I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

lördag 21 mars 2020

Overklig verklighet!

Sitter bekvämt tillbakalutad i favoritfåtöljen. Det är lördag och på grund av restriktioner sitter jag där jag sitter. Insjuknad i halsont, feber, huvudvärk, ont i kroppen och hostan från hell, har jag inget val. Det skulle kunna vara möjligt att jag faktiskt är drabbad av den där pandemin som drar över världens befolkning, helt urskillningslöst. Det är så overkligt, så märkligt och helt galet ofattbart. På väldigt kort tid lamslås hela nationer, gränser stängs, samhällen sätts i karantän och folk dör. Ja, men faktiskt om än inte lika många som i influensa och inte som av svält eller i trafiken men det dör människor och varje som dör är en för många. Tittar på nyheterna, mest för att hänga med och kan inte riktigt ta till mig vad det är som händer, skolor stängs, VM ställs in, företag drabbas ekonomiskt, krispaket och vården kollapsar. Jag hör, jag ser, jag berörs men jag fattar inte. Lite rastlöst scrollar jag i sociala media på mobilen, allt handlar om den pandemi, som likt en förbannelse från Moses tid, slår hårt mot människor världen över. Det är galet så många som vet, kan allt och tar sig dessutom rätten att förringa och kränka andra som också vet och kan. Hat och galla spys ut över de som fattar besluten och över de som ger expertråden inför de beslut som ska fattas och så många vet så mycket bättre. Fel beslut fattas, det fattas beslut som inte fattas och fattade beslut fattas av fel beslutsfattare och på fel grunder. Herregud! Kan folk inte bara lugna sig, som min dotter skulle ha sagt. Jag känner mig lugn, visst är jag orolig för mina gamla föräldrar, min svärmor och mina barn och barnbarn men det är inget nytt under solen. Det är ett ständigt tillstånd när en har människor en älskar. Och barn ger gråa hår från den dag de föds, inte så att de skapar bekymmer utan som förälder har en kontrakt livet ut. Nej, någon ökad oro kan jag inte påstå att jag känner men jag känner en overklighet över det som sker. Det är som om det vore en film, en övning eller bara en mycket märklig dröm - en mardröm. Dock finns det, som i de flesta fall, något gott som kommer ur allt detta - vi går samman. När sociala media fylls av hat då går vi samman och kärleksbombar, vi ringer våra nära och kära varje dag och vi skapar grupper för att hjälpa och stötta utsatta grupper. Vi delar viktiga stödcenter i samma sociala medier och dela-kulturen sprider goda ringar på vattnet. Visst hamstras det toapapper mm men egoisterna kommer att dra det kortaste strået. Nu är det vardagshjältarnas tid kanske framförallt vårdpersonalens som gör ett helt oumbärligt arbete. Alla är dock viktiga, alla måste ta ansvar och hand om varann, följa restriktioner och lita på de som fattar besluten och att besluten fattas på goda grunder. Fortfarande fattar jag inte allvaret, förstår inte konsekvenserna och inser inte följderna men jag rättar in mig i ledet och tar mitt ansvar. Gör det du också så är detta snart över, sa den obotlige optimisten samtidigt som hostan från hell gör sig påmind. Om inte så är i alla fall våren här.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar