Ljus & skugga!

Samma motiv med olika fokus. Det beror på hur vi vinklar vårt objektiv. Ibland är det skuggan som skymmer all sikt, ibland bländas vi av ljuset. För mycket och för lite skymmer allt och utan det ena existerar inte det andra. Utan ljus - ingen skugga. Utan sorg - ingen glädje.  Vi väljer vad vi vill se, även om valen inte är lätta.  Svårigheter blir svårare om vi bara ser hindren. Lättsamheter blir till klyschor om vi inte inser allvaret. Att skapa en balans mellan livets allvar och livsglädje är som att balansera på lina. Det blir så mycket lättare om vi har någon att hålla i hand,  ibland, som stöd - när det skakar till och vi tappar balansen.

Saknad!

Sorgen bleknar stilla i livets vilda dans och snart på glädjens vingar du glömt att oro fanns.

12 år! Vardagen har trängt undan sorgen och skapat ett tomrum och en bild av saknad.

Fredagstrött!

Sitter kvar en stund på jobbet för att "göra färdigt" och slippa jobba hemma. Väl hemma väntar andra arbetsuppgifter som också behöver "göras färdiga". Det slår mig att uttrycket "göra färdigt" är inget annat än ett uttryck. Det existerar inget " göra färdigt" i min tillvaro. Inget blir någonsin "färdigt". Det påbörjas och återupptas men det blir aldrig "färdigt". Allt återkommer, som veckans dagar eller årets månader. Visst kan det se olika ut och ordningen är kanske inte densamma men allting upprepas och är som ett eko av sig självt. Den enda som blir "färdig" är jag och inte ens då känner jag mig klar.

I tid!

Det spelar ingen roll vad det handlar om. Det gäller närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. Det handlar heller inte om vem eller vilka. Det det handlar om är att respektera, visa hänsyn och sätta värde på. Det handlar om att när något är bestämt, avtalat eller överenskommet så är det så det ska vara. Att vara där, på plats, när man ska - i tid.

Jag kände den idag! Efter en lång , fin och solig sommar så var den där. Den där lite kyliga ilningen som smyger sig runt nacken och vittnar om att det är dags. Dags att ställa undan sommaren och förbereda tekannan och stearinljusen. Aldrig tidigare har jag känt mig så förnöjsamt inställd till att låta sommaren gå i träda. Det är som att i år har den gett oss allt den förmår. Där har varit långa, varma dagar fulla med sol, blomster och surr. Själen har fått spegla sig i en skön, blå himmel och svalorna har burit bekymren högt upp i det blå. Denna sommar har gett oss kraften att möta en mörk höst och en lång vinter med tillförsikt om den vår som kommer därefter. Måhända är där en liten vind som ger en lätt rysning men där är också hög luft och klara dagar kvar att njuta av.

Full lördag!

Tidig morgon om än inte planerad. Sovmorgonstiden är tydligen förbi. Huvudvärk men ändå fylld av energi. Dags att infria löftet till dottern om vita garderobsdörrar. Perfekt väder för att måla utomhus men gräsmattan för lång. En tur med gräsklipparen senare stod det rollning på schemat. Lite lunch och däremellan sliter vi på tvättmaskin och torktumlare. Ytterligare en tur, denna gång efter svamp. Ca 20 liter gula, skogsluktande kantareller och en härlig blandning av rensning, glada tillrop och förvällning i gott sällskap. Som avslutning på dagen blev det soffhäng och mys. En lång och göromålsfylld  lördag når sitt slut och vad är väl en bal mot en nybäddad bädd?

Åkerö!

Det ligger en doft av höst i luften. Den är klar och distinkt och känns ren på nåt vis. Doft av skog och av mark, lite unket och murket. Tecken på förfall men ändå början på nåt nytt. I gräset ligger äpplen och dess arom sprids vida omkring. Vad kan mätas med den doft som ett röd-grönt, skimrande äpple kan ge från sig. Ett saftigt, läskande och alldeles underbart Åkerö från egen trädgård.

Drömma kan man!

Oj, jag är fullproppad och korvstoppad. En fantastiskt givande och inspirerande eftermiddag i Smartboardens tecken. Där finns allt man drömmer om att kunna använda i det dagliga arbetet med elever. Jag ser en  utveckling av min planering, min undervisning och kanske främst, elevernas lärande. Ett hjälpmedel och ett verktyg som jag inte ens kan skönja begränsningar i. Jag är såld, helt begeistrad till och med rentav förälskad. Tyvärr är min kärlek obesvarad, eller egentligen är det så illa att jag saknar ett föremål för min förälskelse. För där finns ingen Smartboard på väggen i mitt klassrum. Hur gärna jag än vill eller önskar att det vore så, men jag tänker inte ge mig. En dag ska jag använda de kunskaper jag fick med mig idag och fram tills dess gör jag det jag kan med de förutsättningar jag har. För sluta hoppas och drömma det gör jag icke...

Första dagen!

Så stod jag där i dörröppningen med öppen famn och hjärta och tog emot de "sommarlovsväxta". Brunbrända, finklädda och förväntansfulla steg de in i klassrummet efter att "fröken" fått en snabb kram. Tjejernas lite längre och innerligare och grabbarnas aningens generade och i förbigående. Ett hjärta att hänga om halsen fick jag och en guldmedalj i OS kan inte vara mer värd. En stor dag för oss alla och Karin Boyes fina dikt klingade i mitt huvud. För visst har hon rätt i att målet inte alltid är det viktigaste utan själva resan. Och vi står återigen inför ett stort äventyr som vi ska erövra tillsammans.

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Liten blir stor!

Jag vet inte hur det gick till eller vart tiden tog vägen men det är bara att "gilla läget". Min lilla, söta kickunge har vuxit upp till en vacker, ung dam. I morgon tar hon klivet in i gymnasievärlden. En ambitiös, målinriktad tjej som vet vad hon vill. Eftersom hon är våg måste hon väga allt, för och emot och om igen men har hon väl bestämt så är det så det blir. Helt omärkt har åren inte gått förbi men ärren har stärkt henne och format henne till den ödmjuka, fina tjej hon är. Oavsett hur stor hon blir eller vart framtiden tar henne så kommer hon alltid vara min lilla kickunge och ha den största platsen i mitt hjärta. 

Skolstart!

Lite pirrar det nog trots att det mesta är välbekant. Skolan, klassrummet, kollegor och till och med "barna" är desamma. Det är precis så här det ska kännas, lite fjärilar i magen som fladdrar till och lite kaos i huvudet, över allt som ska vara fix och färdigt. Det är säkert så här det känns inför en nyuppsatt teater. I morgon är det premiär för den första i raden av en mängd föreställningar. Min publik är samtidigt mina medspelare och rollerna förändras under tiden. Jag längtar efter det mesta och bävar för en del men som alltid slås jag av hur mycket jag älskar detta jobb.

Jag har hört...

Jag har hört att nu ska det satsas på skolan. I tidningar, radio och tv, överallt skrivs det och pratas det om att nu - nu är det dags. Vart jag än vänder mig så är där en liten notis, en ledare, en stor artikel eller hela uppslag om att nu är det skolan som ska lyftas. Inte ens på min fb eller i min mailbox kan jag undgå det. Och det är precis som det ska. Det är synnerligen på tiden. Men, ja där är ett stort MEN... Vi märker inte av det i skolan. Inte har vi mer resurser, varken personal eller material. Vad gäller läromedel och utrustning för IKT så ligger vi i bakvattnet och simmar motströms. Ny läroplan har vi fått, en bra och tydlig. Plus! Lärarlegitimation! Helt ok! Även om det tagit tid och varit rörigt med bestämmelserna. Dock ser vi ingen satsning ute i skolorna, klassrummen eller i lönebeskedet. 123:-/elev att köpa läromedel för. Färgen till våra skrivare lyser med sin frånvaro, kopiatorn har sett sina bättre dagar och går snart inte att skrämmas till fler utskrifter. Förbrukningsmaterialet är ett minne blott och material till estetisk verksamhet existerar bara i våra visioner. Ändå klagar jag inte! Jag har världens bästa jobb som jag älskar. Kanske ser jag inget av de utlovade satsningarna på mina skola men jag ser engagerad personal, en pedagogiskt drivande rektor och elever som vill, vågar och kan. Vi satsar allt, hela vägen fullt ut! Så nu väntar vi bara på att få det stöd och de resurser som krävs!

Romantik

Alla behöver vi lite romantiskt skimmer i vår vardag. En liten smekning i förbigående eller händer som söker varann. Slösande de där viktiga orden som vi inte kan höra nog av. Små bevis av omtänksamhet gömda lite här och var. Ibland vill vi höra svaren innan vi ställer frågan och få utan att be. Att vara nära intill och känna längtan om så inte är. Ögonblick av besvarad uppmärksamhet och ömhetsbevis. Den där okontrollerade glädjen vid det oväntade mötet. Kärlek när den är, delas och varar för evigt.

Jesper, Olof och Olof!

I dagarna så är det namnsdagar att fira. Dock är det lite komplicerat att fira högtidsdagar under sommar- och semestertider. Än är någon borta, än är någon där eller här men inte alla på samma plats. När barnen var små firades namnsdagar nästan lika stort som födelsedagar och det passade så bra eftersom grabbarnas var just på sommaren, mitt i semestern. Då kunde det firas med pompa och med ståt, hissad flagga på frukostbrickan och presenter i form av sommarleksaker inhandlade på Gekås. Ja, ett och annat mjukt paket blev det nog också. Nu är vi utspridda lite här och var och det är svårt med kaffe på sängen när man är på olika håll. Kanske passar det inte heller att få vattengevär eller drake när man är de dryga tjugo. Ett stort GRATTIS kan man dock få och massor med hjärtevarma tankar och kramar, även om de blir mentala.
Så till de finaste killarna i världen, mina stora hjärtan som jag älskar till rymden och tillbaks vill jag just skicka ett så stort GRATTIS  på deras namnsdagar. Självklart skickas ett lika stort GRATTIS till min älskade pappa som också har sin namnsdag en solig sommardag.

"Pärakotten"!

Jag var tio den sommaren. En sommar jag minns med värme och glädje. Det var inte bara solens strålar och badvattnets blåa, ljumma vatten som gav den sommaren lite extra glitter. Nej, just den sommaren fick jag tillbringa några dagar med mina kusiner och moster och morbror. I mina ögon var de den perfekta familjen. Min moster var gullig och klädde sig alltid fint, min morbror var alltid glad och skämtsam. Kusinutt Lena var söt som socker med bruna ögon och blont hår och sist och minst lilla, goa ljuvliga Pär.

Vi bodde i deras pyttelilla sommarstuga, som bara bestod av ett rum. Trångt men mysigt. Sol och bad och promenader i kohagar. På Mullhyttemarken köpte min moster ett par vita sandaler till mig och jag var så stolt och lycklig. Jag hade dem tills de föll isär.
Vi åt "franskakakaka" och "jordgubbegubbgubb" och det var den sommaren som vi myntade smeknamnet "PärakottenPärPär".

Drivkraft

Om någon mot förmodan skulle ha missat det  så är det äntligen sommar. Inte vanlig svensk sommar utan riktig sommar. Sommar som den man minns från barndomen eller i alla fall tror sig minnas. Soliga dagar med lunch på altanen, kaffe och glass i skuggan, ljumna kvällar och heta nätter. Ja heta såtillvida att tegelhuset isolerar värmen så bra att inte ens fläkten ger svalka. Men! Jag klagar inte! Nu laddas batterierna inför den höst och vinter som komma skall. Njuter av värmen om än att den kan kännas plågsam. Svetten rinner och vattnet flödar iskallt ner genom strupen. Den vätskan som tränger ut från kroppen måste ersättas annars bankar huvudvärken på porten, lika säkert som amen i kyrkan. Att sysselsätta sig med något större projekt som kräver energi är inte att tänka på. Nu är tid inne för hängmatta, baden-baden eller varför inte en fästeparsgunga. Såklart är badstranden, poolen och solstolen väl godkända alternativ och det dåliga samvetet lägger vi undan för ett eller flera ögonblick.

 

Ändock så har jag svårt att vara still, lite småplock här och lite tvätt där. Alltid finns det något som "barna" behöver, trots att de är stora. Frukost, matsäck till jobbet, lunch kl 12, eftermiddagskaffe och så var det matdags igen. Så har dagen gått och det jag fick gjort var samma som igår och troligtvis lika som i morgon, Kanhända blir det lite avbrott med lite pyssel med en husvagn eller något som behöver lagas. Detta är dock sommar och semester för mig. Att gå här hemma och skrota, pyssla om och hjälpa till när det behövs. Och min drivkraft och min belöning är när "barna" säger: "Du är världens bästa!"

Trisslott!

Vissa dagar är som väloljade kugghjul. Varje stund, tillfälle, händelse eller eskapad faller på plats och allt fungerar utan hakning. Det är knappt märkbart ens utan bara som vi förväntar oss. Andra dagar går allt snett, ingenting funkar utan varje liten petitess blir till ett hinder. Inga stora katastrofer men små, irriterande motgångar som stör som ett ettrigt, kliande myggbett. Så är där dagar när det helt plötsligt inträffar en liten incident som får solen att lysa lite starkare, himlen bli aningen blåare och blommorna att dofta lite extra.

 

Små, små ögonblick med en gnutta tur. Kaffet räcker precis till att brygga morgonkaffet, att hinna fånga glaset innan det slår i golvet eller hitta den där tappade muttern i gräsmattan eller gruset. För att inte tala om nålen i höstacken. Det är sådana stunder som turen är på ens sida. Vanligtvis kommenteras detta med att det är nu det är dags att köpa en trisslott eller spela på hästar. Turen var ju på ens sida. Just det, var! För om nu turen var där finns ju risken att den är förbrukad för dagen. Så det enda som rekommenderas är att göra så lite som möjligt - under det återstående dygnet åtminstone.

 

 

Castle!

Sen natt betyder för lite sömn oavsett hur trevlig kvällen innan var. Tidig morgon efter sen natt innebär ännu mindre sömn och såklart konsekvenser. Trött i huvudet och seg i kroppen hindrar mig inte från att ta tag i dagen med gott mod. En god frukost, ägg, smörgås och en stor mugg med kaffe ger mig det jag behöver. Dagen ligger framför mig, oplanerad som ett oskrivet blad. För att ytterligare trotsa tröttheten blir det ett femkilometersvarv i favoritspåret och jag känner mig lite nyttig och nöjd. Väl hemma hamnar jag i soffträsket och den, för sommaren, nya "flingen" nämligen ytterligare avsnitt av tv-serien Castle. Kanske inte för så mycket för dess höga kvalite och djupa innehåll som för dess lättsmälta, aningen komiska inslag och framförallt för sällskapet i tv-soffan.

Isflak!

Livet består av en väldig massa val. Ständigt står vi vid vägskäl och undrar vilken riktning vi ska ta. En del val är små, till synes nästan obetydliga och andra är stora, viktiga och kanske rentav livsavgörande. Det är allt från val av dagens mat till att välja vilka vi vill ska styra vårt land. Spännvidden är enorm men de finns där, valen, hela tiden - i vardagen, i gårdagen, i nuet och för alltid. Det är inte alltid som vi är medvetna om våra val och definitivt inte mogna eller förberedda för att göra dem. Vissa val behöver vi inte ta några konsekvenser av och vissa påverkar oss och vårt liv så länge vi lever. Några val kommer att ske i påverkan av andra och vi väljer som det förväntas att vi ska välja eller som våra vänner eller nära väljer.

Livet kan ses som en sjö i islossningens tid. Valen vi gör är isflak som vi väljer att hoppa till för att komma vidare. Ibland gör vi säkra val och tar det närmaste isflaket och ibland tar vi mod till oss och hoppar lite längre. Någon gång hägrar flaken långt där borta, närmare horisonten och vi kastar oss ut i det okända. Kanhända lockas vi av flaket som är farligt nära strömmen och forsen och utmanar oss att våga allt för att vinna. Vi hoppar och skuttar mellan flaken, ibland framåt och ibland bakåt. Vi hoppar utan att tänka och vi överlägger länge och väl innan vi tar klivet. Dock ska vi inte låta oss puttas eller knuffas. Risken är så oerhört stor att trilla emellan. Oavsett hur vi väljer att hoppa eller vilket isflak vi väljer och varför, kan vi inte förvänta oss att det alltid blir som vi vill eller tänkt. Och kanske det inte är det viktigaste utan det är att se till att det inte blir som vi inte vill.

Bara ben!

Det är inte alltid så lätt att ta vara på stunden, att njuta av nuet och fånga ögonblicket - här och nu. Att lägga allt åt sidan för en sekund, minut eller varför inte en timme är en konst som man skulle bli rik på, om man kunde sälja konceptet. Visst, där kryllar av böcker om stresshantering och råd om hur man ska stanna upp och lukta på blommorna längs vägen. Och mr Google har hur många träffar som helst om man söker på fysiska symptom och massor av dem ger råden; varva ner, koppla av, andas djupt, gör det du vill och det som du känner för. Allt detta känns enkelt och självklart och varför skulle det inte vara det? Hur har det kunnat bli en lyx? Något som vi måste få råd om och läsa böcker kring. De flesta av oss stannar upp och njuter av grönskan och blommornas doft. Kanske sätter vi inte orden på det, men måste vi det? Visst sitter vi kvar ute i den ljumma sommarkvällen och lyssnar på myggornas sång och låter dem sticka lite lagom, så att vi känner att det är sommar. Samtidigt njuter vi av den solkyssta hud som spänner och hettar och som inom några dagar förvandlas till den solbränna som vi så hett åtrår. Vi njuter mer än vi tror och tar vara på mer stunder än vi lägger märke till själva. Vardag, fest, vinter eller sommar! Var tid har sin tjusning och semestern är bara en bråkdel av det liv vi fått att leva. Måhända att dagarna susar förbi och att vi ibland inte hinner med att dofta på blommorna innan de vissnar men då finns det andra dofter som väntar. Och när höstmörkret är här och bara ben är ett minne blott, finns kanske en blek nyans av solbränna kvar att vårda.

Förväntningar!

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Ibland tornar förväntningarna upp sig likt ett slott i horisonten och väl framme visar det sig vara endast ruiner. Besviket står man där och stirrar blint på det raserade och undrar hur det gick till. Måhända var drömmen för stor för att infrias och kanhända var kraven för höga. Ibland och kanske oftast finns inställningen och begränsningen hos oss själva. Förväntar vi oss slott är det svårt att nöja sig med koja, förväntar vi oss guld är silver inte är gott nog och tror vi att daggkåpan är full av äkta pärlor kanske vi inte kan se det vackra i dess vattendroppar. Det finns saker och människor som är som de är och inget vi kan påverka. Det enda vi kan förändra är vår egen inställning. När vi står där vid det förväntade slottet och bara ser ruiner är det endast vi själva som kan välja vad vi vill se och hur vi ser på det. Vill vi se gamla stenar, överväxta med mossa och gräs eller ser vi en plats som susar av historiens vingslag. Har vi förmågan att se det magiska i en endaste liten vattendroppe fångad i en daggkåpas famn? Höga förväntningar är till godo så länge som de inte förenas med krav och när guldet blir till sand får man se till att göra ett timglas istället för ett smycke.

Möten!

Livets villervalla är fyllt av möten. Möten med nya människor, med gamla människor, unga människor och allsköns människor. Oavsett hudfärg, ras, religion eller något annat ytligt som kan skilja oss människor åt kan möten sätta eviga spår eller bara spårlöst gå förbi. Det finns möten som sker och som aldrig sker igen och de blir till historia som faller i glömska. Plats, tidpunkt och tillfälle hade inte förutsättningarna. Mina möten som har satt eviga fotspår i mitt hjärta har ingen ålder och har bara skett av en slump, ödet. Hur kan man förklara att det finns människor man mött och som bara finns i periferin ändå så tydligt finns där i mitt hjärta. Där finns en massa grabbar från handboll och innebandy, där finns elever som behövde mig där och då och där finns de som det bara sa "klick" med. Där är tjejen på slöjden med det blonda svallet som alltid kommer vara "min tjej" och där är killen som alltid strulade men som alltid säger "tja Veronie, hur är det?". Där är de fina tjejerna som jag delade f 97 med och där är såklart alla f97-98:or och där är du som skrek hämningslöst och hejade, med bitande naglar på matcherna med HKJ, tillsammans med mig. Där är tjejen som praktiserade och bara hamnade så rätt hos mig och mina "lekisbarn". Där är ex-vänner och ex-flickvänner och där är vänner från förr och nu. Alla dessa möten och fler därtill har format mig och gett livet guldkant och värde. Utan dessa möten skulle jag vara tommare, fattigare och helt enkelt inte den jag är.

Vill & Måste!

Tänkte att den här sommaren ska bli den där sommaren när jag ska göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Ändå står jag här med lunchen klar och lite på tå när de arbetande kommer hem på sena eftermiddagen. För att känna mig nyttig tar jag en sväng med dammsugaren och brottas med tvätten. Det är ingen som begär det utan jag unnas min ledighet och uppmanas att göra det jag vill, när jag vill och om jag vill. Dock står det där stora, gamla välkända spöket - som en del kallar för dåligt samvete - mitt i min väg, hånskrattandes. Vad tror jag egentligen? Skulle jag kunna sitta kvar där i solen/läsfåtöljen djupt försjunken i min bok när min familj behöver min omsorg och uppmärksamhet? Svaret är enkelt och har inget att göra med andras krav på mig  Nej, inte sitter jag där och "gottar" mig utan raskt rusar jag upp ur min bekväma läsställning och lägger från mig den uppslukande deckaren och ställer mig på pass. "Du behöver inte... Inte ska du... Jag klarar mig själv..." är omgivningens reaktion men ändå... Och för att känna att jag "får" sitta med gott samvete gör jag en hel del nytta först.
Hur uppstod då fenomenet "dåligt samvete"?  Sitter de så fast, de rotade förväntningarna, de outsagda kraven och de gamla vanliga måstena? Ingen kräver, ingen begär, ingen förväntar sig eller kanske ändå det. Förväntningarna! Och inom mig själv skapar jag de där kraven för att innerst inne vill jag pyssla om, skämma bort, ta hand om - bara för att jag kan. Ska jag då räkna detta till mitt konto av det jag vill och inte till det jag måste? Vems "måste" är det jag inte vill och vilka "vill" ska gå före vilka "måste"? Är det mina "måsten" eller är det de förväntade "måstena"? Ett virrvarr av "vill" och "måste" snurrar och jag inser med tydlighet att om jag ska får någon ordning på detta måste jag ta reda på vad jag vill. Dessutom måste jag själv tillåta mig att låta mitt "vill" gå före mitt "måste".

 

Vill?

 

Måste?

Bokmal!

Den svenska sommaren är här och med den det förväntade sommarregnet. Det kanske är att ta i att kalla det sommarregn. För mig är sommarregn tunna, täta droppar mot en solvarm asfalt och en doft som uppstår som är så typisk och omisstaglig. Dagens regn förtjänar ordet skyfall och till och med ger dess berättigande. Ett dagsregn med endast få stunder av uppehåll och med ljusglimtar som knappt bevärdigade att lysa upp dagen. Dock är det inget som påverkar humör eller lust. Med gott samvete får bilen ta mig till BoB för en liten upptäckarrunda. (Bra och Begagnat) Där lockas jag av välfyllda bokhyllor stoppade med pocket till ett oemotståndligt erbjudande, köp 3 betala för 1, den dyraste. Nöjd och belåten lämnar jag stället med ansenlig hög, läs kasse, med böcker. Underbart, magiskt och alldeles ... Jag är definitivt på väg att infria ett av mina sommarlovslöften, att läsa och kunna titulera mig själv som sommarens bolkmal!

Dags igen!

Så har det åter blivit tid för att ta till tangenterna igen. Bokstäverna pockar på min uppmärksamhet och bara väntar på att jag ska forma dem till ord. De är som pusselbitar som ligger huller om buller och bidar sin tid att fullända bilden.  Med förundran låter jag alla dessa bokstäver och ord bli till meningar som i sin tur har en mening. Förnöjsamt njuter jag av att höra "ticket" av tangenterna som egentligen inte är några tangenter utan klickbara rutor på en skärm. Tekniken har inga begränsningar. I går kamera eller telefon eller platta, idag allt-i-ett. Det finns inga hinder mer än möjligtvis tiden men den ska jag övervinna. Nu ska måstena få vila och lusten spela fritt. Mitt nya måtto: gör det du vill göra först och låt måstena vänta till i morgon. Bara nu inte mitt skrivande blir ett måste...

Kreativitet!

När huvudet är fullt och nerverna ligger utanpå är det skönt att ha något för händerna. Om oron hotar att ta överhanden är sysselsättning den bästa motvikten. Att låta kreativiteten flöda, när tanken är svår att samla, ger andrum åt själen. Det är inte bara en lisa för själen utan det kan också vara en ansiktslyftning. Med andra ord: på grund av oro för sonen tar jag ett tag med pyssel, pensel och färg. Det finns sällan något ont som inte har något gott med sig.

Skåpluckor och en byrå med decoupage av gamla tidningar från 1920-tal till 50 - 60-tal.

Snurra min jord!

Det är lätt att gå på och vara när vardagen rullar på och livet går på räls. Det är lätt att glömma att njuta av det liv vi har. Det är när vardagen svajar och livet snurrar åt fel håll som allt ställs på sin spets. Då påminns vi om värdet av det vi har. Då inser vi att det är vardagen som är livet. Då gäller det att fånga stunden, dagen, nuet och hålla fast även när det snurrar som mest.

En annan dag

Hm jag måste nog städa och storhandla inför påsk och pynta och fixa godis till påskkärringarna och snygga till ute nu när våren äntligen är här och rusta hallen och fräscha till badrummet och, och, och... Listan är lika oändlig som inköpslistan inför storhandlingen. Nåväl, Rom byggdes inte på en dag och i morgon är en annan dag och idag njuter vi av vårsolen.

Återträff!

Tjejmiddag eller snarare tantlunch med goda vänner från studietiden. Åren går och visst förändras vi men ändå är det som om tiden stått stilla. Trots att det var sex - sju år sedan sist kändes det som igår och vi bara fullföljer de samtal vi påbörjat. Otroligt hur vi ramlar in i de gamla rollerna och allt är som förväntat. Vänner, väninnor, studiekamrater, epitetet är oviktigt. De här tjejerna/kvinnorna har varit en viktig del av mitt vuxna liv och jag är tacksam över att få ha dem där- om än i periferin.

Åh vilken härlig dag!

En lååång promenad i vårsolens sken. Visst var luften aningen kylig men bara synen av solen värmde. Ett av målen var den lilla blomsterbutiken vid torget för inköp av blomsterbukett till morgondagens tjejlunch. Väl där insåg jag att en bukett med blommor var precis vad jag själv behövde för att lysa upp och göra tillvaron lite vackrare. Det är otroligt hur en bukett snittblommor kan få hela världen att skimra och ge livet en släng av lyx och flärd. Som om det inte var nog så får jag en bukett med blommor på köpet. Det är för att butiksinnehavaren vill att jag ska prova dem och se hur de står sig. Syftet spelar dock ingen roll, jag får en blombukett och det är lika oväntat som underbart. Och visst lyste solen lite varmare efteråt och visst blev stegen och sinnet aningen lättare. En liten vänlig gest som gjorde min lördag till en härlig dag.

Längtan!

Ute blåser nordanvind och själen fryser till is. Var blev den av den ljuva våren med hopp om liv och lust. Vi bär på en längtan och förväntan, år efter år och aldrig lär vi oss att den kommer när det är dags. Det finns inget datum eller klockslag och inget kan vi göra förutom att vänta och hoppas. För var gång vi drar upp vår rullgardin och ser snöflingorna virvla utanför, dör hoppet en smula. Eller när vi ser termometern visa på -11° och vi tycker att den åtminstone borde ta sig upp mot nollstrecket. Det gör ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka..., skrev Karin Boye och så rätt hon hade. Men ack så smärtsam den längtan är efter att knopparna äntligen ska brista.

Earth Hour

Så var det dags igen att visa att vi faktiskt bryr oss och är rädda om miljön och vår jord. På lördag ska vi släcka alla lampor i en timme för att visa världens makthavare att vi vill förändra och vara med och påverka till att vi får ett bättre klimat.
Klockan 20.30 uppmanas vi att slå av TV:n och släcka ner. På filmerna från tidigare Earth Hour kan vi se hur London, Paris, New York, Sidney mfl släcker ner och nästan allt blir svart men det är faktiskt häftigt att titta ut genom sitt egna fönster och se hur grannarnas fönster, ett efter ett, blir svarta. Det är i det ögonblicket man önskar att man bor mittemot ett höghus, tex Turning Torso i Malmö.
Hursomhelst blev vi så inspirerade idag, mina elever och jag, att vi bestämde oss för att göra en egen film och försöka påverka fler att släcka sina lampor. Resultatet är inte lysande (hehe) utan rent av undermåligt. Hackigt, dåligt ljud för att inte tala om bilder men vi hade hur kul som helst. Eleverna själva fick bestämma vad de ville säga och jag filmade med en mobil. Det "perfekta" slutet fick vi genom att 16 elever + en fröken trängde in sig på en pytteliten killtoalett, stängde dörren, filmade lampan och sedan blev allt svart. Mitt jobb har sina ljusa stunder och detta var just en sådan stund även om det slutade i mörker.

Vårfrun eller våfflan

Så var den här - våren! Enligt almanackan i alla fall. Solen lyser emellanåt men dess värme blåses bort av isvindarna. Än får vi gå med strumpor och skor eller snarare med sockar och stövlar. Vårjackan hänger inbjudande på kroken och lockar till dumdristighet men förnuftet vinner kampen och vinterjackan får hänga med, än några dagar. Han har oss i ett stadigt grepp - kung Bore och inte låter han sig förföras varken av vårfrun eller våfflan. Idag skulle de vara här, vårfrun och våfflorna, men ok en av två får duga. Även om jag hellre valt våren.

Mystisdag!

En eftermiddag i veckan, direkt efter jobbet, beger jag mig hem. Ja inte hem hem utan hem till mor och far. Där sammanstrålar jag och dottern över en god smörgås och en kopp kaffe. Här blir vi ompysslade och varmt omhändertagna. Tiden står nästan stilla och det är som om omvärlden för en stund försvinner. Där krymper alla måsten och stress och jäkt läggs åt sidan. Det handlar bara om några få timmar men ack så värdefulla. Vi gör inget speciellt och det är just det som gör det till något alldeles extra. Lite skvaller om vad som hänt sen sist och så pillar vi lite på våra telefoner. Kanske behövs det en hjälpande hand på mobilen eller datorn. För trots att de båda är till åren komna så hänger de med i teknikens framfart. Det är coolt! Med värme i hjärtat ser jag fram emot nästa "mystisdag" då jag återigen får omslutas av värme och kärlek tillsammans med mina älskade föräldrar.

Syret!

Varje dag går jag med lätta steg till jobbet. Huvudet är fullt av kreativa ideer och pedagogiska förväntningar. Ryggsäcken är tung och kassarna är fulla av verktyg så att jag är väl förberedd på vad än må komma skall. När jag går hem är stegen aningen tyngre, bördan inte lättare och tankarna hotar att spränga huvudet i bitar. Jag älskar mitt jobb! Det är omväxlande, givande och utmanande. Jag är nöjd med det jobb jag gör men ändå räcker det inte till. Hur mycket jag än gör, hur mycket tid, själ och hjärta jag än lägger ner går det alltid att göra mer. När något är gjort fylls det på med något nytt. Kraven ökar, administration och dokumentation tar över, kunskapshålen ska fyllas och förmågor ska utvecklas. Mitt i allt detta finns barnen, med samma behov som alltid, en sko behöver knytas, ett plåster måste på, en konflikt ska lösas och en famn behövs till tröst. Det står inte i läroplanen och är inte lönegrundande men det är det som sätter guldkant på mitt jobb och ger mig syret att orka fortsätta.

Inte på räls!

Oj, det har verkligen varit en rivstart på den nya terminen. Förändringarnas vindar blåser vilket innebär att det åter är dags att ta nya grepp om ideer, kreativitet och utveckling. Allt under pedagogikens vingar och till det bästa för våra elever.
Ett av skötebarnen ska ses över och inom en snar framtid har vår skola ett nytt, fräscht ansikte utåt, att visa upp. Ett litet ansiktslyft kan man kalla det och till viss del håller jag verktygen i mina händer. Spännande, utmanande och fantastiskt roligt. Det innebär också ett stort ansvar och att infria förväntningar samt leva upp till förtroenden. Inte minst kommer det att krävas att få med alla på tåget. Några kommer skjuta på, några kommer vara med och dra och några åker med på köpet men huvudsaken är att det går framåt om än inte på räls.

En arbetsdag!

Så är vi igång igen! Slut på ledighet med en kut-dag som är startskottet på en ny termin. Härligt att träffa kollegorna igen och allt känns utomordentligt bekvämt och hemtamt. Det är högt i tak på diskussionerna och det känns ändå ganska skönt att vara tillbaka i vardagen igen. I klassrummet är det kallt och tomt och plötsligt slås jag av en saknad efter "barna". Det kliar i fingrarna av att få sätta igång och jobba och jag fyller whiteboarden med planerade arbetsuppgifter. På skrivbordet lägger jag fram kommande högläsningsbok och funderar på hur vi kan arbeta kring den, barnen och jag. Efter att ha ställt undan julen låter jag blicken svepa över klassrummet innan jag sätter nyckelknippan i låset. Jag  känner mig rätt nöjd och hoppas och tror att de små kommer att känna sig välkomna på onsdag. En arbetsdag avslutas med lite nya kunskaper och väl hemma intas soffan för en mysstund innan sängen och en, förhoppningsvis, god sömn väntar.

Julen är på väg ut!

Nu är det bara några få futtiga tickande klockvarv kvar tills julen oåterkalleligen är slut för denna gång. Tomtarna och ljusstakarna är nerpackade i kartonger och kvar står bara julgranen i all sin glans. I morgon ringer klockan för att det är dags att gå upp inte bara för att det är skönt att stänga av den och somna om. Denna julledighet har varit en av de bästa. Jag har fått rå om de mina och det har varit så mysigt. God mat, ja aningen för mycket som vanligt men i gott sällskap är det svårt att låta bli. Nu står vardagen inför dörren men det betyder egentligen bara att det är de dagarnas guldkorn vi får ta tillvara - tillsammans. Gott nytt 2013 - må det bli till det bästa för oss alla!