Ställa upp!

Är det något som jag har svårt med så är det att säga nej när ingen annan säger ja. Ni vet frågan som kommer på föräldramöten vare sig det är inom skola eller idrott: Kan någon vara klassförälder? eller Finns det någon som kan tänka sig vara lagledare/lagförälder? In i det sista försöker jag stå emot och tänker att det finns andra som gör det bättre eller som kanske vill. Men som ni alla säkert upptäckt så finns där sällan någon som vill, frivilligt. Det är då min pliktkänsla drabbar mig, hårt och skoningslöst. Någon måste ju ställa upp. Mot min vilja står jag där med uppräckt hand och säger: Visst kan jag ta det, för tjejernas/grabbarnas skull! Det har varit roligt att engagera sig och jag har fått dubbelt igen. Det har skapat en gemenskap och de ungar jag ställt upp för har varit underbara och tacksamma. Än i dag har jag fin kontakt med många av innebandy- och handbollsgrabbarna, som idag är vuxna. Många av handbollstjejerna kramas och vinkar glatt när vi möts. Visst finns det undantag och tyvärr är det de som ger taggar åt minnena. Det är de man vet saker om, ställt upp för och funnits för och som, utan anledning, vänder ryggen till. Tyvärr är det de som gör att lusten till att ställa upp försvinner och som får en till slut att sätta ner foten och säga NEJ.