Från det att vi slår upp våra blå, bruna eller vilken färg de än har så prövar vi om vingarna bär. Vi lär oss släppa taget, tar de första stapplande stegen, ramlar och är lika fort uppe och testar igen. Vi tar små steg och stora kliv, uti världen, prövar oss fram, misslyckas och lyckas om vartannat. Ibland kraschlandar vi, stundom hamnar vi precis på pricken och allt känns rätt. I vissa sammanhang blir vi till det som sammanhanget gör oss till, då och då är det vi som skapar sammanhanget vi befinner oss i. Det är en förunderlig känsla att vara rätt, på rätt plats, i rätt omgivning och känna samhörighet och tillhörighet. Det är i den miljön vi vågar spänna ut vingarna och testa om de bär men veta vart vi vill återvända när vi känner att vingarna håller. Att flyga är nog bra, att se saker lite sådär från ovan, från ett annat perspektiv är definitivt en nytta men så länge det finns hopp så är nog inte gräset grönare, inte ens från ovan. Ändå behöver vi få prova, en dag är det kanske dags att bryta ny mark och se om vingarna bär för att få landa där det känns rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar