma försent. Stina drar benen efter sig och vet att hon
kommer att komma försent - igen. I klassrummet sitter alla ner när Stina kommer in och
fröken tittar strängt och suckar högt. Nu igen! Hon vet inget och förstår inget
hon heller! Tisslet och tasslet finns där och flinet men ingen säger något elakt
eller dumt - högt.