Lyssnar till Magnus Ugglas "Första gången" fast i Miss Lis tappning och det slår mig att tiden när våra barn upplevde allt för första gången, är förbi. I alla fall som barn eller ungdom och under överinseende av oss föräldrar. Våra barn är vuxna, allihop, och deras "första gången" är utifrån egna val, beslut och liv. Samtidigt inser jag att "första gången" efter något eller någon som vi förlorar är också en del av livet. Stora helger som till exempel midsommar blir saknaden väldigt stor efter de vi en gång mist och ligger förlusten alldeles nära så blir det för "första gången" utan. Jag saknar alltid min mormor och morfar vid högtider, kanske för att vi ofta tillbringade dessa tillsammans. Midsommaraftonskväll i deras veranda, "sommarstugan" som mormor sa, med jordgubbar, sockerkaka eller både och, i en somrig jordgubbstårta. Smultron i deras slänt, sallad, persilja och små morötter i grönsakslandet, långfil, rökt sidfläsk och doften av sommar och äppelblom. Kanske är det åldern som gör minnena vemodiga och påtagliga eller när sorg och saknad kommer nära. Tanken på förgängligheten blir till tankar om livet och att "första gången" inte bara hör ihop med livet framför oss utan också att överleva efter förlust. Men också att någon gång är den sista vilket är svårt och smärtsamt att inse. Att leva i nuet, njuta av dagen, ta allt som det kommer är lätt att säga men är svårt när tankarna blir vemodiga, saknaden stor och minnena överväldigar en. Och ändå är det minnena som ger tröst och att få vara med om någon skapar minnen för livet.
