Tid!

Tid, detta förunderliga, fascinerande ting. Finns det något som är så föränderligt eller så förgängligt som tiden? Den rinner i timglaset snabbare och snabbare, den stannar upp för att till synes stå helt stilla. Försök fånga den och den glider ur dina händer som en flygande drake i storm. Försök stoppa den och du kommer märka att den gäckande tickar aningens snabbare än du vill. En del dagar sniglar sig fram, det är som att vada i kvicksand, andra rusar som X2000, fort och bara förbi utan att stanna på en enda hållplats. Vi tror också att vi alltid har tid, att den finns där, beredd att tas till närhelst vi vill och behöver. Tills vi en dag inser att det är försent, tidspotten tog slut fortare än vi anat. Då känns tiden inte som en vän du kan lita på, den lurar och duperar oss att tro att den är evig och för alltid tillgänglig men den glider ur våra händer precis som sanden i det där timglaset. Men visst kan tiden vara något gott, den ger minnen att se tillbaka på och den får oss ändå att ta tillvara på just densamme. Vid nyår ser vi väl alla tillbaka, på det gångna året eller som nu det gångna decenniet och summerar vår tid och våra liv och jag tror att vi alla kommer fram till "seize the day" inte bara är en klyscha. Jag summerar att jag varit lyckligt förlovad i 35 år med mannen i mitt liv, oersättlig, lycklig tid men att jag också mist någon värdefull och där tiden inte var på min sida. Livet går upp och ner och vi kan aldrig vara säkra på vad som sker annat än att tiden går under tiden.