Livet, det där livet som ständigt pågår och vi tar det så lätt för givet. Att nästan få fylla 92 år och kunna se tillbaka på ett rikt och fantastiskt liv det är en ynnest och en gåva. När livet har fått levt färdigt med en och längtan efter något annat börjar uppfylla en då är det som det ska. Det svåra är dessa avsked, oavsett om vi ska lämna eller bli lämnade. Vi vill så gärna hinna med att förmedla det vi känner, säga de där viktigaste, sista orden, få stryka den där pannan och bedyra vår kärlek en sista gång. Och vi hann och vi fick! Tack pappa för det och för allt du gjort och betytt för mig, för oss, mina barn och barnbarn. Du, den vänligaste och mest ödmjuka människa en kan tänka sig. Vad gjorde du inte för mina barn? En morfar som världen aldrig skådat. Du tog dig alltid tid, var så närvarande och aldrig tveksam om att finnas och rycka in. Lugnande när det blåste, tröstande när det var ledsamt, stöttande när det kantrade och alltid så omtänksam. -Hur är det? Du är väl rädd om dig? Så sa du alltid och ända in i det sista. Om det behövdes kunde du också ta tag i skjortkragen på en och ryta i "ryck upp dig!". Och det gör vi kära pappa, vi rycker upp oss och unnar dig din sista vila men sorgen och saknaden bär vi inom oss och tar kraft och styrka i de fina minnena. Minnen som är så många, så fina att de skulle bli en oändlig bok om vi skrev ner dem och det kanske vi gör en dag men tills dess kommer vi att berätta dem och aldrig glömma. Är så tacksam för våra sista stunder, du, jag och Ella Fitzgerald, dina blå som följde mina, din hand i min och min hand på din panna. Bilden av dig och mamma, två älskande tillsammans, grå och till åren komna men med en glödande kärlek till varandra. Den bilden kommer jag alltid bevara därinne där livets slag slår. Och hon den "lilla" som så starkt satt vid din sida och höll inte bara mod i dig utan var också mammas och min stav att luta oss mot. Så älskad av oss, tre generationer kvinnor och vi bär dig och den stunden med oss - alltid. Jag tror att du vet att du var älskad, eller jag vet att du vet, och av så många och tomrummet blir stort och ekande. Vi skriver augusti 2020 och ingenting blir som förut. Världen går vidare och sommaren kom så till slut med den värme som du älskade så, som en hyllning till dig och som hopp till oss. Alla dina klockor, som du så gärna pillade med och drog upp, tickar på om än för oss har tiden stannat ett slag. Det är ett förunderligt ting, det där livet, så förgängligt och bitterljuvt men du fick ett långt, rikt liv pappa och dina avtryck finns för evigt hos oss som är kvar. Jag säger som en annan liten tös sa: "Jag är så glad att vi skaffade dig, pappa". Älskar dig!
