Världen är full av tappade sugar och idag sällar jag mig till dem. Med två armar som inte vill det jag vill och med en rygg som har fått för sig att den inte heller vill, känner jag just nu lite tappat mod. Jag vet så väl att där ute i världen finns det så många fler som har det mycket värre, men just idag är min självömkan i fokus. För tillfället tänker jag tillåta mig att frossa i "tycka-synd-om-mig-själv" tankar. Det är inte så svårt att hänge sig åt självmedlidande om man verkligen anstränger sig. Att se sig omkring och deppa ihop för allt man inte kan göra och för att det snart är första advent, som det inte kommer att bli någon om jag ska vara på detta viset. Min svårighet ligger i att jag alltid kommer på något som jag faktiskt kan göra, trots att armarna strejkar och ryggen tydligt talar om att den finns genom hugg och skärande smärta. Och som alla vet så blir det första advent vare sig jag har bakat och städat eller ej. Det är ju en tröst i eländet. Trots allt kommer jag nog att hitta min tappade sug tack vare alla de underbara som finns omkring mig, min älskade make (även om han just nu är fysiskt långt borta), mina underbara barn (de bästa man kan önska sig), min kära mamma och pappa, mina fantastiska kollegor (som bara finns där när jag behöver dem) och alla andra som förgyller mitt liv. Bestämt börjar det brännas och innan kvällen är slut kanske jag har funnit den - min tappade sug.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar