Det är ju något med mig och den där viljan som enligt Gud faktiskt är min alldeles egna, fria. Den där fria viljan är nog egentligen alldeles fantastiskt bra och jag tror på den. Att vilja är ju inte alltid lika med att det blir som man vill men det kanske blir mer av en önskan. Nej, viljan den styrs av en envishet utöver det vanliga. Något som driver en förbi och fram, ibland utan vett och sans. Vad gör den där viljan med oss? Jamen visst tar den oss över hinder , förbi vattendrag, genom forsar och över höga berg. Den får oss att ta ett steg till, ett pinnsteg högre och en bit längre. Vi pressar oss med vilje, för det är ju så det är, vi vill. Vi vill högre, längre, få mer gjort på kortare tid och få uppskattning och känna att vi duger. Men, så dyker det där förargliga "men" upp. Att tre små bokstäver kan stöka till det så. Men där är det och såklart tillsammans med "tänkom". Tänk om, gud förbjude, resten av en själv, varken fysiskt eller psykiskt, mäktar med ens egna goda vilja. När viljan är mer än kraften och energin och kanske helt plötsligt inte bara är odelat positiv. Det är då viljan måste användas och vändas till sunt förnuft. Ta en sak i taget, dagen som den kommer, sluta jonglera med alla bollarna i Ikeas bollhav och bara acceptera att viljan inte är lag. Den går att styra upp och ta kontroll över bara man har rätta ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar