I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 12 juli 2021

Arla morgonstund!

Jag kan inte motstå pennan/tangenterna när tankarna i mitt huvud står oemotsagda i tystnaden. En tystnad som är lika ovan som välbehövlig men också bedövande på något märkligt sätt. Tidig morgon och naturen och omgivningen sträcker på sig och vi vaknar tillsammans. Till en början är ljuden små, lite kvitter, lite prassel i löven och ett vatten som porlar försynt. Ju närmare botten i kaffemuggen jag kommer desto mer eskalerar ljuden, nu hörs inte bara fågelsång utan också skrän. Skrän från måsar, skator och björktrastar blandas med vackra melodier från lövsångare och koltrast med flera. När koppen kaffe är tömd tränger sig andra ljud genom morgonens ljuva tystnad, där är trucken som enahanda kör fram och tillbaka och lastar långtradaren, som på tomgång väntar ivrigt på att få komma ut på vägarna igen. Där långt bort hörs diesellokets brummande, ihållande och kraftfullt med löfte om att kunna dra vad som helst vart som helst. Ett snabbtåg drar förbi i fjärran, skärande flänshjul mot rälsen berättar om fart och fläkt och människor på väg. Kanske mot semester, en tur till vännen, mot jobbet på annan ort eller bara på väg. Nu har också humlan vaknat. På behörigt avstånd sveper den förbi och tar sikte mot nästa blomma och nästa och nästa... Vilket liv! Att flyga från den ena blomman vackrare än den andra dagarna i ända. Kan den fånga det vackra på flykten eller ser humlan alltihop som endast överlevnad? I grannskapet startar någon en gräsklippare, ett billarm tjuter och från fabriksområdet intill ökar ljuden markant med lastning och lossning med allt vad det innebär av ting som tillsammans skapar väsen. Nu är det inte längre tystnad omkring mig, nej inte ens ett sorl utan nu är det plötsligt ett crescendo av buller. Tystnaden viker undan för dagen, tar en paus för att samla styrka och återkomma med förlamande kraft imorgon vid samma tid, arla morgonstund. Jag sträcker på mig, ser mig omkring och tänker att tystnad kan ge alltför stort utrymme åt mörka, oroliga tankar likväl som den  är något fint och eftersträvansvärt när den är önskad. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar