Gnistan!

Det där med ärlighet är inte alltid så lätt och inte heller blir det alltid så rätt. Visst strävar vi efter ärlighet men ibland slår den undan fötterna på oss eller blir som ett slag i ansiktet men det kan också bli en väckarklocka som leder till reflektion. Barn är ärliga, säger vi och det är nog sant. Så när en elev frågar mig om hur gammal jag är och jag svarar "gissa" och hen säger "40 nånting" så menar nog hen det. Och kanske är det min aura som utstrålar det just då. Idag fick jag frågan igen och svaret på min replikerade fråga blev "70"... Hm! Kanske är det mitt gråa hår och livets fåror som påverkar men när jag senare under dagen möter en kollega som omtänksamt frågar: "Hur är det?" och tilläger "du ser ut att ha tappat gnistan" då förstår jag att livet har tummat mig en aning. De som känner mig väl vet vad det beror på och jag själv vet såklart varför, utan att jag för den skull inte inser att det syns och märks så tydligt. Sorg är inget en kan klä av sig och stoppa undan i byrålådan därför att det inte passar längre och bekymren vilar så tryggt på ens axlar utan en tanke på att lätta ankar ibland. Det får en leva med och samtidigt letar jag febrilt efter gnistan för jag vet ju att den finns där, beredd att blåsas liv I och tända den där lågan som alltid varit jag. Otålig som jag är tror jag alltid att det är lättare än det ens är möjligt. Samtidigt som jag så klokt tänker: en dag i taget!