Jag har tagit mig vatten över huvudet. Och helt frivilligt. En efterfrågan kom vilket utmynnade i en förfrågan som jag tackade ja till. Till mitt försvar ska jag säga att det var efter djupt och eftertänksamt övervägande, men tackade ja gjorde jag. Dessutom visste jag vad jag tackade ja till, det kan jag heller inte bortförklara. Så nu sitter jag i smeten och funderar på vad jag egentligen har gjort. Ena halvan av mig är stolt och nyfiken och tycker att det ska bli spännande, utmanande och roligt. Den andra är vettskrämd. PUNKT! Du klarar det! Det kommer att gå så bra, det där kan du om du så blir väckt mitt i natten. De uppmuntrande orden värmer men tyvärr bor tvivlaren i mig. Hm! Tänk om jag tappar bort mig och glömmer, tänk om jag inte kan förmedla mitt engagemang och min drivkraft eller svara på de frågor som kanske kommer. Eller kanske räcker det med just min brinnande tro på det jag gör och kanske kan jag då tända glöden hos de andra. Nåja nu är det som det är, jag gör helt enkelt mitt bästa. Något annat är ju ändå omöjligt. Lika omöjligt som det ibland kan kännas med vatten - överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar