Ett ögonblick av stillhet!

Det är dags att stanna tiden eller åtminstone karusellen. Ta en paus från det hektiska livet som pågår just nu. Andas en annan luft och ge själen lite balsam. Inget märkvärdigt eller långväga utan en sväng bortom kröken till stillhet och ro. God mat, vackra vyer och en nybäddad säng i sällskap med finaste dottern. Ett dygn av lyx i all enkelhet med "att bara vara". Blommorna vid vägkanten ska betraktas, Vätternluften ska inandas och en middag på tumanhand utan att behöva lyfta ett finger själv. I resväskan packas en god bok, ett par favoritfilmer, Alfapet och kamera, såklart. Helgen ska få bli ett ögonblick av ro som ska ge ny kraft åt två trötta själar.



En digital värld!

När jag var barn brukade jag och mina bröder fantisera om hur tekniken skulle se ut i framtiden. År 2000 kändes som en så avlägsen framtid att den tillhörde en sorts rymdepok. Vi trodde att allt skulle vara "spacigt" och vi skulle inte äta vanlig mat utan piller som kom från rör. Alla skulle gå omkring i rymddräkter och science fiction skulle vara vardag. Jag minns också att vi, i vår vildaste fantasi, trodde att man i framtiden skulle kunna spela in tv-program med en bandspelare, som vi gjorde med radioprogrammen till vår kassettbandspelare. Den fantasin blev så småningom videon som fanns i alla hem, så gott som. Tiden har hunnit ikapp och förbi. Idag används knappt ingen video, idag är det dvd och streaming (strömning) som gäller. Idag har vi funktioner på våra kameror som vi inte ens kunde drömma om skulle finnas överhuvudtaget. Ändå vänjer vi oss fort vid teknikens framfart. I går svarta tavlan, i dag whiteboard och ett stenkast bort, smartboard. I mitt fall är den till och med på plats. Smartboarden är ett fantastiskt, pedagogiskt hjälpmedel och skapar otroliga möjligheter för en annan typ av undervisning. Visuellt, delaktighet och lockande! Vi måste möta eleverna utifrån deras erfarenheter och intressen och de är ju teknikens banbrytare. Orädda och nyfikna bryter de teknikens mark och det gäller, som pedagog, att försöka hänga med i svängarna. Otåligt, som ett barn på julafton, väntar jag på att tekniken runtomkring ska fungera. Då kan jag kasta mig in i den digitala världen och skapa en undervisning i klassrummet som mina gamla lärare aldrig ens drömt om.

I gott sällskap!

Kortdag på jobbet fast ändå lång. Varm, svettig cykeltur hem i gassande, underbar majsol. Väl hemma åker kaffet på, till detta serveras ett par kupor god glass och ett trevligt sällskap. Vi sitter och småpratar om ditten och datten, flickvännen och jag. En härligt, mysig stund på tu man hand. Sedan ramlar de in, en efter en, de käraste jag har - barna. Det är så gott att ha dem omkring mig, de mina, som nu blivit fler.

Bara man vill!

Mina ord är min palett, pennan min pensel och mitt färdiga konstverk är min blogg. Publicerad och utställd till beskådan och för att läsas. Det är alltid lika kul att få respons på det skrivna eller på de bilder som jag delar med mig av. Precis som inför ett konstverk så ligger det i betraktarens öga, eller kanske snarare sinne, att bedöma och möjligtvis döma. Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från Italien. En kvinna har på något sätt funnit mig och min blogg, hundratals mil, fysiskt långt bort men bara ett par klick bort, på datorn. Hursomhelst skickar denna kvinna ett oförglömligt meddelande till mig:


hello,
your blog is very delicate, and on me personally touches me.
My connection with sweden happened a year ago when I was visiting my friends in Hallsberg, and it was love at first sight, this country has become my soul.
Your individual choice was clandestine, by name, have a close friend who is called Veronica, was curious to know a person "native".
Sorry I can not write in Swedish, but do not know, I hope to learn something, as I managed to learn English and Italian and Swedish can succeed. ;)
Again congratulations for your blog, I became a fan, I hope I manage to create my personal one, you are my muse, an inspiration.
Thanks for your time and your sincere warm wishes on the beach.

Aurelia

Visst är det fascinerande? Mina ord läses i ett annat land, av en kvinna talandes ett annat språk och som jag aldrig har träffat och förmodligen heller aldrig kommer att träffa. Ändå så fyller detta mig med en härligt upplyftande känsla och jag blir varmt berörd. Tänk ändå vad världen kan vara liten och vad gränser kan vara lätta att sudda ut. Bara man vill!

Tack Aurelia! You made my day! (Hai fatto il mio giorno!)

Fyra fina flickor!

Skratten och fnissen avlöser varandra. Tonen är härligt uppriktig och ärlig. Inga tillgjorda gester eller manér. Fyra fantastiskt fina flickor som intar vårt kök, vårt hus och sprider glädje och förnöjsamhet. Artiga, trevliga och bara helt underbara, som en bal på slottet, helt enkelt. De fixar sin våriga middag med grillad kyckling, råstekt potatis i ugn, härligt krispig sallad och en creme fraiche sås, kryddad med vitlök och sweet chili. Ja, egentligen är det pappan som grillar. Äras den som äras bör. Tappert trotsar de kylan och dukar ute med prickiga servetter och fin duk. För det är ju trots allt valborgsmässoafton och våren ska invigas. Det kniper i hjärtat av lycka när jag hör dem pladdra på om allt och inget och minnet om svunna valborgsmässoaftnar görs sig påmint. Jag minns och jag drabbas åter av den där känslan av förväntan. Smittad av deras livsglädje omfamnar jag våren och jag och maken tar oss ner till brasan för att njuta av årets fyrverkerier - Valborg 2012.

Bilden är lånad från http://aamandagunnarsson.blogg.se/

Bilden har jag fått av min Kickunge!

Jag väljer själv!

I går var det vår, idag är det sommar. Frukost på altanen i gassande sol. Tänk ändå att livet är så underbart att leva. Jag hörde någonstans att folk blir stressade av att andra tycker att livet är bra men jag frågar mig: Hur påverkas vi då av att andra har det jobbigt eller svårt. Visst skulle jag kunna skriva om mina bekymmer och dela med mig av livets sorgeämnen och det gör jag ibland, men, för här är det ett stort men... Mina tråkigheter har jag för vana att dölja inför offentlighetens ljus. Mina nära och kära ser mina baksidor och mina svackor, det räcker nog så. Det är ju också de som får mig att le igen och inse att livet pockar på och är värt att leva. Det är inte så att livet alltid är en dans på rosor, man kan segla på små, rosa moln också. Skämt åsido! Visst har rosorna taggar och visst regnar det även från de små, rosa molnen ibland. Men att få skriva om det viktiga i livet, livet självt och att få välja orden som är designade för min känsla, det är för mig en ynnest och det mest fantastiska, jag väljer själv.

Förväntansfull på det som komma skall!

Det är så härligt när våren klamrar sig fast och drar ut på tiden. Gäckande varierar temperaturen från minus till flera plusgrader. I lä värmer solen och det ger en försmak av sommaren. Vips leker solen tittut bakom ett moln och så är där en liten kylig vind smygandes runt ryggen och våren är ett faktum igen. I år är det som om det gör ont när knoppar brister för de håller igen och sparar sig. Lite skir grönska kan vi skönja och för var dag djupnar den men bara lite. Det gröna klär grenarna i lager på lager, lite i taget och vi hinner njuta av björkens musöron. Vitsipporna täcker marken med sina vita stjärnor och den blir som en stjärnbeströdd himmel fast tvärtom. Att ta en filt omvirad kring sig, sätta sig bekvämt tillbaka i en baden-baden och lyssna på den konsert som vårens fåglar bjuder på är dagens höjdpunkt. De små fjäderklädda brösten kvittrar en symfoni och det är förunderligt var de får sin luft ifrån när de försöker överträffa varandra. Luften känns ren och orörd som om den intas för första gången och vi blir lite som barn på nytt, spralliga, nyfikna och förväntansfulla på det som komma skall.

Jag saknar också!

I dag när jag kom till jobbet möttes jag av något som berörde mig djupt. Två äldre elever hade varit och hälsat på dagen innan när jag hade gått hem för dagen. På min whiteboardtavla skrev de istället en hälsning. Med min kamera förevigade jag detta som värmde mitt hjärta och gav mig en klump i halsen av lycka. Detta ska jag spara och ta fram när himlen och tillvaron är grå eller när jag tvivlar på det jag gör. För det jag gör, gör jag för att sätta fotspår hos mina elever och när de känner saknad över vår tid tillsammans då känner jag mig nöjd. Tack tjejer jag saknar er också, MASSOR!

Lördag!

Sovmorgon, dusch i lugn och ro och en frukost tillsammans. En bra start på en skön lördag. Bästa bokhandeln i världen får ett besök på grund av att det behöver inhandlas en present. Presenten är till en söt 18-åring som familjen har utökats med. Nöjda och belåtna går vi ut därifrån med, vad vi tycker, är en toppenpresent. Hallsberg bjuder på företagsmässa och vi "springer" över den utan att det blir alltför kostsamt. Lite påfyllning i skåpen behövs så en tur till matbutiken får det också bli. Bästa kaffestället har stängt så det får bli att åka hem och ta en god kopp kaffe. Väl hemma dyker dottern och jag ner i soffan och i SO-uppgiften. Franska revolutionen står som rubrik. Maken överraskar med en bärblandning, glass och grädde till kaffet. Mums! Det är precis den sockerkicken vi behöver för att orka vidare i revolutionens tecken. Visste ni förresten att Frankrike förklarade Österrike krig 1792, men hade inte tillräckligt med män i armén så det blev Österrike som anföll först. Onödigt vetande men lite intressant. Nu väntar sallad med fetaost och Västerbottenostgratinerad kyckling. Inte hann jag göra det jag hade tänkt men dagen har varit mysig och det är huvudsaken, om det nu inte är hatten.

Kunde vara värre!

Vilken röra! Idag har jag suttit på flera stolar, talat med kluven tunga och spelat ut alla roller jag har. Lite identifikationskris skulle man kanske kunna säga. Vem är jag nu? Eller kanske mer: Vad är jag nu? Det gäller att skapa mjuka övergångar inför byte av roll och sysselsättning. Framförallt gäller det att hålla isär begreppen och situationerna. Visst är det rörigt och kontrollbehovet blir inte mindre. Vänta nu, vilket block? Ok, den lappen hör dit! Det där tar jag se'n! Prio 1 eller kanske inte om ... Det får bli prio 2 eller 3 förresten. Full fart, ångan uppe och andan i halsen. Telefonen ringer... Javisst, jag ringer upp om fem... Fem blir tio men uppringt blir det. Stryker tre på listan och fyller på med fyra. Det har ändå varit en bra dag, det kunde ha varit värre, kanske. Nu tar jag kväller!

Hård men rättvis!

Hård men rättvis är ett väl känt uttryck. Världen runtom är hård men jag kan inte påstå att den är särskilt rättvis. En ung man får kämpa för att ta sig tillbaka från en svår misshandel som kom sig av att han var på fel ställe vid fel tidpunkt. Hans nära och kära står vid sidan av och vrider händer i förtvivlan och vanmakt, det finns inget annat att göra än att avvakta - se tiden an. En annan ung man fick lämna jordelivet alldeles för tidigt på grund av den där sjukdomen som vi helst inte vill säga namnet på - cancer. Så är det kvinnan, mitt i livet, som väntar på besked och inte vet än, kanske på samma otäcka sjukdom. Där finns också barnet som ... Nej, nu räcker det! Livet är inte rättvist, det är hemskt, otäckt, skrämmande och ändå - alldeles underbart. För det är ändå det som räddar oss från att gå under - livet. Ett halmstrå att hänga sig fast vid. Den misshandlade är på väg tillbaka, han har nära och kära och ett liv som väntar. Ett liv gick till spillo, men han har fått leva och satt sina spår hos de som kände honom. Vi andra som står utanför måste värdesätta våra liv genom att leva dem. På så vis kan vi hedra dem som inte längre får finnas bland oss. Det är lätt att gå på och gnälla i vardagen när man tror att den varar för evigt. Det borde vara lättare att lyfta blicken och njuta av den utsikt vi har, här och nu.

Skört!

Häromdagen när jag var på väg ut från ICA mötte jag en kvinna jag beundrar. En snabb kram i hastigheten och en kort fråga: "Hur är det?" "Livet leker och är helt enkelt fantastiskt", svara denna underbara, levnadsglada kvinna samtidigt som hon sprudlar vidare. Det är sådan hon är, enkel, lite naiv, kvick som en ekorre och en förebild av livet. Vi har ingen djupare kontakt numera men av att bara fått lära känna henne har jag fått lärdomar för livet, Så i dagarna har jag förstått att hon har drabbats av en stor förlust, hennes älskade livskamrat har lämnat denna värld och henne. Mina tankar går till henne och jag önskar att det finns någon eller något som kan lindra hennes smärta och sorg. Jag tänker också på livet. hur skört det är och hur viktigt det är att vi lever varje minut som vi får.

Annan dag!

Jaha så var den över för denna gång. Påsken alltså! Dags att ta bort kycklingarna och påskäggen. Påskkärringarna skickar vi vidare till Blåkulla och där får de stanna tills nästa år. Nu har vi bara våren att njuta av och det är inte så lite det. Kanske var det sista snön som föll och kanske är det dags för fröken Vår att ta över efter den stränga herr Vinter. Visst gjorde han ett tappert försök att ta kommandot igen men vem faller inte för den ljuva Våren.
Nu gäller det att ta vara på dagarna som ligger framför för de rullar i väg så snabbt, precis som glaskulor på bricka. Låt oss njuta av de kulornas mönster och skiftningar. Våren är så kort men ack så härlig och blomstrande. Knopparna lovar oss att grönskan är på väg. Måhända gör det ont när knoppar brister men ack så vackert och hoppfullt. Precis som livet när det är som bäst och vi står inför en annan dag.

Glad påsk!

Så har påsken infunnit sig. Här hemma smyger sig doften av påskbord runt i luften och i högtalarna dunkar det rockabilly. Kanske för att känna närvaron av grabbarna som är till Elmia för att fira påsk, allt enligt tradition. I en fallfärdig, grönblå häst (läs 740) istället för kvast färdas de genom mellansverige för att möta alla annan motorburen ungdom i Jönköping. Vad som händer där vill inte ens moderstanken tänka. Dock har vi utökat vår skara med en flickvän. En väldigt söt sådan och hon verkar dessutom väldigt trevlig. Härligt!

Nu väntar snart påskmaten på att bli intagen och sedan en stunds matkoma innan vi umgås med mycket mys och trivsel. Jag önskar alla en riktigt GLAD PÅSK och må ni alla njuta av påskens mat, ledighet och helg. Ta hand om varandra!

Påskhälsningar!

Påsklov! Åh, vad mycket jag ska göra. Vårstäda, ta hand om tvätt som ska strykas eller manglas. Göra en "toa-makeover" och förkovra mig själv genom läsning. Pyssla och pynta till påsk. Skicka påskkort, gärna hemmascrappade och fixa fina påskägg till barna. Ja, visst är de stora men ett litet påskägg ska det väl vara. Men ack så jag bedrog mig. Av allt detta så blev det mest hosta och snuva. Visst allt finns ju kvar och inget gör sig självt. Kanhända överlever jag och alla andra utan alla dessa "måsten" som till viss del hamnar på nöjeskontot. Nåja, påskhälsningarna få bli genom mailen och FB. Det funkar nog också. Tvätt, hm, än finns det lakan och örngott i linneskåpet. Förresten är inte lovet slut än så hoppet är inte ute helt. Glad påsk, förresten!

Filmfrukost!

En ledig dag! Det finns inget bestämt utan den ligger framför och väntar på att fyllas, som en cupcake väntar på sin garnering. Vi ska fylla dagen, bit för bit, tillsammans dottern och jag. Det får bli som det kommer och lusten och orken får styra. Starten är given, en filmfrukost. Inspirerad av sommarens resmål faller filmvalet på "Letters from Juliet". Till den serveras en stor mugg nybryggt kaffe och en bricka fylld med ost, frukt, yoghurt mm. Tänk ändå vad livet är gott att leva. Utanför är himlen klar och luften ny. På mig väntar duschen och Jullan tar ett löp i spåret. Hm, så ambitiös hon är, min finaste. Eftersom förkylningen (läs influensan) inte riktigt gett vika får jag ta det lite lugnt. Frisk luft är bra men inte mot hosta. Om en timme eller så, väntar dagen på oss och vi ska ta för oss, tillsammans. För vad vi gör är inte så viktigt utan att vi gör det tillsammans.

Ögonblick!

Det är en vanlig lördag em - kväll härhemma. Ytterdörren öppnas och stängs. Hej och hejdå möter varandra. En del är på väg, in i duschen, till affären och någon är på ingång. Är det ok om jag lånar... Jag skulle bara... Nej, vi äter inte hemma eller jo förresten, kanske se'n. Kan vi sova...? Vi fixar! Jag ska på bio! Jag vet inte, vi ska nog till garaget, kanske eller nå't. Hur många ska äta! 8-9 eller fem, det beror på. Allt är improviserat och bara händer men det är så gott. Köket intas av tre fantastiska brudar som fixar och grejar med mat och dukning. Grabbarna sitter med och trängs om det lilla utrymme som finns. Skratten är nära och stämningen är sååå härlig. Ålder har ingen betydelse när det är högt i tak och andan är god. Inga fjolliga fjortisar här inte utan tjejer som kan skoja och vara sig själva. Trevliga tjejer, säger grabbarna och jag tror att tjejerna tyckte detsamma om dem. Själv njuter jag av hjärtans lust. Det är precis så här det ska vara. Mitt i all förnöjsamhet slås jag av vilken tur jag har och vilken lycka det är att få fånga dessa ögonblick och bara njuta.

Ögonblick av stillhet!

I knoppningens ögonblick!

Verona - Venedig!

Tänk att en film kan få en att bestämma resmål. En till synes ganska blek film, absolut inget passionerat drama eller nervknipande thriller/action. Inte är det heller en sådan där "dravlig", romantisk komedi som är lättsmält men som heller inte lämnar några spår. En film i mängden som inte sticker ut skulle man kanske kunna säga. En enkel historia, såklart med lite romantisk underton, den lågmälda tonen och de fantastiska vyerna och bilderna från Italiens Verona med omnejd etsar sig fast. Så eftet att jag och dottern hade sett denna fina film bestämde vi oss för att dit ska vi, förr eller senare. När det var dags för att planera sommarens semester var det också dags för operation övertalning, på pappan. Ingen öl och ingen whisky att tala om så det fick bli att locka med vin, pasta, olivolja och äkta italiensk pizza. Och det gick vägen! Så nu har vi beställt flyg till Venedig, hotell ett stenkast därifrån och utflykterna får bli både Verona och Trieste. Jag vill absolut inte skynda på våren men visst längtar jag.

Ställa upp!

Är det något som jag har svårt med så är det att säga nej när ingen annan säger ja. Ni vet frågan som kommer på föräldramöten vare sig det är inom skola eller idrott: Kan någon vara klassförälder? eller Finns det någon som kan tänka sig vara lagledare/lagförälder? In i det sista försöker jag stå emot och tänker att det finns andra som gör det bättre eller som kanske vill. Men som ni alla säkert upptäckt så finns där sällan någon som vill, frivilligt. Det är då min pliktkänsla drabbar mig, hårt och skoningslöst. Någon måste ju ställa upp. Mot min vilja står jag där med uppräckt hand och säger: Visst kan jag ta det, för tjejernas/grabbarnas skull! Det har varit roligt att engagera sig och jag har fått dubbelt igen. Det har skapat en gemenskap och de ungar jag ställt upp för har varit underbara och tacksamma. Än i dag har jag fin kontakt med många av innebandy- och handbollsgrabbarna, som idag är vuxna. Många av handbollstjejerna kramas och vinkar glatt när vi möts. Visst finns det undantag och tyvärr är det de som ger taggar åt minnena. Det är de man vet saker om, ställt upp för och funnits för och som, utan anledning, vänder ryggen till. Tyvärr är det de som gör att lusten till att ställa upp försvinner och som får en till slut att sätta ner foten och säga NEJ.

Bäst under press!

Just nu händer det mycket, nära och runtomkring. Det pågår en massa saker som jag är högst inblandad i och det finns det som påverkar mycket men som ändå är en bit ifrån. Bästa vännens dotter, som varit min lite grann, ska få barn i dagarna. Det är stort! En nära och kär kollega, läs rektor, ska gå i pension. Vilket ställer mig inför en separation som jag inte vet om jag är förberedd på. Kring allt detta pågår också förberedelser som ska göras till hennes ära. För övrigt är det som vanligt att kreativiteten flödar som bäst under press. Veckan framför är späckad in i minsta sekund och det gör att sekunderna går alldeles för fort. Nej, ingen kan påstå att livet är tråkigt eller att tiden går långsamt, för just nu snurrar visarna som propellrar på ett jetplan. Det gäller att hålla i hatten och försöka vända allt till medvind för annars är det lätt att livet virvlar förbi. Mitt i allt detta så är det någon j-l som stjäl en timme. Hm!