Förmågor

Tänk er en hög med texter, texter skrivna av elever i 9-årsåldern. Berättelser om äventyr och faktatexter om skogssnigeln och skogsödlan. I dessa texter ligger mången möda och stort besvär. En del är med ytterst få ord skrivna och på andra har pennat flödat. Runda, lite snirkliga bokstäver formade med omsorgsfullhet. Spretiga kråkfötter i en allsköns blandning av stora och små. Och så de där texterna som är skrivna som vi pratar. Ibland i en enda lång harang där det är svårt att avgöra var orden börjar och tar slut. Gemensamt för dem alla är att de är skrivna utifrån de förutsättningar som finns. Bakom varje text och penna sitter en förmåga och som utifrån sina möjligheter skapar det bästa den förmår. Sedan är det upp till mig att bedöma, tack och lov inte ensam. Efter diskussioner, våndor och en och annan sliten hårtuss vänder vi och vrider på texterna ytterligare en gång. Det går så långt att vi tar råd av provansvarig och hon ger oss just det stöd vi behöver för att göra en rättvis bedömning av alla texter. Jag är glad att jag delar ansvaret att bedöma dessa prov med andra, mycket kompetenta lärare. Diskussionerna går varma men det är högt i tak och alla har vi ett gemensamt mål, att oavsett resultat ska vi bedöma utifrån elevens bästa kunskapsuppfyllelse. Här, nu och i framtiden.

När jag återgår till klassrummet och sitter och tittar ut över mina elever som är engagerade och ambitiösa, slår det mig att här finns en outsinlig källa av förmågor. Jag ska bara leda dem så att de växer därifrån de är, se till att ansa och ge dem näring genom respons, uppmuntran och kunskap varje dag. Vi kan om vi vill och om vi vet varför.

Brunnen...

När jag brinner för något, då brinner min låga envist och ihärdigt. Jag gör allt och lite till för att det ska bli så bra som möjligt, för så många som möjligt. Om det jag brinner för inte gagnar någon nog vill jag inte lysa i onödan. Mitt ljus är ju till för att det ska fylla ett behov och för att underlätta för andra och inte bara för att. Kanske är det dags att sätta lågan under skäppan och låta någon annan brinna eller kanske har behovet för just detta ljus brunnit ut. Jag vill inte brinna ut för något som inte är värt att brinna för. Som eldsjäl kommer jag alltid att hitta något annat att tända glöden med.

På rätt plats!

Kan knappt med ord beskriva den värme och stolthet jag känner över all respons jag fått idag över inslaget i dagens NA. Fina ord från fantastiska kollegor sätter extra avtryck eftersom de lever i samma verklighet som jag. Men jag har fått så härliga ord från föräldrar och människor jag knappt känner och det är otroligt roligt. När min familj visar sig stolta då är lyckopåsen fylld till brädden. När det jobb man lägger både sin själ och hjärta i ger resultat, då har man hamnat rätt i livet.

Fantastiska främmande människor samt nära och kära!

Idag har jag träffat två fantastiska människor och tro det eller ej, men de jobbar inom sjuktandvården. Omedelbart fick de mig att känna mig trygg och omhändertagen trots orsakerna till att jag hamnat i deras händer. Sällan har jag mött så proffsiga och samtidigt så inkännande och ödmjuka människor inom tandvården. Vilken lyckoträff och precis när den behövdes som bäst. Visst är det en lång bit kvar att gå men nu vet jag att jag är i tryggt sällskskap. Visst är det som väntar något som kommer att kräva min styrka och kraft men... Jag vet att jag klarar det och mycket tack vare den fantastiska och fina support som jag har runt mig. Ingen nämnd och ingen glömd men utan ert stöd, er omtanke och värme och kanske framförallt den kärlek som jag känner, skulle jag nog inte ens sett tunneln för allt mörker. Tack!♥♥♥

Dagen före...

Då är kvällstimmen slagen och oåterkalleligen väntar morgondagen på att få möta upp med nya timmar och minuter. Sekunderna tickar obönhörligt fram mot den uppsatta tiden och det är bara att bita ihop och komma igen. Eller kanske det är underförstått att det borde gapas mer och större än nånsin förut. Filuren som sitter på min ena axel stammar lite försiktigt med osäker stämma att det kommer att gå så bra så. På den andra axeln sitter däremot en envis liten djävul och menar att om det aldrig gått bra förut varför skulle det göra det nu. Hursomhelst så har kvällslugnet drabbat mig och det känns som om sömnen kommer att ta över tanken. Och alla vet vi att morgonens gryning är lättare att tas med än nattens långa skuggor. Dessutom är det bara ett dygn innan det är över för denna gång.

Mål och lärande!

Överallt, vart man än vänder sig, så dyker skolfrågan upp som gubben i lådan. Tyvärr är det mycket negativt som lyfts fram och det kan ibland kännas tungt att vara en del i en värld som bollas runt av alla oavsett kunskap, insikt eller förståelse. Skolan och dess lärare är ett hett villebråd som till och med kan skadeskjutas utan påföljd. Trots allt detta går mina fötter fortfarande med lätta steg till jobbet. I klassrummet, tillsammans med eleverna, strävar jag envetet mot mål och lärande. Det är det som är min verklighet oavsett den debatt som pågår i media mm och jag hoppas att det reportage som NA just gjort hos oss kommer spegla just detta. Jag är i alla fall stolt över det vi åstadkommer - jag och eleverna- tillsammans.

Välkommen Herr Knut!

Tänk att en blick genom ett fönster kan förändra så mycket. En grå och till synes ganska trist dag är i vardande. Solen räcker inte riktigt till för att himlen ska vara blå och det mulna är heller inte tillräckligt för att dagen ska vara något att gnälla över. En ledig dag ligger framför och väntar på att fyllas med allehanda göromål, mest jobb ska erkännas. Med en god frukost framför med nybakt bröd och nybryggt kaffe, i gott sällskap dessutom, har jag inget att klaga på. Ändå är liksom lusten lite borttappad eller kanske mest drivkraften. Det är då allt förändras, ett ögonkast senare rinner livsglädjen genom mig igen. Där utanför i vår trädgård har vi finbesök nämligen. Herr Knut är tillbaka, allas vår efterlängtade bofink som lovar att nu är våren här på riktigt.

En röst - en kvinna!

Ärligt visste jag inte att jag hade ett hål som behövde fyllas förrän igår kväll. Med stora förväntningar om en härlig och givande kväll, intog jag och dottern Conventum kongress för att njuta av musik under nästan två timmar. Och ljuv musik uppstod. Scenen intogs av en av de vackraste kvinnor jag vet,  med en röst som får själen att värmas och huden att rysa. Lisa Nilsson! Med småprat och vacker musik delade hon med sig av sig själv med en härligt raljerande ton ackompanjerad av allvarliga undertoner. Ett potpurri av gamla örhängen blandat med nyare pärlor och önskelåten kom som kronan på verket. När extranumret kom stod den hyllande publiken upp och stämningen var magisk. Där och då uppfylldes hela mitt inre av denna fantastiska kvinna och hennes sång och det var då jag insåg att tomrummet var fyllt. Det som jag inte ens visste att jag hade.

Ek - Quercus robur

Jag är stolt över att vara en del av detta träd som står kvar när det blåser.

Namnet robur kommer av latinets robustus (stark, hård) och syftar på trädets kraftiga växt och hårda ved.

Det svenska namnet ek kommer från det fornnordiska ordet –igja – som betyder vördnad.

Den är respektingivande och en symbol för evigheten.

Eken är lugnande, ger värme och månar om ett lyckligt liv.

Eken äger energi, styrka och kraft.

Eken träffas ofta av blixten vilket förr tolkades som att gudarna gav eken dess kraft.

Eken är det farligaste trädet att vistas under när åskan går pga dess rötter som sträcker sig långt ner i grundvattnet och får eken att fungera som en åskledare.

Ekarna betraktades förr som trollträd där älvor och dryader stämde möten på nätterna. Alver och tomtar hade sina bon under trädens rötter.

Eken har läkande och medicinska egenskaper som, baddning av sår och blemmor, gurgelvatten vid tandlossning och tandvärk, dekokter mot tarmvred, diarré och inflammationer.

Färska eklöv kan läggas på sår och påskyndar sårläkning.

Ett gammalt talesätt:
Eken växer i 500 år, lever i 500 år och dör i 500 år.

 

Vi på Eken står för:

kunskap & ansvar,

trygghet &  tillit,

respekt & lika värde

 

Svårt att göra rösten hörd...

Det finns mycket att säga som inte blir sagt. På något vis får jag inte till det. Gång på gång försöker jag höja min röst till tals men det blir liksom inget uttalat. Jag anar också att jag inte är så rolig att lyssna till. De flesta ber mig till och med att vara tyst. "Du borde kanske inte säga något", säger de. Lite stukad känner jag mig och det är lite som att rösten inte bär. Och att höja rösten är ingen ide. Det låter inte särskilt trevligt. Nej, det får dröja ett tag innan jag gör min stämma hörd igen. Hur lång tid det kan ta innan... Jag får nog vänta på att luftrören kryat på sig och någon har hittat min borttappade röst.

Besked!

Numera vill man knappt svara i telefonen på grund av alla dessa "försäljare" som ringer hela tiden. Det är en försäkring hit och en tidning dit, det är bredbandsbolag och bokförlag med erbjudanden som är unika - endast för mig. Pensionsbolagen flåsar i luren och tycker att jag är så gammal att det är dags att tänka på ålderdomen. Ofta är Postkodlotteriet på hugget och vill förändra mitt liv till det bättre - eller sämre om jag inte går med. Även postlådan är fylld med sådant jag för det mesta kan klara mig utan och sådant som jag önskar att jag slapp. Då och då, om än väldigt sällan är det något trevligt som väntar, i telefonen eller brevlådan, samtal från nära och kära tex. Idag fick jag goda besked! Det som gör ont och växer är gott och det med besked. Härligt!

Mariadagen

I dag är det alla Mariors egna dag. Genom min barn- och ungdom firade vi denna dag tillsammans, min mamma, min mormor och jag. Tre generationer kvinnor, alla bärande namnet Maria. Vad skulle kunna vara mer naturligt än att min dotter också skulle bära namnet. Sorgset nog fick inte min kära mormor och min älskade dotter någonsin fira den gemensamma namnsdagen tillsammans. Återigen är vi tre generationer som förenas genom detta vackra namn, som vi alla bär med stolthet.
Många är det som heter Maria och till alla dem önskar jag en dag som de länge kan minnas. Till mina Marior vill jag bara säga att jag älskar er innerligt och ser fram emot ett gemensamt Mariafirande.

Inte tid!

Det här har jag inte tid med! Ligga här och kroppen värker och näsan rinner. Nej, detta var inte planerat och absolut inte lämpligt. Förresten kan man ju ställa sig frågan, när är det lämpligt? Knappast att svaret blir något annat än aldrig. Men nu är bacillerna här och ställer till förtret. Feber, snuva och hosta. Lite självömkan är faktiskt på sin plats. Ingenting smakar och ligger jag, gör det ont men går jag, skakar benen som på ett nyfött föl. Och jag har inte tid! Min agenda är full av "att-göra" och jag har ingen ork att göra nå't. Som alltid kunde det vara värre men lite synd är det om mig som är sjuk. Ett ljus i mörkret är att våren är på väg även om jag inte har tid.

Chefen!

Jag har världens bästa chef! Så är det! Hon är närvarande, stöttande och inkännande. När droppen är på väg att rinna över är hon där och torkar upp. Om det känns övermäktigt och för tungt att bära är hon där och lyfter. För lyfter oss det gör hon. Vi spänner våra bågar och siktar högt och med hennes förväntningar och förtroende når vi högre ändå.
Häromdagen brast mitt tålamod och dagen efter plåstrade chefen om det och jag är åter på banan med hopp om att det kommer att ordna sig.
När jag sedan sitter och tittar runt på mina kollegor i personalrummet slås jag av häpnad. För här finns inga dåliga lärare! Här finns egagerade, välutbildade, kompetenta lärare som står redo varje morgon och tar emot en påse konfekt. Däri finns både sött, surt och salt och det fixar vi varje dag.
Slutsatsen blir att en superbra chef ger superbra kollegor som i sin tur tar hand om härliga ungar = Stocksätterskolan. ;-)

Smolk i glädjebägaren!

Med glädje och förväntan i sinnet gick jag till jobbet i morse. Första dagen efter ett lov och jag har faktiskt saknat ungarna och klassrummet. Dessutom så väntade där en Smartboard på mig och eleverna. Vilken grej! Vi tittade på bloggen tillsammans, kollade runt på vad veckan ska innehålla och spelade mattespel tillsammans. Helt magiskt! Alla var delaktiga och det var hur kul som helst. När rasten kom var det nästan ingen som ville gå ut.
Det är här jag vill vara, här vill jag lägga min energi, tillsammans med ungarna för ungarna och deras lärande. Men, ett stort MEN, alla tycker inte det! Nej, för en del är dokumentation nyckeln till allt. Dokumentera mera så kommer automatiskt eleverna nå högre kunskapskrav. Med hjälp av LPP:er, utvecklingsplaner och matriser för måluppfyllelser tror man att våra elever kommer nå oanade höjder i kunskapsstegen. Jag säger inte att det är fel, inte ens onödigt men, ett stort MEN igen, min tid och kraft behövs i klassrummet, hos eleverna. Det är här och nu samt före och efter lektioner som mitt jobb som lärare är viktigast. Det är där jag ska inspirera, engagera och utveckla elevernas lärande samt stärka och synliggöra dem. Låt mig och alla andra lärare göra det vi är bäst på och låt oss använda vår tid till förmån för eleverna. Då tror jag på resultat.

Vips!

Det är otroligt hur fort en vecka kan gå. Den ligger där framför en, tom och ledig. Ja, inte tom då och inte särskilt ledig heller, kanske. En vecka som skulle ägnas åt nära och kära i första hand, åt OS i andra hand och måsten i sista hand. Jag tror att jag har hållt mig till den ordningen. Det har varit härliga stunder med pratfika , härliga samtal över en kopp kaffe, lunch med bästa vännen och barnen. Och allt toppat med en behaglig klick och kick av svenska OS-medaljer. När jag ligger här och summerar den gångna veckan finns det bara några få ord som behövs. Stolthet, glädje och lycka över att ha så fina människor runtom mig och att så många av våra OS-idrottare fick lyckas. Vips är mitt sista ord! Därför att vips är veckan slut och i morgon börjar det en ny.

Hand i hand!

I trettiotre år har den här handen hållit min i med- och motgång, i vått och torrt och närsomhelst och hursomhelst. Idag åt vi tjejlunch och det var en lunch fylld av goda samtal och härliga minnen. Tänk att få ha en sådan vän.

Pratfika!

Vi har myntat ett nytt uttryck! Vi är desamma som jag, dottern och två av hennes fina vänner. Veckan före sportlovet inträffade det en del saker som behövde ventileras.  Eftersom långa, djupa samtal kräver sitt, insåg vi att en fika skulle sitta fint. Och vad bättre kan detta kallas för än "pratfika"? Till denna "pratfika" serverades kaffe eller varm mjökchoklad och en, för dagen, nybakad kladdkaka med dajmtäcke. Som pricken över kalaset serverades det en klick grädde. Mums! Det som dock toppade det hela, var just samtalet. Vi ventilerade, pyste och vände och vred på allt och ingenting. Vi grät en skvätt, höll varandras händer, lyssnade och pratade och grät lite till. Det var allvarsamma, svåra samtalsämnen men skratten och glädjen var ändå inte långt borta. Jag känner en sådan oerhörd värme och stolthet över att få ta del och få vara en del av allt detta. Det är en ynnest att dessa flickor finns i mitt liv men mest för att de finns för varandra, även när det stormar och onda krafter försöker skapa kaos. Än en gång har de visat att deras vänskap står över allt annat.

Över en kopp kaffe!

Tänk att så många ord och känslor kan byta ägare över en kopp kaffe. Och tänk att stegen kan bli lättare, sinnet ljusare och luften lättare att andas efter ett möte med en alldeles speciell person. Och tänk att år, rynkor och klimakteriesvallningar är betydelselösa och att det är bara vi som är viktiga. Oj, vad jag behövde detta. Detta samtal över en kopp kaffe. Ett samtal utan tid och rum och utan fasader eller platityder. Tänk att detta är bara början...
Ofta säger vi tänk om när vi istället borde säga tänk att...

Lediga dagar!

Solen lyser därute och borde göra mig glad och förväntansfull men... Känslan av välbefinnande lyser med sin frånvaro i kapp med solen. Kan inte riktigt greppa tanken på ledig tid som bara väntar på att fyllas med så mycket att det inte är möjligt. Det är så otroligt mycket jag vill göra och så mycket jag behöver göra. Måsten ligger där och irriterar som ett myggbett om sommaren. Och istället för att ta tag i något gör jag inget. Ja, inget är väl att ta i. Dammsugning, toalettstädning och plockande som inte syns, har stått på dagens agenda. Har så många jag vill träffa och prata med, ta en fika, bjuda på lunch och bara vara. Inser att lediga dagar måste styras upp annars rinner de mellan fingrarna, som sand en sommardag eller som fickpengar i London. Kommer också till insikt att det är inte vårsolens fel att jag är obeslutsam utan blotta tanken på tomma, oplanerade dagar. Eller lediga dagar som är överplanerade. Hursomhelst så tror jag att det är dags att styra upp veckan och vad kan vara viktigare än möten. Möten med människor som betyder mest.

En förunderlig kvinna! (6)

Ända sedan den dag hon fick en lillebror har hon ödslat sin kärlek på allt och alla andra. Men hon glömde att spara lite till sig själv. Bara så där lite, så att det räckte att hålla i, för att inte blåsa omkull själv. Hennes hjärta är så öppet och varmt, men ack så sårbart. Hon må vara liten, men liten, seg och med en inre styrka som hon delar ut i form av omtanke och omsorg om andra.
Med en kärlek till synes helt outsinlig har hon slutit en efter en till sitt hjärta och gång på gång tömts sig för andra. En kvinna så kärleksfull och hennes fina inre som återspeglas i hennes varma, bruna ögon. Hon är en människa med massor av kompetenser och sprudlande av kreativitet.
En vårdag, för rätt många år sedan, kom hon till världen och in i mitt liv och hjärta. Och blev den lillasyster jag så hett efterlängtat. Hon är en så stor bit av mitt hjärta och jag önskar att hon hade mer plats i mitt vardagsliv. Jag vill sitta med henne över en kopp kaffe och berätta om min dag och kunna älta mina vardagsbekymmer. Dela hennes vardag och bekymmer. Ta en bakelse och njuta av livet - här och nu. Få hålla hennes hand när åskan går och dela skratt, tårar och liv. Allt detta gör vi på distans och det gör mig ändå väldigt varm och lycklig. Lilla Lena med det stora varma hjärtat och den oändliga kärleken, hon är som en symbol för medmänsklighet. Älskar dig innerligt! ♥♥♥

Små människor!

Tänk att det finns så små människor. Små människor i sinne och tanke. Människor som måste trampa på andra för att själva ta sig upp. Det är som om de tror att de inte kan leva och se världen utan att använda andra som avsats. De använder människor som verktyg för att nå sin egen tillfredsställelse och för att få makt. En makt som sedan används i ondo och utan empati. Att så split och skapa intriger ligger i egenintresset och att såra hårt och hänsynslöst är syftet. Tyvärr lyckas de ofta i sitt uppsåt och alldeles för ofta gör de livet surt för andra, vilket kan ge ärr för livet. Jag har varit utsatt för det, sett kära utsättas och vet att det finns människor jag bryr mig om, utsättas för det just nu. Det gör mig arg, upprörd och ledsen och jag önskar bara att vi alla kan få styrkan att se att de faktiskt bara är - just små människor.

Pladder i bilen!

Oj,vad trött! Närmast lamslagen efter en lång och innehållsrik skoldag laddas det om för kompetensutveckling. Barnen hinner knappt ut ur klassrummet förrän bilen lämnar Hallsberg för avfärd mot Vretstorp. Ett gäng engagerade men trötta kollegor samlas över hembakt bröd med kaffe eller te. Livliga diskussioner uppstår och alla delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Om möjligt ännu tröttare lämnar vi och bilen Vretstorp för hemfärd. I bilen samtalas det ivrigt och det känns att pratpåsen är överfylld. Det pladdras om allt, stämningen är god och lite motvilligt lämnar vi gemenskapen i bilen. Det blir ett varmt och härligt avslut på en lång dag. 

Mer musik i livet...

Hennes röst måste vara tagen ur änglakören. När hon sjunger är det som att få en hästspark i solar plexus. Inte för att jag har fått det någon gång men... Där på scen står en ganska liten och nätt kvinna. Söt men rätt alldaglig i hår och klädsel. Där är inget glitter och glamour utan låg profil och enkelhet. Så öppnar hon munnen och ut ur strupen strömmar pärlor, diamanter och allsköns juveler. Hennes röst får mitt skinn att knottra och mitt hjärta berörs på ett sätt jag inte kan förklara. Som en musiker hanterar sitt instrument har hon full koll på sin röst och när man tror att hon ger allt det hon har, ger hon ännu lite mer. När hon sedan fyller Conventum med Gabriellas sång då upplever jag ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Tack Helena Sjöholm för ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=youtube_gdata_player

Om jag bara vore miljonär...

Jag är nog inte särskilt bra på det här med välgörenhet. Visst ringer jag ibland och röstar och på så vis skänker en liten summa till något behjärtansvärt. Det händer att jag stoppar en slant i någon bössa här eller där. Men inte gör jag så mycket jag borde, inte tillnärmelsevis nära ens. Det handlar inte om att inte kunna eller ha möjlighet utan det bara inte blir av. Tänker ibland på att bli fadder men... och så kommer jag inte längre än till tanke. Sonen blev fadder till en panda häromdagen och jag kan bara beundra viljan av att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själva. Stundtals drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte gör mer. Jag tänker inte hitta på några ursäkter varken ekonomiska eller principiella men jag önskar att hjälpen med all säkerhet kommer fram. Dock kantas ibland hjälpens väg av kostnader och korruption och ibland är slutdestinationen inte den tilltänkta. Som tur är finns det eldsjälar därute som förändrar enskilda människors liv och med det också världen. Jag önskar att det fanns fler miljonärer som Bill Gates men också att vi andra fortsätter med bäckar små... Vem vet en dag kanske det en dag blir dags för ett fadderbarn. Tills dess får det bli en slant här och en där och något för de behövande runtom i vardagen.

När väntan ger tanken luft!

Att gå i väntans tider förknippas oftast med något positivt. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så lyder talesättet. Men om jag nu inte väntar på något gott, utan på något ont som kanske för något gott med sig. Då kanske jag inte vill vänta hur länge som helst. Hursomhelst är det inget jag kan göra än att vänta. Under tiden gäller det att hålla det mesta flytande och framförallt huvudet ovanför ytan. Ibland glömmer jag bort vad jag väntar på men ibland slår vetskapen till bara så där, som en örfil med brännande eftersmak. Jag tror inte jag är rädd, inte ens orolig utan jag vill bara ha det ur världen. Att vänta är bara inte min grej och väntan ger bara luft åt mina tankar som jag inte vill tänka.

En stark röst som ger eko! (5)

Malala- en flicka, en kvinna, en mycker ung sådan. En tonåring med allt vad det innebär. Denna unga, vackra kvinna eller detta lilla fantastiska barn bär en tyngd och ett ansvar på sina axlar för andra flickors skull. Hennes röst har burits ut över hela världen och hon har höjt den för flickors rätt till utbildning. För henne är ordet den rätta vägen trots att hon själv blivit beskjuten. Hon är inte rädd längre för döden är på hennes sida. När hon höll det världsberömda talet inför FN var där mer än 400 personer där och lyssnade och många av dem högt uppsatta. Själv såg hon det som om det var flera miljoner. Och därför manade hon sig själv till att se till att få det viktiga sagt och få dem att lyssna.
En förebild för så många och en röst för ännu fler. Må denna röst få bära och sprida sitt budskap och låt den eka utöver världen, för alla våra flickors skull.

Funderingar!

Försöker summera dagens innehåll av allsköns olika arbetsuppgifter. Känner mig en aning osäker kring hur min arbetsbeskrivning ser ut. Jag vill inte på något sätt klaga eller gnälla utan mer få en förklaring till min oerhörda trötthet. Måndagar börjar med egen klass där det står högläsning och matematik på schemat. Efter avslut och undanplockning återstår en kort rast innan det är dags för nästa lektion. Nu är det bloggkurs som gäller och deltagare är fritidspersonal. En snabb lunch och en mailkoll senare befinner jag mig hos personal på expeditionen för att ansluta mobiler till skolans nätverk. Ett inställt möte innebär tid över till uppdatering av hemsida och besvarande av mail. Nästa träff består i att installera Lexia på elevdatorer och när inte det funkar krävs telefonkontakt med it-pedagog. En skrivare behöver pysslas om och någon behöver hjälp med helpdesk. Nätverket segar och är inte riktigt ett stabilt verktyg att lita till. Arbetsdagen avslutas med en frottering i läromedel som vi troligtvis inte har råd med. Nu låter detta lite bittert men jag älskar mitt jobb och jag har fantastiska kollegor. Men jag funderade lite på varför jag är så trött.

Vardagslunk!

Söndagkväll och klockan tickar på aningen fortare än vanligt. Nyss var det fredag och vips blev söndagskvällen närapå natt igen. Helgens sovmorgon medför lite extra energi och det är mycket som ska hinnas innan de blå får vila bakom ögonlocken. En tvätt som ska hängas, en väska som ska packas och en "kissogånatt"-rengöring på händer och tänder. Ingen söndagsångest så långt själen kan känna men ett slags vemod över att helgen är över. Det var så mycket att göra och så lite som blev gjort. Egentligen skiljer sig inte helgen så mycket från den vardagliga lunken. Den kommer och blixtrar snabbt förbi som ett åskväder en högsommardag. I morgon står en ny dag för dörren och innan vi vet ordet av är blixten där och det är helg igen.

Otroligt roligt oväntat!

Det kom ett mail idag. Ett mail från Webbstjärnan (det är en stiftelse som lyder under .se och anordnar en tävling varje år för lärare och elever i bloggande). Där stod det att vår blogg, Veronies treor hade blivit utvalda som en av de 20 bästa i kategorin klassbloggar årskurs 1-6. Detta är helt magiskt och så ofattbart. Visst kämpar vi på och vill hur mycket som helst med vår blogg men aldrig kunde jag drömma om detta. Våra förutsättningar är näst intill obefintliga vad gäller datorer men vi gör det bästa vi kan utifrån det vi har. Och tydligen räcker det långt. Jag är så stolt över denna nominering men mest stolt är jag över mina elever som faktiskt är de som gör bloggen till det den är. Den är ett utomordentligt redskap i vårt lärande och den får eleverna att överträffa sig själva. Det här är stort och jag undrar om det inte är dags för gl-sskalas! ;)

Följ oss på http://stocksätterskolan1.se

Full av beundran!

Tänk vad Majblomme-pengar och en generös och omtänksam medmänniska kan göra skillnad. Först och främst att vara så engagerad att man uppmärksammar de behov som finns. Men att inte stanna därvid utan ta tag i tanken och förvandla den till handling. Med endast tusen kronor förändra vardagen för flera barn genom att se till att de får det de behöver i form av kläder mm. I det stora hela är det en droppe i havet men för dessa barn kan det vara den handling som förändrar deras liv. Allt detta på eget initiativ och på egen fritid. Jag är så full av beundran och glad över att denna människa är en kollega till mig.

En kvinna till!

-Ska du göra något speciellt ikväll? Annars kan du väl komma förbi och ta en fika. Jag har inget för mig. Så sa hon, hon som skulle bli min allra käraste och närmaste vän. Och självklart hade hon något för sig. Hennes lilla dotter fyllde tre, samma dag. Man skulle kunna säga att vår vänskap gick från 0 - 100 den kvällen och på den vägen är det. Du är en kvinna som inte helt omärkt gått genom livet. En hel del törnar har du fått utstå men du har rest dig och kommit igen. Vår vänskap har stått pall för en hel del eskapader precis som riktig vänskap gör. När mitt liv har svajat har du funnits där, lyssnat, hållit om och fått tillvaron att stanna upp en liten stund. Med glädje har jag räckt ut min hand när du eller dina barn behövt en hand att hålla i. Vi träffas inte varje dag eller ens varje vecka, men du finns där och jag finns här och båda vet vi, var vi har varann. Utan dig skulle inte jag ha varit den jag är och livet skulle helt klart vara mindre färgstarkt. Du är den som vet allt om mig och ändå vill vara min vän - jag älskar dig för det, Anita.♥

Drömmen blir sann!

Nu har det hänt! Det jag väntat och hoppats på finns inom räckhåll. Snart, snart ska där sitta en tavla i mitt klassrum som kommer att öppna dörren till en helt ny värld. Den kommer att medverka till att mitt arbete och mina elevers lärande kommer att uppnå nya höjder. Med världen inom räckhåll kommer vi tillsammans att upptäcka och uppleva sånt som vi bara drömt om. Allt det som finns därute, till stor del gratis, kan vi använda oss av för att på ett lustfyllt sätt nå de mål vi är på väg mot. Mina elever för att utvecklas och få gå vidare och jag för att man aldrig är för gammal för att lära nytt. Nu ska jag bara planera och förbereda mig inför dagen då den är installerad och klar för att användas - Smartboarden.

Nu kan vi spara det som skrivs och vi slipper allt suddande. Yippie!

Kvinnor i mitt liv, 3!

Ända sedan jag såg mitt livs första ljus kan man säga att du funnits där. Ibland mer och ibland lite mer i periferin. Någonstans på vägen blev du en av mina förebilder. Till en början var det nog den kärlek jag fick och det smeknamn du gav mig, som betydde mest. Än i dag värmer det smeknamnet mig ända in i själen. Det får mig att känna mig speciell och älskad. Som barn fick jag dela dig med dina egna men det var okej. För de var mig lika kära och du glömde inte mig. När livet var som mörkast så kände jag din närhet och upplevde att du nog skulle kunna vara min väg ut. Inga ord blev sagda men skrivna och det är jag dig evigt tacksam för. På gränsen till vuxenvärlden, på väg in i en seriös relation, samtalade du med mig om just relationen man - kvinna, som en jämbördig. Det glömmer jag aldrig! Vi satt i en bil och du berättade om hur man ska vårda kärleken och älska mycket. Jag har följt de råden!  Det finns såklart en massa ytliga ting som gjort att jag sett upp till dig också. Du var alltid smakfullt klädd och den smaken avspeglades i ert hem. Jag fick ofta höra att jag var lik dig och det gör och gjorde mig väldigt stolt. Du hade och har en integritet som jag beundrar och som jag känner igen hos mig själv. Vi har fler likheter och det är inte konstigt eftersom du är min älskade moster Brita och jag är din "Kickunge". Jag är så glad över att du finns i mitt liv, om än i periferin.

Så kan det bli!

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig och kanske är det någon mening med det. Många upptäckter och uppfinningar kom till just för att det inte blev som man tänkt sig. Columbus skulle inte ha kommit till Amerika och Nobel skulle inte ha uppfunnit dynamiten. (Vilket vi ibland kanske önskar att han inte skulle ha gjort.)
Visst blir vi en aning besvikna när det som vi så gärna vill, inte blir av. Ändå kan det ju bli bra ändå. Det kanske öppnar nya dörrar för nya lärdomar och upplevelser. Med åldern lär man sig att inte förvänta sig för mycket, då blir nämligen besvikelsen inte så stor. Samtidigt som man vet att det är just förväntningar som ger guldkant åt tillvaron. Visst släcks något inombords när det man så gärna vill grusas, men får man alltid som man vill uppskattas det inte som det borde. Ibland måste man kämpa för det man vill, om det ska bli som man tänkt sig och ibland får man vänta och se om det inte blir bra ändå.

Stolt feminist!

"Feminism är en samling rörelser som verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen." (sv.wikipedia.org/wiki/Feminism)

Alltså borde en feminist vara någon som vill ha just detta. Vem vill inte det, är min fråga? Och vad tror de i så fall att de vinner på att det inte är så? Det är knappast så att de, som är emot själva grundtanken om likställighet, reser sig upp och säger att kvinnan är underlägsen mannen. I dagens samhälle är det inte politiskt korrekt och inte socialt accepterat. Istället säger man att feminismdebatten och feministerna har gått över styr. De påstås dra alla män över en kam och många går till försvar. Ordet feminist används ibland för att göra kvinnor mindre kvinnliga och som om det vore något kränkande. Jag är feminist och jag är stolt över det. Det har inget med hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad jag tycker om att göra. I den bästa av mina världar har kvinnor och män lika rättigheter och blir bedömda utifrån lika villkor. För mig handlar det inte om det bästa kvinnliga eller det bästa manliga utan om det bästa mänskliga vi kan vara tillsammans - likställda.

En röst som hörs!

En ung kvinna, ung men med väldigt starka åsikter och klara värderingar. Hon bär med sig ett ordförråd som få vuxna har tillgång till. Feminism är ett av hennes ledord och hon för en tydlig kamp mot de som medvetet missförstår dess innebörd. Inget kan få henne så upprörd som när våldtäktsmän frias, framförallt när offrets ord ifrågasätts eller när kvinnor kränks och förminskas. För henne är jämlikhet inte bara en kamp för kvinnors lika rättigheter utan om alla människors rättigheter. Det handlar heller inte bara om de svaga, utsatta eller minoriteter utan om allas lika värde. Att stå upp för sin och många andras sak är modigt och beundransvärt. Det är sådana som hon, som en gång kommer att göra förändring och driva kampen närmare målet.
När jag ser in i dina bruna, målmedvetna och kompromisslösa ögon så ser jag en stark kvinna. Du, min lilla, med den stora rösten, de genomtänkta, välformulerde orden och de medvetna valen. Argumenten radas upp och principer är fasta utan att för den skull vara prestigeladdade. Med en balans mellan ödmjukhet och stenhård vilja tar du dig an debatter och diskussioner som både upprör och berör. Du tar striden även mot den maktstyrda auktoriteter och vägrar böja dig för härskartekniker. Må din styrka ta dig dit du vill och låt ingen hindra dig i dina val och drömmar. Jag älskar dig och är så oerhört stolt över dig, min fina dotter.

Därute!

På en plats, en bit bort, som lika gärna kunde vara i Långtbortistan, bor en tjej. Inte vilken tjej som helst. Det är tjejen som klev in i mitt liv med en bukett vårblommor och sådde för alltid en plats i mitt hjärta. Vi har en massa upplevelser och minnen som vi delar och jag har förundrats över hur starka våra band är. Det har varit toppar men också djupa dalar men det har fört oss varandra än närmre. Där är en natt jag aldrig glömmer och det var då jag förstod att vi var för evigt knutna till varann - i våra hjärtan. Att sedan få se en vänskap växa fram mellan de käraste tjejer jag har, är en önskan som slog in.
Du är vuxen nu, står på egna ben och har skapat dig ett eget liv. Måhända är det dalar och toppar nu också men det är ju livet. Var du än i världen vänder så finns jag här. Och du finns hos mig, alltid och jag längtar tills nästa gång, när det än blir. Du finaste som fyller 23 och som jag älskar så det gör ont.

På jobbet!

Stämningen är på topp i klassrummet. När det närmar sig mattelektion stiger tempen ytterligare. Redan i kapprummet hör jag hur eleverna jublar över att det är dags för matte. Det överstiger alla mina förväntningar. Nog för att jag har strävat efter att få matematiken lustfylld och spännande men att det skulle så denna skörd kunde jag aldrig drömma om. Vi pratar, vi diskuterar, vi spelar och vi leker matte. Ja, det är klart att vi räknar matte också. Vi vänder och vrider, förklarar hur vi tänker och delar med oss av varandras kunnande. Och det bästa man kan få, efter att ha gnuggat alla strategier för att addera flera ental i huvudet och växla dem till tiotal, är att läsa följande på klassens blogg:
" Veronie kan lära mig på ental och tiatal det är kul och kunna".

Vitt kuvert - igen!

Med darrande händer river jag upp kuvertet med den skräckinjagande avsändaren. Inuti möter mig besked om ny tid för grundligare undersökning. Du erbjuds tid den .... kl 7.40 hos... Jag läser inte mer trots detta fångar mitt öga det som står som om det vore i neon. Min välbyggda, totalisolerade, ogenomträngliga bubbla smälter samman och bildar tårar som rinner nerför mina kinder. Skräcken väller fram i mig utan att jag överhuvudtaget kan hejda den. Jag ska infinna mig hos "djävulen i den vita rocken". Det jag känner är något man kan likna vid hat. Ändå slås jag av insikten att det är min egen svaghet jag avskyr. Utelämnandet som sker utanför min kontroll och det jag förvandlas till, där och då. På min ena axel sitter en annan djävul och viskar att detta klarar du aldrig. Samtidigt känner jag en lätt beröring och denna gång är rösten min egen: Jag klarar detta, jag har mött värre "djävular" än så här.

Starka kvinnor 1

I mitt liv har jag mött en massa starka kvinnor, ja flickor också såklart. En del har gått före mig och visat vägen och andra har för evigt satt sina spår hos mig. De flesta har varit nu levande eller i alla fall har de levt under min livstid. Det finns dock de som jag aldrig har mött i detta livet men som trots detta berört mig starkt. Alla dessa kvinnor trängs i mitt hjärta och ibland är det bara tanken på dem som ger mig styrka. Såklart är min mamma en av dessa starka kvinnor. Hennes liv har varit som en krokig grusväg under tjällossningen. Hon har dock alltid lyckats hålla sig kvar på vägen även om det gått undan i krökarna. Endast 24 år gammal var hon mor till fyra små barn och bara det är en bedrift. Sjukdomar och svårigheter har avlöst varandra men hon har stått pall. Närhelst någon behövt henne har hon funnits där även om det ibland har blivit för mycket. Det finns många som har henne att tacka för mycket, jag tex. Trots sin ålder arbetar hon fortfarande och hon hanterar mobil och dator som om hon vore 25. Hennes hjärta är så stort, hennes händer alltid utsträckta och famnen alltid öppen och värmande. Med åren har hon blivit moster, svärmor, mormor och farmor samt "plastmamma" till sina "Tupperwareflickor" och hon jonglerar med oss alla. För mig är hon den hamn jag alltid vill uppsöka när det stormar som värst. Jag älskar dig, mamma!

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Dags att knyta ihop säcken för denna gång och låta julen tacka för sig. Lite vemodigt är det allt när tomtarna samlas på borden i väntan på silkespapper och kartonger. Svårast är att plocka ner adventsljusstakarna i fönstren och de fina, pyntade med stearinljus på borden. Än är det mörkt och vi behöver så innerligt väl något som lyser upp. Runt, runt och fram och tillbaka för att inte missa en endaste julprydnad. Trots detta är det alltid någon som lyckas undgå mitt hököga. En liten tomtemagnet på kylskåpsdörren eller den lilla blå på badrummet. Kanske den stora som står högst upp på hyllan och blickar ut över hela vardagsrummet. Visst är det härligt att plocka fram julen och pynta till trevnad och mys och visst känns det aningen tomt när den är borta. Ändå vet jag av erfarenhet att det känns fräscht och lite nytt när dammtrasan fått dammat bort det sista julstoftet och det är dags att vänta in våren.

De är stora nu!

Man växer med sina barn. Det är hemligheten med att man aldrig riktigt fattar att de blir stora. De kommer alltid vara barn i mina ögon om än stora, skäggiga, vuxna och till åren komna. För mig är de det bästa som hänt och det käraste jag har. Genom eld och vatten, över berg och dalar går jag barfota om det behövs, för deras skull. När vi samlas runt matbordet är stämningen hög och diskussionerna heta. Under tystnad betraktar jag dem och ser att de är självständiga individer med egna åsikter och viljor. De bestämmer själva vilken väg de ska gå men ändå skymtar en liten önskan om att få ett erkännande. Alla vill de också ha sin tid av att synas och få  uppmärksamhet. De vill bli behandlade med respekt och som jämlikar men ibland vill de vara små och lägga bekymren i mammas famn. Det är en lycka att få hjälpa till och bära när det är tungt och dela glädjen i de ljusa stunderna. Att få finnas för dem, stötta dem i deras val och växa med dem hör livet till.

Anno 1777

Antavlor och ansedlar i långa banor. Släktträd höga och vida världen över. Spännande namn och levnadsöden glimtar till bland alla Eriksson, Larsson, Ersson och Svensson. Brita Cajsa avlöser Stina Cajsa som i sin tur varvas med Stina Lovisa och Maria Josefina. Det är som att hitta en nål i, den numera berömda, höstacken. Kyrkböcker med födda, vigslar och döda. Husförhörslängder  och församlingsböcker! Här finns allt man vill veta och kanske sånt man inte vill höra talas om. Där står, svart på vitt, att min farfar Erik Larsson faktiskt är född. Med snirligt vacker handstil kan jag läsa hans namn och vilka hans föräldrar var. Fantastiskt! Det är en sådan kick att läsa detta, som är skrivet för mer än hundra år sedan men som är så nära förknippat med vem jag är. Han vars hand jag fick lägga min lilla i och med skräckblandad förtjusning bjuda hästen Holvina på en sockerbit. Släktforskning väcker minnen till liv, ger fantasin något att frossa i och knyter ihop en förfärlig massa lösa trådar. Helt klart är också att det är beroendeframkallande och också som brukligt - en verklighetsflykt, som det kan behövas lite av ibland. 

Väntan!

Ett vitt kuvert med en tryckt adress som visar att avsändaren är Karlskoga lasarett. Innehållet är ett meddelande som talar om att en remiss är mottagen och att de snarast ska höra av sig om en tid för vidare behandling. Nu väntar jag! Det är ingen bra tid att vänta på. Helger som avlöser varandra, med få vardagar mellan, innebär att väntan blir än längre. Värk och smärta är en sak, minskad tuggförmåga och viss påverkan av talet är en annan men ovisshet och oro är något som är svårare att hantera. Rädslan - över att tillståndet förvärras ju längre tiden tickar och att inte veta vad "det" faktiskt är jag väntar på - är påtagligt närvarande. Kraften och orken är påverkade och stundtals är tröttheten förlamande. Tack och lov är där stunder, med nära och kära, som är som balsam för ett trassligt hår. För en stund glömmer jag tid och rum och den evinnerliga väntan känns avlägsen.

Tänk om...

Tänk om jag kunde stänga av alla måsten. Om jag kunde bortse från alla högar som måste göras. Om det där som väntar på mig kunde vänta ett tag till. Tänk om jag kunde göra det jag vill och önskar först. Skjuta allt åt sidan, strunta i dammråttorna, strykhögen och den eviga tvättmaskinen, matlagningen, disken och kanske framförallt lära mig att säga nej. Därborta, därframme, om en stund, sedan och senare kommer aldrig för där kommer nya måsten att ta itu med innan sedan kommer. Det finns heller ingen annan än mig själv att skylla på. Jag är den jag är och det jag gör eller inte gör bär jag ansvaret för själv. Det jag gör är också vad som gör mig till den jag är. Jag styr och ställer, vill gärna ha saker på mitt vis, prylarna där jag ställer dem och i min ordning. Alla måsten är en del av livet men jag och många med mig får inte låta dem styra och ta överhanden över lust och nöje. Ändå finns lyckan också i att säga ja, att finnas och göra måsten för någon annans skull. Dock måste jag lära mig att släppa mina måsten och låta någon annan göra dem istället för mig - för min skull.