Det blommar!

Vilken ynnest att få möta ett blomstrande Prag om våren. Ibland är ord överflödiga och ibland räcker de inte till för att beskriva vad vi känner. Idag har intrycken vart så bedövande vackra att jag finner inga ord och låter mina bilder få tala.

Vilken härlig dag!

Väckarklockan ringer, det är dags att kliva upp, ta en dusch och möta dagen. Hotellfrukost aldrig fel! Sedan tar vi bussen till terminal 5, följt av flyget mot Prag. Hemma är det grått och trist men borta lyser solen från en klarblå himmel. En taxi väntar, vilken lyx och chauffören kör oss ända fram till dörren. Hotellet är litet men naggande fint och från fönstret har vi utsikt över del av Karlsbron. Vi anpassar kläder efter väder och det blir kortärmat utan jacka. Hungern leder oss mot en restaurang med terrass och i solskenet intar vi vår lunch. Lite trötta efter tidig morgon och resa blir det snart en paus till i vårsolen intagandes en cappuccino (en fantastiskt god för övrigt). Ny energi och ett strosande senare befinner vi oss på gamla torget där påsken är påtagligt överväldigande. På vägen hem mot hotellet hittar vi en 60-årspresent och lite "må-bra-smörjor" för fot och hand. Nu är det snart "kiss- och gonatt" men först ska fötter och händer få smörj. Tänk vad gott det är att leva!

Det kvittrar!

Solen värmer gott där jag sitter i lä på altanen. Det susar lite i talltopparna nere i skogen och fåglarna håller konsert. Doften av vår är påtaglig och den ljumma vinden smeker ömt min solvarma kind. Gräset grönskar och blommor täcker stora delar av marken som tecken på att våren är här på riktigt nu. Livet spirar och det är svårt att inte känna lycka trots det som händer i världen. Det är också helt obegripligt hur jag har rätten att sitta här och njuta av livet, av våren, i trygghet och ro samtidigt som andra människor tvingas leva i kaos och elände. Jag är såklart förunderligt tacksam för mitt liv men också ödmjuk inför att kaoset kan vara en hårsmån bort. På något sätt måste vi påminnas om hur bra vi har det och att livet är så värdefullt. Visst låter det lite klyschigt med "fånga dagen", "lev i nuet", men visst är det också väldigt sant. Om en dagslända kunde tala så skulle den med all säkerhet hålla med om att vi måste göra det bästa av det liv vi fått. Kanske bör vi lyssna lite mer på fåglarnas kvitter och humlornas surr men framförallt ta vara på varann.

Främlingskärlek!

Idag fick jag ett nytt favoritord att lägga till min lista nämligen "främlingskärlek". Ordet främling förknippas med mycket men sällan i sammanhang med kärlek och det känns som om det är läge för en förändring. Läser ordet i dag i ett inlägg på Facebook och fylls av värme över hur vi har en förmåga att vända det onda till något gott. Tusentals främlingar vandrade sida vid sida för att ta sig hem eller bort. Andra främlingar bjöd in främlingar i sina hem och ytterligare stöttade med skjuts, mat, frukt mm. Främlingar blev medmänniskor som visade varandra främlingskärlek. Ett dygn efter det fruktansvärda står främlingar sida vid sida och tar stöd av varandra, lämnar blommor och tänder ljus. Alla med det gemensamma målet att motverka det onda med gott. Runtom i Sverige och stora delar av världen sluts det upp och visst är det fantastiskt när fotbollsspelare i Spanien väljer att spela med sorgband för att visa sitt deltagande. Främlingskärlek är något vi vill se mer av, något att sprida och dela, världen över. Kanske kan vi utrota främlinghatet nu när vi funnit ordet och känslan för motsatsen.

Plötsligt!

Plötsligt är den här - ondskan. Alldeles nära och slår med full kraft. Hemma i trygghetens lugna och skyddade vrå, är tv-bilderna först obegripliga och overkliga. Det som vi inte ville skulle hända har hänt, det som vi inte trodde skulle hända här har precis inträffat. Visst kunde det ha varit värre men säg det till dem som har förlorat någon eller just nu vakar vid någons sida. Vi uppmanas att inte vara rädda men såklart är vi det. Rädslan föder också en massa känslor och tyvärr en väldig massa hat. Detta trots att vårt mänskliga inre säger oss att hat liksom våld föder än mer hat och våld, vilket i sin tur för med sig än mer rädsla osv... Vi måste få vara rädda men rädslan får inte ta över och ondskan får inte vinna. Sociala medier flödar av kärlek, omtanke och stöd och det ger hopp om att de goda krafterna tänker vinna denna kamp. Det som har hänt är obeskrivligt förfärligt och borde inte ha fått hända men när godheten visar upp sig i enad front så finns det ändå hopp.

Varje dag!

Jag ska inte ljuga eller på något sätt överdriva eller försköna, för visst finns det någon enstaka morgon som jag också vill dra täcket över huvudet och inte gå upp. Det inträffar inte ofta eller rättare sagt det är väldigt långt mellan gångerna som det händer dock. Det är klart att mörka, tunga novembermornar och gråa, slaskiga februaridagar vill även jag trycka av väckarklockan, vända på mig och låtsas att det är lördag. Men vem vill inte det då? Nej, jag tänker heller inte påstå att jag skuttar ur sängen och kastar mig kvittrande in i den nya dagen. Min stil är mer att dra ut på snoozet, mysa lite till under det mjuka, lite prassliga täcket. Har jag tur hinner jag även med att ligga på armen en stund. (Bästa starten på dagen för övrigt och kan varmt rekommenderas) En dusch före frukost och det ack så välbehövliga kaffet, sedan är jag väl förberedd att möta dagen. Då spelar det ingen roll om det är november, februari eller maj, dagen finns där och bara väntar på att bli fylld. Det är inte svårt att fylla dem heller, tvärtom så kan det vara svårt att få dem att räcka till. Nu har jag förmånen att ha ett jobb att gå till varje dag, det är definitivt inte alla förunnat. Dessutom har jag ett stimulerande och utmanande arbete som utvecklar mig som person och där jag kan göra skillnad vilket gör mig otroligt tacksam och ödmjuk. Utöver allt detta så möts jag, varje dag av doften av kaffe, glada tillrop och helt ljuvliga kollegor, vart jag än vänder mig på jobbet och det är ju fantastiskt. Stämningen är verkligen på topp varje dag även om den slår i taket när fredagen kommer.

Våren - den efterlängtade!

Solen lyser förrädiskt därute och lockar till promenad och varför inte en fika på altanen. Väl ute blåser det kalla vindar och även om vårtecknen säger att våren är här, så än är där vinter kvar. Snön har töat bort och kvar ligger den grå smutsen och väntar på att det gröna ska ta över. Allt är då inte vackert och ljuvligt med våren. Solstrålar smyger sig in genom grådammiga fönster och avslöjar allt det som dammsugaren och dammtrasan missat. Vad gör väl det när vi vet att det snart är vår på riktigt. På radion häromdagen var det någon som sa att det krävs fyra bakslag innan våren har anlänt för att stanna och dottern säger att det har bara varit två. Det i sin tur betyder att vi har två kvar och får hoppas på att de blir ytterst kortvariga. De där riktigt seriösa menar att om dygnsmedeltemperaturen är över 0 grader men under 10 så kallas det ett dygn med vårtemperatur. Sker detta sju dygn på raken så räknas det som att våren anlände det första dygnet och även om temperaturen blir lägre efter det, fortsätter det räknas som vår. Oavsett så är den snart här - den efterlängtade våren.

Obegripligt men sant!

Ni vet den där känslan av att "det här händer inte", den drabbade mig flera gånger idag. Det var ingen "vanlig-dag-på-jobbet-dag" idag kan jag lugnt konstatera när jag sitter hemma i fåtöljen och summerar dagen. Nu, så här efteråt, känns dagen helt overklig och jag är tvungen att se över mina foton för att förstå att det faktiskt har hänt. Det låter lite dramatiskt men det är stort, omtumlande och fantastiskt på en och samma gång. Vår skola, den där skolan som jag älskar att gå till varje dag, har haft finbesök. Sådär vid halvtvåtiden på eftermiddagen stod han där, utbildningsministern i egen hög person. Gustav Fridolin - på vår skola!!! Det första han möts av är en elev som säger: " Du, jag älskar dig". Lite svarslös blir han, den annars så vältalande politikern, noterar jag leende men så spricker han upp i ett leende som får metertjock snö att smälta. Och detta leende har han med sig i alla möten han gör genom korridoren, ljusgården och i klassrummen. Han är intresserad, genuint intresserad skulle jag vilja påstå. I femmans klassrum tar han sig tid att sitta ner på huk mitt bland eleverna, han frågar och svarar och han ser verkligen ut att trivas. Under mötet med vår skolas eminenta elevråd berörs jag starkt av hur otroligt fina elever vi har och det där ögonblicket av overklighet slår mig. Samtidigt slås jag av hur väl eleverna hanterar situationen och hur proffsigt de ställer sina frågor. Och visst skulle självaste Gustav Fridolin ha på sig pyjamas om han kom till oss på vår pyjamasdag och det tror jag på. Han är närvarande, han lyssnar in, svarar seriöst och eftertänksamt på frågorna elevrådet ställer. När det är dags att avrunda besöket flockas våra elever kring honom och selfiesarna avlöser varandra. Det är som om Gustav Fridolin är värsta rockstjärnan. Och på sätt och vis är han det. Avtryck har han gjort idag, den gode utbildningsministern, intryck med för den delen och vi på Stocksätterskolan har fått ytterligare ett fantastiskt minne att dela och aldrig glömma.

Mat

Alla har vi ett förhållande till mat. Det är inte alltid en sund och närande relation men likväl en livslång sådan. Såklart finns det de som både äter nyttigt och tycker att mat är roligt, inspirerande och njutningsfullt. Sedan finns det vissa som tycker mat är ett onödigt ont och att matlagning är Guds straff till mänskligheten. Det finns de som bara äter skräpmat och aldrig tillagar något från grunden och andra som har matlagning som hobby. Själv tror jag att jag är någonstans mittemellan. Jag försöker att äta nyttigt och gärna efter tallriksmodellen men ärligt, visst slinker det ner någon pizza då och då. Ibland älskar jag att laga mat och jag lägger hela min själ och mitt hjärta i middagen, ja inte bokstavligt förstås. Då och då känns matlagningen som en börda och inspirationen vill inte infinna sig riktigt. Dock har jag hittat en lösning på mitt dilemma - vi har börjat med matkasse. Ärligt så har jag ställt mig aningen tveksam till detta med förutbestämda maträtter och kanske med smaker och blandningar som inte passar alla härhemma. Men efter lite efterforskningar tänkte jag att i alla fall ge matkassen en chans. Valet föll på Citygross av den enkla anledningen att valfriheten kändes större. Så nu är vi fast i träsket. Varje måndag kommer det hem kartonger med fina, fräscha matvaror. Recepten finns på webben och det går att välja fritt. Det kostar 50 kronor att få det hemkört till dörren och i genomsnitt har våra portioner kostat lite drygt 30 kronor. Vi är inne på fjärde veckan och jag är supernöjd. Det här låter som värsta reklamkampanjen men jag lovar att jag inte får någon ersättning från Citygross. Hursomhelst så kan jag varmt rekommendera matkasse till dig som har tröttnat lite på matlagningen och som känner att det är dags för en förändring. Det är lite lättare, roligare och jag tror lite nyttigare också.

Hemlighet!

Jag har en hemlighet! Eller jag har många hemligheter. Om jag ska vara riktigt ärlig har jag massor av hemligheter. En del av dem är inte hemligheter så länge. Andra hemligheter kommer att förbli hemliga, kanske för evigt. Vissa kommer att avslöjas i sinom tid och några är kanske inte ens värda att avslöjas, för de är bara intressanta och värdefulla för mig själv. En del hemligheter har format mig till den jag är och de som behöver veta dem vet och accepterar och förstår mig utifrån det. Det finns de som säger att en hemlighet är ingen hemlighet om man berättar den för någon och förvisso ligger det nog en sanning i det, men vissa hemligheter är så tunga och mörka att bära och det underlättar om det finns någon att dela bördan med. Sedan finns det hemligheter som nästan får en att spricka på grund av att det är just hemligheter. Det kanske inte ens är egna hemligheter och då har man ju ingen rätt att dela med sig av dem, hur gärna man än vill. Hemligheter är lite som livets krydda, sätter lite extra smak på tillvaron men ibland kan det bli för mycket av det goda. Hursomhelst har jag en hemlighet och den är god och blotta tanken gör mig lycklig och jag lovar att det inte förblir en hemlighet för evigt.

Dagarna före dopparedan...

Dan före dan före dan före dopparedan! Vart tog advent vägen? Första, andra, tredje och fjärde advent kom och försvann lika fort som den första snön. Det känns som om jag har missat något. Hm, inte en kaka är bakad, ingen doft av saffran sprider sig i huset och med det heller inga lussekatter i frysen. Uppesittarkvällen lyser med sin frånvaro liksom den hemgjorda knäcken, ischokladen, pralinerna och julkolan. Inte skiner det av rengöringsmedel och inte doftar det av såpa heller. Nej, om jag ska erkänna så ligger där både dammlager och dammtussar (läs råttor) bland tomtar och juleljus. Och vet ni att det blir jul i alla fall. Istället för julkolan, som ändå är livsfarlig för plomberna så får det bli en chokladask. Lussekatterna brukar ändå vara till påska så de kan vi helt enkelt hoppa. Istället för skinande rent så tänder vi ljus, håller lamporna släckta och myser. Dock tar jag nog en svängom med dammsugaren för dammråttorna ska väck men jag gör det till tonerna av julmusik. Julmat ska det bli, likaså paket men framförallt ska jag ha julefrid.

Någon att vänta på...

Jag har sagt det förut och säger det igen, tänk vad mycket väntan livet består av. Vi väntar så mycket ibland att vi glömmer att leva i nuet. Sedan finns det väntan som är oundviklig och väntan som egentligen bara är förväntan. För det skiljer vi på. Tänk den där känslan av underbar förväntan inför att ett barn ska födas, det är en väntan men ack så efterlängtad sådan. Vi väntar i bilköer (vilket inte är särskilt förväntansfullt) och vi väntar på bussen, tåget och flyget. Väntrummet på vårdcentraler, tandläkare och sjukhus är fulla av människor som väntar och inte kan vi påstå att de väntar på något gott... Köerna ringlar ibland långa med folk som väntar på sin tur, till toan, i kassan mm mm. Såklart väntar vi också på bättre tider och framförallt på bättre väder.  Men, det finns ett stort men, för i all denna väntan så döljer sig ett liv som har möjligheter. Möjligheten att resa, att ha någonstans att resa och möjligheten till vård av olika slag, möjligheten att ha förutsättningar för att vänta. För vi vet ju att det finns de som inget har att vänta på eller att se fram emot eller det som väntar är än värre. Så när vi sedan sitter där och väntar, trummandes med fingrarna med ett litet stänk av irritation, kanske vi borde tänka en tacksamhetens tanke över att vi faktiskt har någon eller något att vänta på.

Nu nalkas tusen juleljus...

Än är det mörkt och än blir det mörkare. Det är några dagar kvar innan det vänder igen. Vi tänder ljusen så länge och låter dem brinna, vart och ett för advent och för hoppet som vi så väl behöver. Långt där borta i öster räcker inte våra varma juleljus till. Där lyses himlen endast upp av granateld och vapengnistor och ingen annan ljusning syns. Krig, svält och fattigdom dominerar nyheterna och det är lätt att tappa tron på mänsklighet och hoppet om en bättre värld. Tonerna i sociala medier är lika kalla och hårda  som den vinter vi har omkring oss. Hat, ondska, spott och spe sprider sig och försöker få fäste, men äntligen händer det. Vi blir fler och fler som står upp mot nät-trollen och hatet och vi blir fler och fler som bryr oss. Det tar tid, kraft och energi men det gör skillnad och det måste vi tro på! Liksom vi tror på att det vänder, ljuset kommer tillbaka och det underlättar i en värld som redan nu ser ganska mörk ut. Vi sätter vårt hopp till de glittrande juleljusen och att vintersolståndet finns runt hörnet.

Nygammal roll

Ibland är det svårt att tänka nytt och gå vidare. Det kan kännas som att kasta sig ut på djupt vatten och inte vara säker på om simkunskaperna håller. Att få erbjudanden är ändå något som gör gott i själen. Nu har jag redan ett jobb som ger mig det jag behöver, en bra ledare, goda kollegor och helt fantastiska elever som förgyller mina dagar. Jag har ytterst svårt att se att det skulle finnas något annat som jag hellre vill göra. När det sedan blir förändringar som på något vis faller inom ramen av hur det redan är så känns det spännande och bekant på samma gång. Lite nygammal känsla infinner sig samtidigt som jag famlar lite i blindo och undrar om jag fattat rätt beslut. Ändå är jag beredd att ge det en chans, göra något nytt inom ramen av det gamla invanda trygga. Jag tar utmaningen av flera skäl varav ett handlar om att avlasta och hjälpa. Ett annat skäl är att jag är otroligt peppad på att få vara en del i den utveckling som vi befinner oss i vad gäller skolans digitalisering. Visst känns det lite som att få vingar, sådär lagom mycket utan att det svävar iväg och att jag vet ungefär var jag landar. Ett förtroende och lite av en ära som jag ska försöka förvalta till mitt yttersta.

Ensamhet och väntan!

Att få vara ensam en stund, tänka sina egna tankar eller inte tänka alls är något vi alla behöver, tror jag. Ensamhet behöver inte alltid vara något negativt, men visst är självvald ensamhet något helt annat än ensam ensamhet. Att vänta är också tudelat, att vänta på något gott, att ha något att se fram emot behöver vi alla ibland för att stå ut med den grå vardagen. När väntan stannar upp en själv, blir till ett hinder och något självklart för andra då är väntan inte så fascinerande längre. Ibland är väntan en transportsträcka vilket kan vara helt ok men när väntan förväntas av en då blir det som ett vakum som inte leder till annat än  frustration. Tiden står inte stilla för att vi väntar men heller går aldrig tiden så fort som i väntan - på något gott. En självvald ensamhet får tiden att flyga och när en är ensam på riktigt då går klockan i snigelfart. Tillvaron är komplex och vi med den. Tiden går oavsett ensamhet eller väntan och vad är väl en bal på slottet och inget är som väntans tider...

Det är ok att vara trött!

Träffade en man idag. Han var trevlig men tittade smått oroat på mig med huvudet aningens på sned. - Du ser ändå rätt bra ut, sa han och log. Det är inte varje dag som en får antydan till komplimanger av yngre män så jag log lite rart och tackade.  - Men du är inte frisk och borde ta det lite lugnt, tillade han vilket fick mig tillbaka till verkligheten och USÖ på ett ögonblick. Efter några nålstick, reflexkontroller, sjukskrivningserbjudan och en hel del förmaningar fick jag till slut en tid för återkoll. Och innan jag gick sa läkaren igen att det är ok att jag är trött, det är till och med normalt i mitt tillstånd. Vad nu det betyder. Han till och med pekade med hela handen och sa att jag ska det lugnt och vila när jag är trött. Skönt ändå att veta! Fast jag tar en dag i taget så får vi se hur det går med tröttheten och vilandet. En kan ju inte göra allt på en gång!

"Snurror"

Fullt av "snurror" i huvudet nu. Ska jag -ska jag inte? Kan jag eller "jante"? Blir det bra eller blir det bättre? Frågorna snurrar och svaren hänger efter som i en svans. Och de är tyvärr inte alltid desamma och definitivt alldeles för många att välja på. Alla förändringar förändrar men det är oklart om det blir till förbättring eller inte. Fast visst är det ändå spännande att det snurrar lite, för tänk om det stod alldeles still och allting var sig likt hela tiden. Det mest ultimata är dock att det nya på något sätt får en plats tillsammans med det gamla. In med lite nytt och bort med något gammalt, invant. Utveckling kallas det väl och är nog den bästa förändringen man kan tänka sig. Nåväl, vad är väl en liten förändring i livet mot det som pågår i en annan del av världen? Eller för den skull överallt! Som sagt lite "snurror" kan sätta sprätt och faktiskt vara till godo.

Summa summarum!

Tre dagar kom och gick i en fart som var av Ferrarikaliber. Att göra Prag är som att ha en blandad godispåse med alla favoritpraliner. Man stoppar ner handen och tar upp något alldeles förträffligt gott. Att sedan få uppleva denna ljuvliga stad med härliga och underbara kollegor överträffar till och med förväntningarna. Dessutom valde Prag att visa upp sig från sin  mest fantastiska solsida. Tänk att sitta ute i solen och ta en honungskaka med cappuccino - i november. Många steg har det blivit, en och annan shoppingpåse,  Eiffeltornet, spårvagnsåkande och många glada skratt. Lite tokigheter hör till och det kryddar bara lite extra. Vi fick också en härlig kväll med hela gänget. Och ja maten var sådär men stämningen desto godare. Som sagt lite smolk ger gemensamma minnen. Sista dagen fylldes från tidig morgon till sen kväll och då är det inte konstigt att man somnar med lampan tänd och telefonen i hand. När jag summerar resans höjdpunkter utan inbördes ordning så är mitt sällskap under dagarna två av de goda pralinerna, Edvina som har ordnat är såklart en annan, Birgittas glittrande på kvällen som var tillägnad henne och Eriks och Gunillas alldeles utomordentliga sätt att ta rodret samma kväll var ytterligare godbitar att minnas. I alla möten, i alla sammanhang så har också alla skratt och glada tillrop varit som färgglada karameller. Många minnen att dela med goda kollegor och vänner. Oops! Jag höll på att glömma lyxpralinen, mina 20 meter metallwire, som är lite av ett internt skämt. Visst längtar jag hem men visst ser jag fram emot att möta dessa på arbetet igen och bara det är ju fantastiskt att kunna känna.

Åter i den Pragtfulla staden!

Så vilar då fötterna efter en lång dag. Men vilken härlig dag! Sommartid som övergår i vintertid samtidigt som klockan står på alarm och bussen ska gå. Det är som gjort för dålig sömn och försovning men icke sa nicke. På plats, i tid tillsammans med alla fantastiska kollegor. En bussresa och flygtur senare står vi på tjeckisk mark och Prag ligger för våra fötter. Eller snarare våra fötter lägger sig för Prag. Lite mat, mexikansk och mycket god sådan för övrigt och sedan tog vi kurs mot gamla stan. Små underbara butiker att utforska och ett och annat inköp hanns med innan det var dags för en cappuccino och lite lyxig glass. Med ny energi i benen intog vi Karlsbron. Ljuvliga vyer i höstskymning och måste-selfies bland den oräkneliga turistströmmen. En spårvagnsresa tillbaka till hotellet, fotvila och en välsmakande pasta och dagen blev fullständig. Tack Catharina och Gunilla för en "jag-nyper-mig-i-armen" underbar dag.

Viljan gör lite mer än bara...

Det är ju något med mig och den där viljan som enligt Gud faktiskt är min alldeles egna, fria. Den där fria viljan är nog egentligen alldeles fantastiskt bra och jag tror på den. Att vilja är ju inte alltid lika med att det blir som man vill men det kanske blir mer av en önskan. Nej, viljan den styrs av en envishet utöver det vanliga. Något som driver en förbi och fram, ibland utan vett och sans. Vad gör den där viljan med oss? Jamen visst tar den oss över hinder , förbi vattendrag, genom forsar och över höga berg. Den får oss att ta ett steg till, ett pinnsteg högre och en bit längre. Vi pressar oss med vilje, för det är ju så det är, vi vill. Vi vill högre, längre, få mer gjort på kortare tid och få uppskattning och känna att vi duger. Men, så dyker det där förargliga "men" upp. Att tre små bokstäver kan stöka till det så. Men där är det och såklart tillsammans med "tänkom". Tänk om, gud förbjude, resten av en själv, varken fysiskt eller psykiskt, mäktar med ens egna goda vilja. När viljan är mer än kraften och energin och kanske helt plötsligt inte bara är odelat positiv. Det är då viljan måste användas och vändas till sunt förnuft. Ta en sak i taget, dagen som den kommer, sluta jonglera med alla bollarna i Ikeas bollhav och bara acceptera att viljan inte är lag. Den går att styra upp och ta kontroll över bara man har rätta ...

Äntligen fredag!

Så har ytterligare en vecka rullat på om än lite annorlunda mot vanligt.  Fast vilka veckor är lika och ser det inte alltid aldrig ut som det brukar. I alla fall är det snart fredag igen vilket jag har känslan av även på en måndag. Nu är det dock torsdag så fredagen är bara en ögonblink och en skönhetssömn bort. Dock är ju den sistnämnda väldigt långt bort. Nåja nu är min anledning till "äntligen fredag" inte för att arbetsveckan är över eller för att helgen väntar utan min anledning är tvärtom. Det är fredag, jag ska jobba och jag ska ha slöjd med världens bästa femmor. Och som inte det vore nog ska vi sjösätta vårt spännande projekt: "Traditionella slöjdtekniker möter modern teknik". Vi ska sy miljövänliga kassar i ekologisk bomull med broderi och applikation. Som grädde på moset ska vi montera strömbrytare och led-lampor med konduktiv tråd och få det hela att lysa. Så coolt, så spännande och så sjukt kul. Är det konstigt att jag äntligen vill ha fredag. 

Världens bästa...

Ett slitet utryck, världens bästa... Kanske har det gått lite inflation i begreppet men ibland finns det inget som bättre kan beskriva just det. Världens bästa är ju något eller någon som en faktiskt inte kan tänka sig att det/den skulle kunna vara bättre. Klart allt kan bli bättre tänker många men ja, eller nej kanske inte. Åtminstone är det så vi kan tillåtas oss att känna ibland, att det finns världens bästa för oss. Jag känner ofta så och det kanske är förmätet tänkt men det är så jag känner. Min familj, vilka är världens bästa om inte de, för mig i alla fall. Mina nära och kära, min bästa vän som finns, tänker på mig och kommer med kakan när kaffet är påsatt, är också världens bästa. När jag kommer tillbaka till jobbet efter några dagars sjukdom och det känns som att kliva in i en varm, öppen famn, vilka kollegor är inte världens bästa då? Eller närmaste kollegan som "pekfingrar" mig att vara rädd om mig och ta det lite lugnare, kan det bli annat än världens bästa då? Och så sist men inte minst, den bästa "chef" en kan tänka sig. Omtänksam, förstående, lyhörd, tillitsfull och helt enkelt fantastisk eller bara rentav världens bästa.

Det man kan!

Ibland är det väldigt lätt att fokusera på vad en inte kan istället för att verkligen se vad som faktiskt är möjligt. När allt ställs på spets och man inte har så mycket val då först begriper en hur mycket vi ändå förmår. Det är nu inte så att jag har blivit fråntagen alla förmågor eller så men just nu är vissa saker något mer komplicerade än annars. Dock inser jag att begränsningen sitter mest i mitt huvud. Jag säger inte att det är lätt, jag påstår inte att jag inte tappar sugen men, ett stort MEN, jag försöker med all kraft hålla modet uppe. Och jag är så tacksam för det stöd mina närmaste ger, hur vi skrattar åt mitt snedvridna leende och hur de på alla sätt visar att de älskar mig, oavsett hur jag ser ut. Runtom mig finns massa människor som bryr sig om mig och det är en fantastisk känsla. Ärligt ska jag också säga att jag tar detta på största allvar. Jag hade tur, jag såg vad sjukhuspersonalen tänkte när jag kom in och jag inser att det kunde ha varit så mycket värre. Ändå ger det en tankeställare om hur nära det kan vara till att allt förändras och hur vi aldrig kan förutse vad som väntar runt hörnet. Jag tänker att jag ska bli klokare, ta vara på min tid, på mig och mina kära, vara närvarande i nuet och inte kasta blickarna för långt fram eller för den skull för långt bak. Framförallt ska jag låta dagen komma som den gör och ta vara på den utan att ha dåligt samvete för att jag ingenting fick gjort. Visst låter jag klok och lite som ett citat ur en "levlivetlitemerochfulltut-bok" men som sagt, jag tänker verkligen försöka fokusera på det som är möjligt även om jag får fortsätta att dricka kaffe med sugrör ett tag till.

Hur vet man?

Hur vet man vad saker beror på om det inte finns tydliga svar eller klara besked? Vad hänger ihop med vad och varför händer saker och hur kan vi förstå vad som händer? Med diagnosen Bel pares (ansiktsförlamning) i bagaget lämnade jag sjukhuset utan att vara ett dugg klokare, dock med medicin att lita till. Jag vill tillägga att jag blev mer än väl omhändertagen och bemött av all personal jag kom i kontakt med. Men som sagt någon bakomliggande orsak till mitt tillstånd kan inte uppges även om det fortfarande finns tid att invänta alla svar på alla prover som togs. Det kan vara Borrelia, bältros eventuellt, samt en hel del andra mycket mystiska åkommor. Och så kan det vara stressrelaterat!!! Just detta känner jag att flera i min omgivning nickar lite bekräftande. Jamen så är det nog. Själv letar jag helt andra orsaker som att jag precis införskaffat en ny eltandborste, kanske har den triggat min ansiktsnerv. Eller jag var nyss ute och flög och fick som vanligt lock i öronen och visst var det lite extra i vänster denna gång, eller... Den där förkylningen som inte brutit ut, kanske har den satt sig som en virus i halva ansiktet. Ja frågorna om hur detta kunde hända och varför, lär hopa sig i mitt huvud. Kanske är det bara att gilla läget och hoppas att det snabbt går över, annars finns risken att jag faktiskt blir stressad och hur blir det då...

Tålmodig optimist!

Jag brukar skämtsamt säga att det året jag föddes tog gud lite extra av burken tålamod och strödde över de nyfödda och  faktiskt har flera oberoende nickat jakande åt mitt påstående. Lite extra ur burken optimist tror jag också gud tog det året. Och båda är ju väldigt goda och fina egenskaper som jag är djupt tacksam för. Dock händer det att de krockar med varann. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag är så optimistisk att jag inte har tålamod att vänta och när tålamodet brister blir jag inte fullt så positivt inställd längre. Det är då sociala medier gör underverk. Ja inte är det Facebook, Twitter och Instagram som gör det utan det är det som människor sprider till mig via dessa kanaler. Tankar, värme, uppmuntrande ord och kärlek omfamnar mig på det mest häpnadsväckande sätt. Jag blir rörd till tårar och mitt hjärta svämmar över av all omtanke. Det skapar ett lugn i mig som ger mig tålamod att härda ut och återigen ser jag positivt på morgondagen. Tack alla ni fina runtom mig som förmedlar detta till mig. 

Ett snett leende är ändå ett leende!

Oj, vad mycket konstigt det finns och som kan drabba en bara sådär. Det som började som en liten förändring i smaklökarna på tungan, visade sig utmynna i en Bel pares. Med andra och mer lättförståeliga ord en ansiktsförlamning. Ögonlocket blinkar inte som det ska och hänger ned, mungipan ser sur ut oavsett om jag ler eller ej och att vissla är helt otänkbart. Nu är det ju inte så att just bristen på att kunna vissla har någon betydelse. Nej det är något mer problematiskt att inte kunna knipa med munnen för att dricka utan att dregla eller att kunna fukta ögat med en blinkning och inte med ögondroppar. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att det "bara" är en ansiktsförlamning och inte en stroke till exempel. Dessutom är jag oerhört berörd över det stöd jag omges av och den omtanke jag blir bemött med. Mitt hjärta värms, mina ögon tåras (inte bara av besvär) och mitt i alltihop får det mig ändå att le, om än ganska snett.

Kalasande!

Så har vi lagt ytterligare ett firande till handlingarna. Inga köttbullar i gräddsås blev det men det gick alldeles utmärkt med smörgåstårta. Mormors hembakta tårta smakade som alltid som en dröm och kaffet värmde gott i höstrusket. Lika mycket värmde det att se sig omkring och glädjas åt vilken härlig samling med människor som alla har ett gemensamt just idag, nämligen att fira dottern på hennes dag. 19 år är inte jämt eller ens märkvärdigt att fylla och själv ville du bara ha ett litet kalas men... Ett litet kalas blir stort när det är många kära som är nära. I efterdyningarna av dagens kalas kan jag kort sammanfatta att det blev en bra dag, ett trevligt kalas, goda tårtor och mycket härliga människor som intog vårt hus.

Den finaste!

Har ni någon gång känt känslan att hjärtat är på väg att brista. Inte av olycklig kärlek eller av sjukdomsfall, nej, utan när det sväller så där otroligt att det nästan inte får plats. Det trycker på och ut och ger en klump i halsen och tårar i ögonen. Det är inte av sorg eller av något annat tråkigt utan av något obenämnbart. Stolthet skulle någon säga, glädje eller kärlek kanske någon annan skulle uttrycka det som. Själv finner jag inte ord, de är för små, för futtiga. Hon står där på scenen, späd men kraftfull, så unik, så imponerande och så god. Hennes röst går in i hjärtat och ger energi och kraft. Jag ser en ung kvinna med goda värderingar, en förebild för många och särskilt för mig. Hon ger mig mod, hon är min allra bästaste vän och jag är mycket lycklig över att få kalla henne min dotter och min kickunge. Min allra finaste Juliette.

En spindel mitt i nätet!

Någon behöver uppdatera sitt Notebook-program, någon annan vill ha en skrivare tillagd och ytterligare någon har glömt sitt lösenord till nätverket. En hittar inte dokumenten i Onedrive samtidigt som någon annan måste ha nyckeln till wifi. Ett sms om en schemaändring, ett mail med info som ska ut på hemsidan och ett telefonsamtal senare har det bokats en tid för support med bloggen. Innan dagen är slut är det en header gjord till en alldeles nystartad blogg, skolans hemsida  är uppdaterad, schemaändring är fixad och dokumentation från slöjden publicerad på bloggen. En vanlig dag på jobbet och en fantastisk sådan. När dörren slår igen efter mig på fredagseftermiddagen så får jag en skön känsla av att få vara spindeln i nätet. Och trots att jag är grymt rädd för dem så är känslan god.

Ståhej!

Visst är det väl ett konstigt ord, ståhej. Lite "bonnigt", något som min farmor skulle kunna ha sagt när vi skulle fira henne av någon anledning. "Äsch inte behövs det något ståhej för min skull!" Precis så skulle hon kunna ha sagt och menat det. Och jag menar verkligen att det kan gärna få vara nog med ståhej. Det är inte så att jag inte är stolt eller glad eller till och med känner mig "boostad" utan tvärtom, jag är innerligt tacksam och galet lycklig över den uppskattning som jag får. Men - det finns ett men, likväl uppskattar jag lugn och ro och att få sitta under min korkek och lukta på mina blommor, bildligt talat i alla fall. Visst är det en ära och visst hänförs jag lite av uppmärksamheten men jag vet så innerligt vad det är som är viktigast och inte är det ett ögonblick i rampljuset. Nej,  det är när eleverna tar det där extra klivet framåt eller när kollegor kommer över den där förargliga tröskeln med hjälp av en liten putt från mig eller när vi tillsammans gör skillnad. Så ståhej är okej i små doser så länge som allt annat står kvar och jag får fortsätta lukta på mina blommor.

Once in a lifetime!

Du vet vad du har men inte vad du får. Det kan locka och inspirera men kanske mest imponera. Att vara tillfrågad, eftersökt och handplockad ger en otrolig boost till självförtroendet. Kanske är det nu det händer och aldrig mer - once in a lifetime. Alla korten på borden. Fram med block och penna, spalta upp för- och nackdelar. Vad är viktigt och vad är viktigast. Vad vill jag - innerst inne. Det lockar och det frestar men betyder det något. Förändrar det mig? Ja! Utvecklar det mig? Ja! Blir jag lyckligare? Knappast! Jag har ett jobb jag älskar, kollegor som är fantastiska och en chef som är one-of-a-kind. Så frågan är om jag inte redan befinner mig i once in-a-lifetime.

Opretentiöst!

Det är lördag och näst sista semesterdagen och den långa ledigheten är i sin ände. Förr jagade vi måsten vid den här tiden. Det skulle städas, tvättas, fixas och donas. Annars skulle dagarna, timmarna, minuterna nyttjas ända till sängdags, söndag kväll. Med åren har det stillat sig. Tvätten är ju kvar och dammsugaren står där bara och väntar oavsett före, under eller efter semestern. De där sista utflykterna känns inte heller så lockande, glassen smakar gott hemma på altanen, middagen likaså och  platserna som skulle upplevas står troligtvis kvar även i september. Nej det blir en tur till jaktmarken med mor och far som passagerare. Först ska vi ta kaffe och kaka med, men bestämmer oss för att unna oss en fika på lockande Rönne kapell, som ändå ligger efter vägen. I skogen hittar vi några svampar och maken matar sina djur. Vi sitter mitt i skogen och solen sänder sina sista varma laddande strålar över oss. Trädkronorna susar och en och annan fågel gör sig hörd i buskagen. På vägen upptäcker vi att det fina caféet är stängt och där står vi hungriga och med väldigt långa näsor. Det får bli en pizza kommer vi fram till - till slut - i mors och fars kök. En kaffetår senare är vi mätta och belåtna. Det har inte varit någon märkvärdig dag, där var inga världsomvälvande upplevelser men maten smakade bra, vi blev mätta och trevligt var det. När vi sitter där och pratar, mor och far tackar så ödmjukt för dagen och trippen, det är då det slår mig med all kraft - vilka fantastiska människor dessa två är. För fyra månader sedan var pappa förlamad i ena benet och kunde inte gå och mamma som fått kämpa så för att allt ihop. De är helt otroliga kämpar och jag älskar dem så att det gör ont. Måhända var den här dagen aningen opretentiös men det hindrar inte att vi sparar dessa minnen nära oss.

Vatten överhuvudtaget...

Jag har tagit mig vatten över huvudet. Och helt frivilligt. En efterfrågan kom vilket utmynnade i en förfrågan som jag tackade ja till. Till mitt försvar ska jag säga att det var efter djupt och eftertänksamt övervägande, men tackade ja gjorde jag. Dessutom visste jag vad jag tackade ja till, det kan jag heller inte bortförklara. Så nu sitter jag i smeten och funderar på vad jag egentligen har gjort. Ena halvan av mig är stolt och nyfiken och tycker att det ska bli spännande, utmanande och roligt. Den andra är vettskrämd. PUNKT! Du klarar det! Det kommer att gå så bra, det där kan du om du så blir väckt mitt i natten. De uppmuntrande orden värmer men tyvärr bor tvivlaren i mig. Hm! Tänk om jag tappar bort mig och glömmer, tänk om jag inte kan förmedla mitt engagemang och min drivkraft eller svara på de frågor som kanske kommer. Eller kanske räcker det med just min brinnande tro på det jag gör och kanske kan jag då tända glöden hos de andra. Nåja nu är det som det är, jag gör helt enkelt mitt bästa. Något annat är ju ändå omöjligt. Lika omöjligt som det ibland kan kännas med vatten - överhuvudtaget.