Ibland är det väldigt lätt att fokusera på vad en inte kan istället för att verkligen se vad som faktiskt är möjligt. När allt ställs på spets och man inte har så mycket val då först begriper en hur mycket vi ändå förmår. Det är nu inte så att jag har blivit fråntagen alla förmågor eller så men just nu är vissa saker något mer komplicerade än annars. Dock inser jag att begränsningen sitter mest i mitt huvud. Jag säger inte att det är lätt, jag påstår inte att jag inte tappar sugen men, ett stort MEN, jag försöker med all kraft hålla modet uppe. Och jag är så tacksam för det stöd mina närmaste ger, hur vi skrattar åt mitt snedvridna leende och hur de på alla sätt visar att de älskar mig, oavsett hur jag ser ut. Runtom mig finns massa människor som bryr sig om mig och det är en fantastisk känsla. Ärligt ska jag också säga att jag tar detta på största allvar. Jag hade tur, jag såg vad sjukhuspersonalen tänkte när jag kom in och jag inser att det kunde ha varit så mycket värre. Ändå ger det en tankeställare om hur nära det kan vara till att allt förändras och hur vi aldrig kan förutse vad som väntar runt hörnet. Jag tänker att jag ska bli klokare, ta vara på min tid, på mig och mina kära, vara närvarande i nuet och inte kasta blickarna för långt fram eller för den skull för långt bak. Framförallt ska jag låta dagen komma som den gör och ta vara på den utan att ha dåligt samvete för att jag ingenting fick gjort. Visst låter jag klok och lite som ett citat ur en "levlivetlitemerochfulltut-bok" men som sagt, jag tänker verkligen försöka fokusera på det som är möjligt även om jag får fortsätta att dricka kaffe med sugrör ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar