Gamla ting!

Alla vet vi att vi ingenting får med oss. Som vi kom till livet och denna världen, så kommer vi också att lämna den. Ändå använder vi livet till att samla på prylar. Nya prylar, gamla ting, dyra grejer och minnessaker. Prylar som inget värde har och prylar som växer i värde, år efter år. På loppmarknader, auktioner, butiker och på internet frestas vi att köpa fler. Reklamen får oss att tro att vi behöver saker som vi inte ens visste fanns. På något sätt ger prylarna en viss känsla av tillfredsställelse. Ägandet inger trygghet och visst är det lite så att den som spar han har. Och vissa av prylarna medför minnen, minnen från en svunnen tid eller av någon som sedan länge är borta. Samtidigt vet vi nog att minnena bär vi med oss i hjärtat och det som vi sparar där, är långt viktigare än prylar. 

En dag i juni!

Himlen är mulen och runtomkring hänger molntussarna tunga av regndroppar. Det sägs att bakom molnen är himlen alltid blå men solen lyser bara med sin frånvaro. Regnet som så småningom släpper från de gråtunga molnen är ett kyligt och genomträngande regn som väter genom, ända in i själen. Dock få vår vackra natur sig en uppfräschande sommardusch och det gröna blir än grönare. Sommar! Javisst, i almanackan står det juni men också bara där.

Paus!

Hela jag har tagit paus! Startsträckan är hur lång som helst och allt jag gör går i ultrarapid.  Det är ett medvetet val. Jag har bestämt mig för att sakta farten, varva ner, ta en sak i sänder och låta dagen bli som den kommer. Inget småspring, ingen jäkt eller stress och farande hit och dit. Det jag gör får ta den tid det tar och bara om jag har lust. Nu är sommaren här och inbjuder till långa, lata dagar med läsning, blomplockning och det som faller på. Visst finns där lite att tänka på inför hösten och visst kan jag börja förbereda lite... Men, nej inte än! Först ska pulsen ner, andan ur halsen och sinnet i balans men snart är jag på g igen.

Avtryck!

Så var det, för många, efterlängtade sommarlovet här. Efter en, som vanligt, fantastisk dag med både solsken, några droppar regn och skyfall, försöker jag smälta allt. De vackra blommorna, gåvor och framförallt fina, examensklädda elever. Tårarna som inte var långt borta och klumpen i halsen som envist bet sig fast trots leenden och glädjen. Vackra blommor och en gemenskap i ett landskap klätt i fyrverkeri av gröna nyanser. Den blomstertid nu kommer när det är sommar och sol och vi får äta glass i stora lass efter att ha trampat till på trampan... Barnaröster som lyfter mot skyn som svävande svalor och inger oss alla hopp. När tonerna klingar ut tar sommarhälsningar vid och leenden förvandlas till grimaser när tårarna kommer. Rörd ända in i själ och hjärta ler jag tillsammans med barnen och önskar att jag kunde stanna tiden. Nu när det är över är jag uppfylld av ett vemod. Det finns ju så oerhört mycket jag ville ha sagt och gjort tillsammans med just dessa ungar. Så mycket jag ville höra och lyssnat på, fått och gett. Och ändå vet jag att det aldrig blivit nog! Ser fram emot att de kan slinka in till mig och säga "hej" och att få se dem växa och flyga vidare om än på håll. För alltid bär jag med mig er för jag har fått varit med om er och era avtryck är för alltid väl bevarade mitt hjärta.

Bävan!

Fyra år! Fyra år med glädje, kunskap, förtroende, tillit och respekt. Fyra viktiga och betydelsefulla år där jag har haft äran att få vara en del, en ganska stor del. Nu närmar sig slutet och fast jag har vetat om det har jag inte kunnat förbereda mig. Inte ens varit i närheten av att förstå hur det på allvar kommer att kännas. Nu är det bara en natt mellan mig och en stor, tung men glädjefylld dag. Det är verkligen så kluvna känslor. Det är med stolthet jag ser "mina ungar" lyfta mot nya mål och det är med vemod jag inser att de kommer flyga längre och längre bort. Dock är den innerliga glädjen och värmen än större över att få ha varit med om dessa liv. Och jag kommer alltid bära dem med mig i en väldigt speciell plats i mitt hjärta. 

Dagsländan!

Det surrande ljudet är omissigenkännligt och skuggan som slår i marken är häpnadsväckande. Inte stor som en fågel men så stor att den inte går att undgå. Morgonsolens strålar återspeglar glittret i vingarna och den gnistrar som av ädel metall. Seglande tar den sig genom luften och den har nästan en mänsklig skepnad.  Den kommer så nära ibland att man får en känsla av att den har ett budskap. Fånga dagen - seize the day - carpe diem! Vem vet kanske den vill få oss att förstå att livet är nu och att morgondagen inte är en självklarhet. Det är något skört, förtrollande och oerhört vackert över de skira vingarna och den späda kroppen. Den för med sig en känsla av vemod och dramatik. Och när den seglar förbi eken lurar där en fiende och dagsländans kamp att få leva dygnet ut, hörs bara som ett prassel och sedan är dess korta liv till ända. Tragiskt men vackert på något underligt sätt.

Andrelärare!

Jag har mer än fyra års universitetsstudier och ca 250 Hp samt en fil. kand i pedagogik. Allt detta har jag läst och tagit mig genom för att få utföra det jobb jag älskar - nämligen att undervisa. Att få leda barn och följa dem på deras väg mot lärande och kunskaper. Att få vara med och se var och ens utveckling, ibland med mycket små steg och andra gånger med sjumilakliv. Att se dem lyfta och till och med flyga högre än förväntat, är det jag dagligen strävar efter. Att utveckla och förändra verktygen som dessa elever ska ha som redskap ser jag som min skyldighet men också som min utmaning och min egen utveckling. Att ge av mig själv den där innersta biten för att få dem att känna tillit och förtroende.
Nu räcker inte det här längre! Inom kort kommer jag att "bara" vara andrelärare. Visst kan jag söka tjänsten som förstelärare. Det står mig helt fritt men, det ett stort MEN och det är att jag trodde att jag redan var förstelärare. Mitt uppdrag om att få eleverna till en högre måluppfyllelse och deras delaktighet i sitt lärande trodde jag redan var min skyldighet. Att dela mina erfarenheter, kunskaper och spetskompetens med mina kollegor liksom att att ta del av deras, är för mig en självklarhet. Jag skulle ljuga om jag inte skulle medge att jag lockas av pengarna men frågan är om det är värt det. Och frågan är också om inte vi alla som redan gör vårt lärarjobb egentligen är värda de pengarna och titeln förstelärare.