Snart är jag på G igen!

Är det något som jag inte gillar så är det att vara sjuk. När jag är sjuk önskar jag att jag var liten igen. Jag längtar efter mormors och mammas ömma och vårdande händer. Att få krypa upp i knä och bara bli härligt omhändertagen.

Samtidigt vet jag att man ska inte gnälla när det finns så många som är riktigt sjuka. Jag är bara sjuk för att jag har ont, för det onda får jag piller att ta och dessa piller tycker inte min kropp om, så då blir jag sjuk. Biverkningar kallas det och i mitt fall är de värre än det onda jag har. Magen, huvudet och kroppen säger stopp, inget mer gift här! Sömnen uteblir med sin närvaro och benen är så darriga att ett asplöv vore avundsjukt. Ta det lugnt, koppla av och vila, råden skallar runtomkring. Samtidigt hopas det jag skulle behöva göra och i tanken snurrar alla måsten som en karusell. Vilken soppa! Nu ska jag ändå ta råden på allvar och lägga mig i soffan och titta på något av den sk*t som TV:n har att erbjuda. Snart är jag på G igen!

Glädjande besked!

Vi är några som gått i väntans tider på jobbet. Det har handlat om en kollega skulle få fortsätta hos oss eller inte. I dag kom det glädjande beskedet att hon blir hos oss. Jag är så himla glad för det är en toppentjej utöver att hon är en utmärkt pedagog och härlig arbetskamrat. Det känns så bra för hon är både en spark i ändan och en morot. Puss på dig Elin! Jag är så glad för din skull men mest för min och mina övriga arbetskamraters skull!

Söndag!

Helgen lider mot sitt slut. Den började en aning i moll men nu känns det som om den ändå slutar i dur. Visst trycker söndagsångesten på men det gör inget för helgen har varit fin. Jag har haft mina nära och kära runt mig i omgångar och det känns så gott. Första advent har vi firat på traditionsenligt vis, maken tvingar oss att vara lite sociala och ta årets runda på julskyltningen. Detta år blev det en kort runda som avrundades med bakelse hemma hos mor och far.

Väl hemma blev det familjemiddag, älggryta, med alla barna + bonus. Tonen är rå men ack så hjärtlig och gemytlig och jag blir varm av lycka, detta är min guldkant. Nu börjar faktiskt julstämningen infinna sig trots utebliven kyla och snö och jag hoppas att julen kommer med frid och värme. Söndagskvällen kommer att tillbringas i soffan med lite pepparkakor, ädelost och världens bästaste. Jag är så lycklig att vi har varann!

Doft av jul!

Det luktar så gott i mitt kök! Ja förresten doftar det i hela huset. Jag lyssnar till två kvittrande stämmor som har så mysigt tillsammans. Det spelas julmusik och stämningen är varm och gemytlig. I vardagsrummet tornar brickorna med färdiga lussekatter och precis i detta nu vispas det till en mjuk kaka. Det är så härligt att få ha dessa tjejer runt mig och få dela ett julbak tillsammans. Snart dags för avsmakning. MUMS!

Önskar att jag kunde förmedla doften!

Min dotter!

Idag vill jag tillägna dagens blogg till min älskade dotter. Det är en härlig och underbar tjej som är omtänksam och otroligt snäll. Hon ställer upp och fixar för de sina och det är inte för inte som hon har så fina och go'a vänner. För henne har vänskap ingen åldersgräns och om det är killar eller tjejer spelar heller ingen roll. Hon är ärlig och uppriktig och står för det hon tycker även om det ibland kan skapa missförstånd. Aldrig nekar hon en utsträckt hand och alltid är hon beredd att sträcka ut sin egen. Hon är en stark tjej med fötterna på jorden och jag hoppas ingen ska få henne att ramla omkull. Om det skulle hända är vi många som står runt henne och tar emot.

Du vet väl om att Du är värdefull, att Du är viktig här och nu,
att Du är viktig för Din egen skull -för ingen annan är som Du!

Grodan!

Sagan om den lilla Grodan!

(Den här sagan behöver vi alla höra ibland!)

Det var en gång en tävling bland grodorna.

Målet var att komma högst upp i ett torn.

Det var många som samlades för att heja och titta.

Tävlingen började…

Publiken trodde egentligen inte att grodorna skulle lyckas med att klättra ända upp i tornet, så hejaropen som skallade lät bara:

“Vilket jobb och elände, de kommer aldrig att lyckas, stackarna!”

Grodorna började ge upp utom en liten groda…

Åskådarna fortsatte:

“ Stackarna de kommer aldrig att klara det!”

Till sist gav grodorna upp och erkände sig besegrade, utom en enda liten groda som envist fortsatte uppåt och trotsade oddsen.

Äntligen efter enorma ansträngningar, lyckades den lilla grodan med det som de andra misslyckats med: att nå toppen, ensam!

De andra grodorna var nyfikna på hur hon lyckats. En av dem närmade sig segraren för att få svar på hur hon lyckats avsluta och klara av provet.

Och upptäckte att den lilla grodan var döv!

KOM IHÅG!

· lyssna aldrig på personer som har för vana att se allt negativt.

· lyssna till din hjärna och ditt hjärta.

· vilken makt det hörda, sagda eller lästa ordet har över dig

Sensmoralen är:

Var alltid döv när någon säger att du inte kan förverkliga dina drömmar!

Busigt!

Nu har jag fixat en överraskning till maken som är på väg att ta examen som räddningsledare. Jag är så stolt över honom. Han har kämpat på under hösten, både med jobb, plugg och familj. Nu närmar sig avslutningen med stormsteg. Just för tillfället befinner han sig långt uppe i tassemarkerna för det allra sista innan han får ut sitt examensbevis. Här hemma är det tomt och tyst och vi saknar honom förfärligt. Men jag vet något som inte han vet, trala la la la la ... Dottern och jag har kokat ihop något som ska bli en lön för mödan. Vad kan jag såklart inte avslöja men jag hoppas att det ska bli mysigt och härligt. Hm nu räknar jag timmar, minuter och sekunder innan han är hemma hos oss igen.

Minnen!

Minnen, drömmar, bilder. Ibland går det inte att skilja dem åt. Ibland får drömmarna övergå till minnen, som någon sorts krydda. Då skapas egna bilder, bilder som tas av någon annan eller något annat. Lånade bilder, inte självupplevda. Någonstans lagras dessa minnen i bilder, ja, till och med som film. Tänk att ha förmågan att vända blicken inåt och låta minnena spela sitt bildspel. Det skapar en känsla av tillhörighet att veta att det finns de som delar ens minnen. Minnen är olyckligtvis inte alltid till lycka. Ibland finns inte möjligheten att stänga av. Då och då tar minnena och bilderna över och lever sitt eget liv. De rasar fram som en skogseld och är omöjliga att hindra. De kan följas av mardrömmar, som river och sliter gör allt fasansfullt än värre fasansfullt. Efteråt, i gränsen mellan dröm och verklighet, kan man skapa sina egna bilder. I svetten och ångesten, betvingas det onda på flykt och skapar frid av lånade bilder. Lånade bilder, någon annans eller bilder som skapas ur en inre styrka och vilja. Målet är att bli ett med den styrkan och viljan. Det kommer inte bara ske utan kräver sin tid och sin kraft. De många minnena av svåra stunder som finns där, lagrade, dyker fortfarande upp men det gäller att  lära sig att manipulera dem. Förträngning, kanske, ett sätt att överleva. Eftersom minnen och bilder kan vara så påtagliga, så verkliga och omöjliga att tränga undan, finns det ett behov av att förvanska och förvandla dem. Ibland är det tungt att ta sig genom de mörka, svåra eller så kan de vara för ljusa, lätta och kännas alldeles för glättiga och påklistrade. Minnen är svårt att värja sig mot. Det kan vara en doft, en sak, ett ord, en blick eller vad som helst. Ett speciellt ljus, en stämning eller bara en aning, en känsla. De finns där omkring oss, goda och onda och de har format oss till det vi är.

Min tappade sug!

Världen är full av tappade sugar och idag sällar jag mig till dem. Med två armar som inte vill det jag vill och med en rygg som har fått för sig att den inte heller vill, känner jag just nu lite tappat mod. Jag vet så väl att där ute i världen finns det så många fler som har det mycket värre, men just idag är min självömkan i fokus. För tillfället tänker jag tillåta mig att frossa i "tycka-synd-om-mig-själv" tankar. Det är inte så svårt att hänge sig åt självmedlidande om man verkligen anstränger sig. Att se sig omkring och deppa ihop för allt man inte kan göra och för att det snart är första advent, som det inte kommer att bli någon om jag ska vara på detta viset. Min svårighet ligger i att jag alltid kommer på något som jag faktiskt kan göra, trots att armarna strejkar och ryggen tydligt talar om att den finns genom hugg och skärande smärta. Och som alla vet så blir det första advent vare sig jag har bakat och städat eller ej. Det är ju en tröst i eländet. Trots allt kommer jag nog att hitta min tappade sug tack vare alla de underbara som finns omkring mig, min älskade make (även om han just nu är fysiskt långt borta), mina underbara barn (de bästa man kan önska sig), min kära mamma och pappa, mina fantastiska kollegor (som bara finns där när jag behöver dem) och alla andra som förgyller mitt liv. Bestämt börjar det brännas och innan kvällen är slut kanske jag har funnit den - min tappade sug.

Vernissage!

Mitt ute i ingenstans, eller kanske mer bestämt på bondvischans alter ego, tronar en byggnad som känns aningen malplacerad. Ett konstens tempel, ett kulturhus där de skapande får visa omvärlden sitt innersta.

 En, solig och för årstiden varm, novemberlördag gör vi en utflykt till detta konstens Mekka. Det är nu inte bara för utställningens skull som min familj och jag gör denna tripp. En av konstnärerna är min kusin och det är svårt att förstå att denna fulländade, erkända konstnär är samma lilla parvel som vi kallade "Pärakotten". Brunögd och så söt att han kunde få isberg att smälta med sitt varma leende och vi smälte som vax. Nu är han vuxen men kvar är leendet och den varma omfamningen och för alltid kommer han att ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Hans målningar är mörka och aningen skrämmande. Varje konstverk är ett drama, ett skådespel fyllt av mystik och magi. Där finns något bortom, något som händer eller har skett, betraktaren kan själv styra handlingen.

Jag ryser till lite, inte av obehag utan för att dessa konstverk berör mig starkt. De väcker känslor i mig och påverkar mig på ett fascinerande sätt. I en av tavlorna finner jag en skrämmande lockelse och min dotter drabbas av exakt samma känsla. Tänk att kunna skapa bilder som väcker så mycket känslor och dessutom få möjligheten att dela med sig av dem på detta sätt.

Han är en stor konstnär, min kusin och jag är oerhört glad och stolt över att han är en del av mitt liv.

www.parstromberg.se
 

Ett minne!

Det var i april 2008 när våren ännu inte hade slagit ut i grönska. Där fanns en förnimmelse i luften om den skira årstid som snart skulle slå ut i blom. Blåsipporna hade lite försiktigt krupit upp i söderläge och fåglarnas sång vittnade om det hopp om liv som vi stod inför. Runtom mig och de mig så kära spann våren sin väv och inget konstverk kan vara vackrare än just detta skådespel. Jag minns denna dag med vemod, glädje och förväntan om att det återigen kommer bli en tid för picknick vid Trystorps Ekängar.

Kaffestund!

När orken tryter, humöret sjunker och kaffetarmen skriker av längtan, då tar jag de få stegen in till de "bästaste". De "bästaste" kollegorna har alltid en axel att luta sig mot, alltid ett uppmuntrande ord till hands och en god kopp kaffe att bjuda på. Om jag har tappat bort mitt leende så vet jag precis var jag kan få ett nytt. Goda skratt, råa skämt och omtänksamheter. Blanda detta med givande pedagogiska diskussioner och bollande av funderingar och tankar så har man receptet på "bästaste" kollegorna i världen. En kall och mörk novemberkväll lyses och värms upp av blotta tanken på er. Tack för att Ni finns, Ni i dörren intill.

Poesiboken!

Kommer ni ihåg den? Poesiboken! Där man skulle försöka få alla sina kompisar, både tjejer och killar, att skriva, några ord på rim, i. Vi letade på våra mammors gamla poesiböcker och kopierade texter och ritade små fina bilder med hästar och blommor. Jag minns lyckan av att få skriva i sina vänners böcker, jag som alltid älskat att skriva. Böckerna var så vackra med blommor eller mönster. De luktade på ett speciellt sätt och det var med vördnad man bläddrade fram en alldeles ny och blank sida. En sida i boken som bara var min och som jag fick fylla med den text och den bild jag ville.  Jag har kvar mina böcker, slitna och nästan sönderbläddrade. Det händer att jag tar fram och bläddrar i dem och minns alla vänner från förr.

En av granntjejerna, Maria!

Flickan i huset mittemot, Åsa!

Anna, klasskompis i 10 år!

Världens bästaste Annelie, som en syster!

Fars Dag!

I dag är det alla pappors dag! Och jag har många som jag vill tillägna dagen. Först & främst mina barns far. Han som finns där för sina barn 24-7.



Sedan har jag min alldeles fantastiska pappa som, snart 83 år gammal och nyopererad i ryggen, undrar varför han inte har någon ork. Han är den mest osjälviska person jag känner och han gnäller aldrig. Det är med stolthet och kärlek som jag kallar honom "min pappa".








Så har jag en pappa som tittar ner på mig från sin stjärnhimmel, han får också mina tankar en dag som denna. Morfar & farfar som finns med mig i mina tankar tillhör såklart också huvudpersonerna en så'n här dag.




Jag har den bästa svärfar man kan önska sig. Vi munhuggs och retas men han finns där när jag behöver en varm kram.






Det finns andra "pappor" som jag jar lånat lite under åren som gått och alla dessa vill jag tillägna denna dag, ingen nämnd, ingen glömd!

One-piece!

Ett nytt begrepp i livets villervalla. One-piece är det nya "inneplagget" men det är mer än bara ett plagg, det är en rörelse. Enligt mig påminner det väldigt om en sparkbyxa, dock utan fötter. Ett lite udda plagg beroende på vem det sitter på. Visst är det gulligt med en liten tjej eller kille i en mjuk helsydd pyjamas i gulliga färger sydd i ett collegeliknande material. Och visst är det cool och ser lite mysigt ut på fina tonårstjejer som är uppkrupna i soffan för att titta på film. Jag kan också se häftigheten i att ta lite fredagsmys i skolan och krossa "casual friday" syndromet med att bära One-Piece. Själv har jag svårt att tänka mig att bära denna heldress men är ändå lite avis på Kickungen som ser ut att njuta i sin till fullo. Dock måste jag medge att synen av musketörerna i sina pyjamasar ger mig ett gott skratt, inte elakt eller hånfullt utan ett skratt fullt av ömhet och värme. De ser så små och oskyldiga ut i sina sparkdressar och det krävs mod för att visa sig så sårbar om man är kille i dryga 20-årsåldern.
Vad finns det att säga om detta minst sagt speciella plagg annat än att citera:

One L

Trött!

Jag är lite trött! Höstens mörker, eller snarare vinterns kanske, tar ut sin rätt. Och nu är det också dags för fullmånen att lysa på oss häxor. Vad är det som gör att denna runda ost påverkar mig och framförallt min sömn så otroligt mycket? Inbillning kanske man kan tycka, men se det tror jag icke. Dottern sover lika dåligt och är lika glåmig och trött som jag. Kanske var vi häxor i våra förra liv! Oftast är det maken som påpekar att det är fullmånen som är orsaken när jag klagar över trötthet och brist på energi. Själv är jag omedveten om när fullmånen infaller men min kropp är det definitivt inte. Den är så vacker där på himlen, lite mystisk och kanske aningen skrämmande. Fullmånen har något magiskt och trolskt över sig. Det är som om fullmånen har förtrollat mig och jag önskar att jag visste hur jag ska bryta förtrollningen, för jag är trött och i natt vill jag sova gott.

Mångubben däremot är en söt liten vän!

Natti!

Saknade!

Det går inte en dag utan att man på något sätt minns dem som lämnat oss. I vardagen finns det så mycket som minner om dem som en gång varit så nära och betytt så mycket. De finns där och gör sig påminda i allt möjligt runtomkring oss. Det spelas en låt på radion eller någon visslar en melodi som är så fylld av minnen. Ave Maria spelades på min pappas begravning och den fyller mig alltid med en viss sorg och ett vemod.

 

Det finns en sång som utan undantag alltid får mig att gråta av saknad efter min mormor och morfar och det är "Där som rosor aldrig dör".

Jag kan ibland bara blunda för att känna doften av den bruna tvålen som fanns hemma hos min farmor och farfar.
Ibland när jag ser en stjärnklar himmel kan jag tänka att de mina, så saknade, blickar ner på mig och håller ett vakande öga över mig och när snön lägger sig ska jag göra som Jullan och jag gjorde när hon var liten, skriva en hälsning i snön.

Låt oss minnas våra kära och genom att tända ett ljus för dem visa att de fortfarande betyder så mycket och har kvar sin plats hos oss.

Mitt höstlov!

Karlstad tur & retur! Jag kan varmt rekommendera en heldag i Karlstad. Vi började med en frukostfika på Mat & Muffin, Caffe Latte, juice och en dubbelfralla med skinka och ost. Så var det dags att kavla upp ärmarna och vässa armbågarna inför det stora shoppingracet. In och ut i affärer, fram och tillbaka, om och om igen. Åhlens, Vero Moda, H & M, Betty Barclay, Kapp-Ahl, Lindex, Monki, Bik Bok, Carlings, Vila mm mm. På Intersport fann vi JACKAN och Jullan blev nöjd. Det blev stövlar, byxor, tröjor, tunikor, toppar, trosor, BH, cardigan mm mm. När klockan var 17.00 var vi fulla med kassar, trötta och pengarna började sina. I väntan på tåget tog jag en Latte, tjejerna varsin varm choklad med vispgrädde och ett par kupor lyxig glass. Sedan hade vi ändå lite mer tid kvar så en julklapp inhandlades innan vi styrde kosan mot stationen. Väl där fick vi besked om att tåget var försenat ca en kvart som så småningom blev till drygt en halvtimme. Hemma i Hallsberg väntade världens bästa make och pappa på sina trötta tjejer. Dock var vi inte tröttare än att väl hemma började vi sortera ur garderoberna. Jag fick ihop två kassar som ska få ge plats åt det nya. Nu är jag nyklippt, fixat nya naglar och fått lite fräscht i garderoben, härligt!

Ankommande tåg från Hallsberg!

En av tjejernas favoritbutiker! Tur det finns soffor för gamla tanter!

Hur mycket som helst att titta på!

Mums för den shoppingtrötte!

Karlstad by night!

Hemåt det bär!

Resultatet av vår dag!

Karlstad!

Vi ska till Karlstad! I morgon! Vi tar tåget 07.38 från Hallsbergs station och kommer att anlända till Karlstad Central ca 08.41, det är ju SJ vi åker med så tidsplanen kanske inte är 100-procentig. Frågan man kan ställa sig är ju varför åka till Karlstad på en torsdag och svaret gör nog inte många klokare. Vi ska dit över dagen för att shoppa, fika, äta och bara njuta av den värmländska atmosfären. Vår förhoppning är att den vida berömda "sola" i Karlstad ska förära oss sin närvaro. Detta låter säkert alldeles galet i mångas öron och en del kanske bara höjer ett ögonbryn men en del av er vet vilken mysig stad Karlstad är och förstår precis. Alltså är anledningen ingen speciell, förutom att det är nära, behändigt tågavstånd och bara ett avbrott i den grå. Jag har den stora äran att få sällskap av två favorittjejer nämligen Jullan och Amanda och förhoppningsvis blir det en dag att minnas.

Att vara fri från begär av ett svar är en förutsättning för att förstå ett problem.

Freedom from the desire for an answer is essential to the understanding of a problem.

Jiddu Krishnamurti (1895-1986)

I en demokrati är åsikten fri och meningsskillnader tillåtna. Åsikter ska respekteras men också måste rätten att stå för sina egna finnas så länge de inte kränker någon annan. Utveckling bygger på att diskussionen släpps fri, dock under eget ansvar. Det är i diskussionen som nya insikter väcks och flera infallsvinklar gör att saken kan ses från flera håll. Att gång på gång kväva en pågående konstruktiv diskussion gör att det så småningom inträder en tystnad. Denna tystnad är ett hot mot vår demokrati. Vi måste stå upp för den konstruktiva diskussionen och låta den vara ett medel i vår väg mot målen.

Ibland finns det inte rätt eller fel och sällan är det svart eller vitt, utan det mesta hamnar någonstans mittemellan. Men om vi har samma mål att nå är det lättare att följas åt under samtal, om vart vi är på väg, än att gå under tystnad och ingen vet åt vilket håll den andre tänker gå. Kanske går vi inte "rätt" väg, kanske irrar vi fram och tillbaka och springer vilse på vägen och kanske står vi vid vägskälen och diskuterar om vilken väg som är den rätta. Tänk så mycket vi får se och uppleva då, på vår gemensamma vandring och kanske är det vandringen tillsammans som är målet i sig.

Frågor och problem som vi diskuterar kanske aldrig kommer att lösas eller ge svar men visst känns stegen lättare efter att de har ventilerats i en diskussion.

Förberedande väntan!

Nu väntas vinterns ankomst. Vintertiden är inställd och det är är bara att förbereda sig för den snö som kommer att falla. Veden för vinterns behov är kapad och staplad. Den ligger bara och väntar på att få ge värme och mys i vårt hus. Snöskoveln står lutad och bidar sin tid för kommande arbete när snön ligger vit.  Frågan är hur kallt det blir och hur mycket snö som kommer att lägga sig. Snöskatorna rensar rönnbären från sina träd och i affärerna bjuds fågelmat till försäljning. Allt minner om att det är dags att bunkra inför vintern. I vår frys ligger älg- och rådjurskött som ska föda oss när vinterns middagar infinner sig. Nu färgas naturen långsamt av och den färgstarka hösten ger vika för murrigt och grått innan snön kommer att täcka allt med sitt vintervita, gnistrande täcke. Än lyser enstaka löv med sina gyllene färger och än skymtar någon enstaka blomma. Till helgen är det dags att täcka gravarna med granris och pynta med krans och lykta. Vi tänder dock inte bara ljus på graven till våra kära bortgångnas minne utan vi tänder våra ljus här hemma och minns dem med kärlek och låter dem vara med oss i våra tankar var dag.