Jag har sagt det förut och säger det igen, tänk vad mycket väntan livet består av. Vi väntar så mycket ibland att vi glömmer att leva i nuet. Sedan finns det väntan som är oundviklig och väntan som egentligen bara är förväntan. För det skiljer vi på. Tänk den där känslan av underbar förväntan inför att ett barn ska födas, det är en väntan men ack så efterlängtad sådan. Vi väntar i bilköer (vilket inte är särskilt förväntansfullt) och vi väntar på bussen, tåget och flyget. Väntrummet på vårdcentraler, tandläkare och sjukhus är fulla av människor som väntar och inte kan vi påstå att de väntar på något gott... Köerna ringlar ibland långa med folk som väntar på sin tur, till toan, i kassan mm mm. Såklart väntar vi också på bättre tider och framförallt på bättre väder. Men, det finns ett stort men, för i all denna väntan så döljer sig ett liv som har möjligheter. Möjligheten att resa, att ha någonstans att resa och möjligheten till vård av olika slag, möjligheten att ha förutsättningar för att vänta. För vi vet ju att det finns de som inget har att vänta på eller att se fram emot eller det som väntar är än värre. Så när vi sedan sitter där och väntar, trummandes med fingrarna med ett litet stänk av irritation, kanske vi borde tänka en tacksamhetens tanke över att vi faktiskt har någon eller något att vänta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar