Vilken härlig dag!

Klarblå himmel och brittsommarvärme. En sista fika på altanen innan den packas ihop inför den vinter som står stundande. Dags för de sista ljuva plantorna att vändas upp och ner i skottkärran för att färdas mot den hög som i sinom tid ska ge näring åt nya ljuva blommor. Morötterna dras upp oavsett storlek och örterna knyts i buketter för att torkas och bevaras till vinterns grytor och röror. Humlen som än står tappert grön får tyvärr lämna sin spalje och vissa plantor omhändertas till vinterförvaring.  Det lyser rött i bladverken och de sista ljuvliga smultronen smälter på tungan som snö i vårsol. Där står en viol och sprakar lila i det begynnande murriga brungrå och mitt i gräsmattan lyser en maskros som av gull. Intill står den i praktfullt fröstånd och minner om att det finns hopp om nytt liv och nya tider. Omsorgsfullt som ett vackert paket slår vi igen trädgården och inväntar det vita täcke som snart omsluter världen. Likaväl ser vi framåt och inväntar våren när vi får riva av pappret och njuta av det som väntar inuti. Men en sån här dag njuter vi av här och nu och kommer minnas den som "vilken härlig dag!".

När?

Dra in, dra ner, dra bort, dra av och dra åt! Skär lite här och skär lite där. Minska och krymp och till sist blev det en "tummetott" kvar. Satsa, lyft och nu är det dags men utan förutsättningar och nerbantat till svältgränsen. Var dag går jag till mitt jobb, ett jobb som jag älskar och var dag går jag hem, aningen tröttare och med en begynnande känsla av maktlöshet. När ska vi se den där satsningen massmedia skriver om och när ska våra barn få det de behöver, förtjänar och har rätt till? NÄR?

Helt okej!

Idag är jag lite trött på allt. Ja, kanske inte allt men det mesta. Eller inte det mesta kanske men en hel del. Om jag ska vara helt ärlig är jag lite trött bara men det kan vara nog ibland. Lite trött är okej! Trött på att det ibland känns som om att vart man än i världen vänder står man där med tomma händer. Trött på att stånga mig blodig åt vilket håll jag än stångar åt. Nu låter detta så mycket värre än det är men det är så det känns och värre är det inte. En del dagar är värre och det är okej! Egentligen finns det inget att gnälla för eller klaga på men ibland blir det så och det är okej. Efter att ha lättat på trycket och tänkt på vad en teckning kan säga så känns det ganska okej igen. Ja, faktiskt helt okej!

Dagar som dessa...

Att få dela med sig av kunskap och lärande är mitt jobb. Att göra det med glädje och värme är mitt val. När min glädje i lärandet för med sig att ett gäng med 9-åringar bara vill ha mer och inte vill gå hem , då är känslan ren lycka. Det är också en fantastisk känsla när man får dela med sig av sitt kunnande till kompetenta kollegor och de visar sin uppskattning genom en varm kram och ett tack för att jag finns. Dagar som dessa skulle jag gärna få fler av!

Så skriver jag ändå!

Ord är så fattiga och jag är ingen poet men bara så du vet jag skriver ändå. Kanhända ingen läser eller gillar det jag skriver men det spelar ingen roll jag skriver ändå. Orden är mina och jag får använda dem hur jag vill och om jag vill och om du misstycker så skriver jag ändå. Om det är intressant eller inte spelar också mindre roll, du kan låta bli att läsa och välja bort mina ord. Men jag vill gärna skriva om inget och om allt mellan himmel och jord. Jag skriver för att orden trängs i min tanke. De snirklar runt och slingrar sig som humle kring sin stång. För att minska på trycket och få tankarna skingrade tar jag till min penna för att få mellanrum och luft. Och om du inte gillar vad jag skriver eller att jag skriver så skriver jag ändå!

16 år!

Tänk att det är så! Det där lilla knytet, med svarta ögon och rosa naglar likt de små snäckorna på Långasand, blir 16. Efterlängtad och innerligt älskad kom du till oss en tidig  höstmorgon som ett glittrande ljus i höstens mörker. Varje dag njuter jag av den gåva du är. Jag har dig bara till låns men jag är lycklig över att få se dig växa och få växa med dig. Du delar ditt liv med mig och jag förundras över hur fint vi har det - du och jag. Vi är mor och dotter men också de allra bästa vänner och pratar om ditt och datt, djupt och ibland lågt, men pratar gör vi. Våra stunder tillsammans är de mest värdefulla och bara vetskapen om att du finns gör mig varm. Du är mitt plåster när jag blöder, du är min filt när jag fryser, du är min sol när det är mörkt och du är en stor, stor bit av mitt ♥. Jag älskar dig Juliette!

Jag vill ha mer!

Min värld är klädd i färgsprakande kulörer och himlen är hög och klar. Luften biter men det är bara som ett oskyldigt nafs.  Det är nästan ofattbart vackert och det känns som om det är svårt att njuta av denna underbara höst - tillräckligt.  Hur mycket jag än försöker ta vara, spara och  bara vara i nuet så är det inte nog ändå. Under bilfärden låter jag blicken svepa över allt det sköna och registrerar för att för alltid minnas bilden. Jag fotar de vackra löven och de små och stora vyerna för att föreviga ögonblicken av hänförelse. Ändå räcker det inte till. Jag får inte nog av den tid jag får. Jag vill ha mer!

Kanske...

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag vänder ut och in på själv för att få till det bästa för så många som möjligt. Min arbetsbeskrivning känns ibland som om den vore tänjbar till det yttersta. Kanske är det jag som vill för mycket och kanske blir man till slut tagen för given. Och kanske det då är dags att fundera på vad det är man håller på med ytterligare en gång. För kanske är det dags att tänka nytt!

Höstpromenad - du och jag!

Trots att solen skiner så är det grått och mulet en stund. Vissa dagar är så! Egentligen är det inget som är fel utan det är bara lite tungt.  Tungt att andas, tungt att vara. Det är segt som kola i tanken och lusten vill inte riktigt vara där.  Då ska man ta tag i själv, sluta gnälla och tycka så fördärvat synd om sig själv. Rycka upp sig och hitta på nåt! Ta en promenad i den ljumna höstluften. Det är precis det jag gör. Tar med mig min finaste och går ut i hösten med min fina kamera om halsen. Därute lättar så trycket, stegen blir allt lättare och jag känner inte av att jag andas. Vi pratar om ditten och datten och om mest ingenting, hon och jag på vår höstpromenad. Jag slås av hur hon är som plåster på mina sår, som balsam för mitt toviga hår, som handkräm för mina nariga händer och som hostmedicin för min rethosta. Hon är min luft, mitt allt och jag älskar henne till himlen och tillbaks. Tack för idag och alla andra dagar min älskade dotter.

Sova!

Det där med att sova är något grundläggande, något primärt. Något vi gör för att vi ska och måste. Ibland ser vi det som något nödvändigt ont. Inte förrän den inte infinner sig saknar vi den. När vi ligger där med klarögda ögon som svider av trötthet men ändå inte kan sova då vill vi gärna kunna knäppa på sömnen. Då när tankarna snurrar och inget i världen kan få oss att samla dem till en enda vettig. När hjärtat slår som om vi just avslutat ett maraton och kroppen hettar av ej önskvärd orsak. Vi vet att det värsta som kan hända är att vi är tröttare än vanligt nästa dag. Ändå ligger paniken på lur och gör oss mer klarvakna än nånsin. Trots detta så tar vi en god natts sömn för given när den väl infinner sig och har kanske inte vett och förstånd att uppskatta den som vi borde. Måhända att vi sover bort en stor del av vårt liv men det finns sämre saker att slösa tid på.

Än är där sommar kvar...

Nu nyper frosten i våra kinder och färgar vår värld gnistrande vit. Iskalla fingrar och ångande andedräkt. Dags för handskar och värmande sjalar. Rutor som skrapas och brasor som värmer. Vi kurar och myser och fryser litegrann. Bädden är kylig och luften är kulen. En filt att svepa in sig i och stearinljus som ger ombonad och långa skuggor. Det är varmt och kallt om vartannat och jackan åker av fram på dagen för än är där sommar kvar i luften.

Ljus & skugga!

Samma motiv med olika fokus. Det beror på hur vi vinklar vårt objektiv. Ibland är det skuggan som skymmer all sikt, ibland bländas vi av ljuset. För mycket och för lite skymmer allt och utan det ena existerar inte det andra. Utan ljus - ingen skugga. Utan sorg - ingen glädje.  Vi väljer vad vi vill se, även om valen inte är lätta.  Svårigheter blir svårare om vi bara ser hindren. Lättsamheter blir till klyschor om vi inte inser allvaret. Att skapa en balans mellan livets allvar och livsglädje är som att balansera på lina. Det blir så mycket lättare om vi har någon att hålla i hand,  ibland, som stöd - när det skakar till och vi tappar balansen.

Saknad!

Sorgen bleknar stilla i livets vilda dans och snart på glädjens vingar du glömt att oro fanns.

12 år! Vardagen har trängt undan sorgen och skapat ett tomrum och en bild av saknad.

Fredagstrött!

Sitter kvar en stund på jobbet för att "göra färdigt" och slippa jobba hemma. Väl hemma väntar andra arbetsuppgifter som också behöver "göras färdiga". Det slår mig att uttrycket "göra färdigt" är inget annat än ett uttryck. Det existerar inget " göra färdigt" i min tillvaro. Inget blir någonsin "färdigt". Det påbörjas och återupptas men det blir aldrig "färdigt". Allt återkommer, som veckans dagar eller årets månader. Visst kan det se olika ut och ordningen är kanske inte densamma men allting upprepas och är som ett eko av sig självt. Den enda som blir "färdig" är jag och inte ens då känner jag mig klar.

I tid!

Det spelar ingen roll vad det handlar om. Det gäller närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. Det handlar heller inte om vem eller vilka. Det det handlar om är att respektera, visa hänsyn och sätta värde på. Det handlar om att när något är bestämt, avtalat eller överenskommet så är det så det ska vara. Att vara där, på plats, när man ska - i tid.

Jag kände den idag! Efter en lång , fin och solig sommar så var den där. Den där lite kyliga ilningen som smyger sig runt nacken och vittnar om att det är dags. Dags att ställa undan sommaren och förbereda tekannan och stearinljusen. Aldrig tidigare har jag känt mig så förnöjsamt inställd till att låta sommaren gå i träda. Det är som att i år har den gett oss allt den förmår. Där har varit långa, varma dagar fulla med sol, blomster och surr. Själen har fått spegla sig i en skön, blå himmel och svalorna har burit bekymren högt upp i det blå. Denna sommar har gett oss kraften att möta en mörk höst och en lång vinter med tillförsikt om den vår som kommer därefter. Måhända är där en liten vind som ger en lätt rysning men där är också hög luft och klara dagar kvar att njuta av.

Full lördag!

Tidig morgon om än inte planerad. Sovmorgonstiden är tydligen förbi. Huvudvärk men ändå fylld av energi. Dags att infria löftet till dottern om vita garderobsdörrar. Perfekt väder för att måla utomhus men gräsmattan för lång. En tur med gräsklipparen senare stod det rollning på schemat. Lite lunch och däremellan sliter vi på tvättmaskin och torktumlare. Ytterligare en tur, denna gång efter svamp. Ca 20 liter gula, skogsluktande kantareller och en härlig blandning av rensning, glada tillrop och förvällning i gott sällskap. Som avslutning på dagen blev det soffhäng och mys. En lång och göromålsfylld  lördag når sitt slut och vad är väl en bal mot en nybäddad bädd?

Åkerö!

Det ligger en doft av höst i luften. Den är klar och distinkt och känns ren på nåt vis. Doft av skog och av mark, lite unket och murket. Tecken på förfall men ändå början på nåt nytt. I gräset ligger äpplen och dess arom sprids vida omkring. Vad kan mätas med den doft som ett röd-grönt, skimrande äpple kan ge från sig. Ett saftigt, läskande och alldeles underbart Åkerö från egen trädgård.

Drömma kan man!

Oj, jag är fullproppad och korvstoppad. En fantastiskt givande och inspirerande eftermiddag i Smartboardens tecken. Där finns allt man drömmer om att kunna använda i det dagliga arbetet med elever. Jag ser en  utveckling av min planering, min undervisning och kanske främst, elevernas lärande. Ett hjälpmedel och ett verktyg som jag inte ens kan skönja begränsningar i. Jag är såld, helt begeistrad till och med rentav förälskad. Tyvärr är min kärlek obesvarad, eller egentligen är det så illa att jag saknar ett föremål för min förälskelse. För där finns ingen Smartboard på väggen i mitt klassrum. Hur gärna jag än vill eller önskar att det vore så, men jag tänker inte ge mig. En dag ska jag använda de kunskaper jag fick med mig idag och fram tills dess gör jag det jag kan med de förutsättningar jag har. För sluta hoppas och drömma det gör jag icke...

Första dagen!

Så stod jag där i dörröppningen med öppen famn och hjärta och tog emot de "sommarlovsväxta". Brunbrända, finklädda och förväntansfulla steg de in i klassrummet efter att "fröken" fått en snabb kram. Tjejernas lite längre och innerligare och grabbarnas aningens generade och i förbigående. Ett hjärta att hänga om halsen fick jag och en guldmedalj i OS kan inte vara mer värd. En stor dag för oss alla och Karin Boyes fina dikt klingade i mitt huvud. För visst har hon rätt i att målet inte alltid är det viktigaste utan själva resan. Och vi står återigen inför ett stort äventyr som vi ska erövra tillsammans.

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Liten blir stor!

Jag vet inte hur det gick till eller vart tiden tog vägen men det är bara att "gilla läget". Min lilla, söta kickunge har vuxit upp till en vacker, ung dam. I morgon tar hon klivet in i gymnasievärlden. En ambitiös, målinriktad tjej som vet vad hon vill. Eftersom hon är våg måste hon väga allt, för och emot och om igen men har hon väl bestämt så är det så det blir. Helt omärkt har åren inte gått förbi men ärren har stärkt henne och format henne till den ödmjuka, fina tjej hon är. Oavsett hur stor hon blir eller vart framtiden tar henne så kommer hon alltid vara min lilla kickunge och ha den största platsen i mitt hjärta. 

Skolstart!

Lite pirrar det nog trots att det mesta är välbekant. Skolan, klassrummet, kollegor och till och med "barna" är desamma. Det är precis så här det ska kännas, lite fjärilar i magen som fladdrar till och lite kaos i huvudet, över allt som ska vara fix och färdigt. Det är säkert så här det känns inför en nyuppsatt teater. I morgon är det premiär för den första i raden av en mängd föreställningar. Min publik är samtidigt mina medspelare och rollerna förändras under tiden. Jag längtar efter det mesta och bävar för en del men som alltid slås jag av hur mycket jag älskar detta jobb.

Jag har hört...

Jag har hört att nu ska det satsas på skolan. I tidningar, radio och tv, överallt skrivs det och pratas det om att nu - nu är det dags. Vart jag än vänder mig så är där en liten notis, en ledare, en stor artikel eller hela uppslag om att nu är det skolan som ska lyftas. Inte ens på min fb eller i min mailbox kan jag undgå det. Och det är precis som det ska. Det är synnerligen på tiden. Men, ja där är ett stort MEN... Vi märker inte av det i skolan. Inte har vi mer resurser, varken personal eller material. Vad gäller läromedel och utrustning för IKT så ligger vi i bakvattnet och simmar motströms. Ny läroplan har vi fått, en bra och tydlig. Plus! Lärarlegitimation! Helt ok! Även om det tagit tid och varit rörigt med bestämmelserna. Dock ser vi ingen satsning ute i skolorna, klassrummen eller i lönebeskedet. 123:-/elev att köpa läromedel för. Färgen till våra skrivare lyser med sin frånvaro, kopiatorn har sett sina bättre dagar och går snart inte att skrämmas till fler utskrifter. Förbrukningsmaterialet är ett minne blott och material till estetisk verksamhet existerar bara i våra visioner. Ändå klagar jag inte! Jag har världens bästa jobb som jag älskar. Kanske ser jag inget av de utlovade satsningarna på mina skola men jag ser engagerad personal, en pedagogiskt drivande rektor och elever som vill, vågar och kan. Vi satsar allt, hela vägen fullt ut! Så nu väntar vi bara på att få det stöd och de resurser som krävs!

Romantik

Alla behöver vi lite romantiskt skimmer i vår vardag. En liten smekning i förbigående eller händer som söker varann. Slösande de där viktiga orden som vi inte kan höra nog av. Små bevis av omtänksamhet gömda lite här och var. Ibland vill vi höra svaren innan vi ställer frågan och få utan att be. Att vara nära intill och känna längtan om så inte är. Ögonblick av besvarad uppmärksamhet och ömhetsbevis. Den där okontrollerade glädjen vid det oväntade mötet. Kärlek när den är, delas och varar för evigt.

Jesper, Olof och Olof!

I dagarna så är det namnsdagar att fira. Dock är det lite komplicerat att fira högtidsdagar under sommar- och semestertider. Än är någon borta, än är någon där eller här men inte alla på samma plats. När barnen var små firades namnsdagar nästan lika stort som födelsedagar och det passade så bra eftersom grabbarnas var just på sommaren, mitt i semestern. Då kunde det firas med pompa och med ståt, hissad flagga på frukostbrickan och presenter i form av sommarleksaker inhandlade på Gekås. Ja, ett och annat mjukt paket blev det nog också. Nu är vi utspridda lite här och var och det är svårt med kaffe på sängen när man är på olika håll. Kanske passar det inte heller att få vattengevär eller drake när man är de dryga tjugo. Ett stort GRATTIS kan man dock få och massor med hjärtevarma tankar och kramar, även om de blir mentala.
Så till de finaste killarna i världen, mina stora hjärtan som jag älskar till rymden och tillbaks vill jag just skicka ett så stort GRATTIS  på deras namnsdagar. Självklart skickas ett lika stort GRATTIS till min älskade pappa som också har sin namnsdag en solig sommardag.

"Pärakotten"!

Jag var tio den sommaren. En sommar jag minns med värme och glädje. Det var inte bara solens strålar och badvattnets blåa, ljumma vatten som gav den sommaren lite extra glitter. Nej, just den sommaren fick jag tillbringa några dagar med mina kusiner och moster och morbror. I mina ögon var de den perfekta familjen. Min moster var gullig och klädde sig alltid fint, min morbror var alltid glad och skämtsam. Kusinutt Lena var söt som socker med bruna ögon och blont hår och sist och minst lilla, goa ljuvliga Pär.

Vi bodde i deras pyttelilla sommarstuga, som bara bestod av ett rum. Trångt men mysigt. Sol och bad och promenader i kohagar. På Mullhyttemarken köpte min moster ett par vita sandaler till mig och jag var så stolt och lycklig. Jag hade dem tills de föll isär.
Vi åt "franskakakaka" och "jordgubbegubbgubb" och det var den sommaren som vi myntade smeknamnet "PärakottenPärPär".

Drivkraft

Om någon mot förmodan skulle ha missat det  så är det äntligen sommar. Inte vanlig svensk sommar utan riktig sommar. Sommar som den man minns från barndomen eller i alla fall tror sig minnas. Soliga dagar med lunch på altanen, kaffe och glass i skuggan, ljumna kvällar och heta nätter. Ja heta såtillvida att tegelhuset isolerar värmen så bra att inte ens fläkten ger svalka. Men! Jag klagar inte! Nu laddas batterierna inför den höst och vinter som komma skall. Njuter av värmen om än att den kan kännas plågsam. Svetten rinner och vattnet flödar iskallt ner genom strupen. Den vätskan som tränger ut från kroppen måste ersättas annars bankar huvudvärken på porten, lika säkert som amen i kyrkan. Att sysselsätta sig med något större projekt som kräver energi är inte att tänka på. Nu är tid inne för hängmatta, baden-baden eller varför inte en fästeparsgunga. Såklart är badstranden, poolen och solstolen väl godkända alternativ och det dåliga samvetet lägger vi undan för ett eller flera ögonblick.

 

Ändock så har jag svårt att vara still, lite småplock här och lite tvätt där. Alltid finns det något som "barna" behöver, trots att de är stora. Frukost, matsäck till jobbet, lunch kl 12, eftermiddagskaffe och så var det matdags igen. Så har dagen gått och det jag fick gjort var samma som igår och troligtvis lika som i morgon, Kanhända blir det lite avbrott med lite pyssel med en husvagn eller något som behöver lagas. Detta är dock sommar och semester för mig. Att gå här hemma och skrota, pyssla om och hjälpa till när det behövs. Och min drivkraft och min belöning är när "barna" säger: "Du är världens bästa!"

Trisslott!

Vissa dagar är som väloljade kugghjul. Varje stund, tillfälle, händelse eller eskapad faller på plats och allt fungerar utan hakning. Det är knappt märkbart ens utan bara som vi förväntar oss. Andra dagar går allt snett, ingenting funkar utan varje liten petitess blir till ett hinder. Inga stora katastrofer men små, irriterande motgångar som stör som ett ettrigt, kliande myggbett. Så är där dagar när det helt plötsligt inträffar en liten incident som får solen att lysa lite starkare, himlen bli aningen blåare och blommorna att dofta lite extra.

 

Små, små ögonblick med en gnutta tur. Kaffet räcker precis till att brygga morgonkaffet, att hinna fånga glaset innan det slår i golvet eller hitta den där tappade muttern i gräsmattan eller gruset. För att inte tala om nålen i höstacken. Det är sådana stunder som turen är på ens sida. Vanligtvis kommenteras detta med att det är nu det är dags att köpa en trisslott eller spela på hästar. Turen var ju på ens sida. Just det, var! För om nu turen var där finns ju risken att den är förbrukad för dagen. Så det enda som rekommenderas är att göra så lite som möjligt - under det återstående dygnet åtminstone.

 

 

Castle!

Sen natt betyder för lite sömn oavsett hur trevlig kvällen innan var. Tidig morgon efter sen natt innebär ännu mindre sömn och såklart konsekvenser. Trött i huvudet och seg i kroppen hindrar mig inte från att ta tag i dagen med gott mod. En god frukost, ägg, smörgås och en stor mugg med kaffe ger mig det jag behöver. Dagen ligger framför mig, oplanerad som ett oskrivet blad. För att ytterligare trotsa tröttheten blir det ett femkilometersvarv i favoritspåret och jag känner mig lite nyttig och nöjd. Väl hemma hamnar jag i soffträsket och den, för sommaren, nya "flingen" nämligen ytterligare avsnitt av tv-serien Castle. Kanske inte för så mycket för dess höga kvalite och djupa innehåll som för dess lättsmälta, aningen komiska inslag och framförallt för sällskapet i tv-soffan.

Isflak!

Livet består av en väldig massa val. Ständigt står vi vid vägskäl och undrar vilken riktning vi ska ta. En del val är små, till synes nästan obetydliga och andra är stora, viktiga och kanske rentav livsavgörande. Det är allt från val av dagens mat till att välja vilka vi vill ska styra vårt land. Spännvidden är enorm men de finns där, valen, hela tiden - i vardagen, i gårdagen, i nuet och för alltid. Det är inte alltid som vi är medvetna om våra val och definitivt inte mogna eller förberedda för att göra dem. Vissa val behöver vi inte ta några konsekvenser av och vissa påverkar oss och vårt liv så länge vi lever. Några val kommer att ske i påverkan av andra och vi väljer som det förväntas att vi ska välja eller som våra vänner eller nära väljer.

Livet kan ses som en sjö i islossningens tid. Valen vi gör är isflak som vi väljer att hoppa till för att komma vidare. Ibland gör vi säkra val och tar det närmaste isflaket och ibland tar vi mod till oss och hoppar lite längre. Någon gång hägrar flaken långt där borta, närmare horisonten och vi kastar oss ut i det okända. Kanhända lockas vi av flaket som är farligt nära strömmen och forsen och utmanar oss att våga allt för att vinna. Vi hoppar och skuttar mellan flaken, ibland framåt och ibland bakåt. Vi hoppar utan att tänka och vi överlägger länge och väl innan vi tar klivet. Dock ska vi inte låta oss puttas eller knuffas. Risken är så oerhört stor att trilla emellan. Oavsett hur vi väljer att hoppa eller vilket isflak vi väljer och varför, kan vi inte förvänta oss att det alltid blir som vi vill eller tänkt. Och kanske det inte är det viktigaste utan det är att se till att det inte blir som vi inte vill.

Bara ben!

Det är inte alltid så lätt att ta vara på stunden, att njuta av nuet och fånga ögonblicket - här och nu. Att lägga allt åt sidan för en sekund, minut eller varför inte en timme är en konst som man skulle bli rik på, om man kunde sälja konceptet. Visst, där kryllar av böcker om stresshantering och råd om hur man ska stanna upp och lukta på blommorna längs vägen. Och mr Google har hur många träffar som helst om man söker på fysiska symptom och massor av dem ger råden; varva ner, koppla av, andas djupt, gör det du vill och det som du känner för. Allt detta känns enkelt och självklart och varför skulle det inte vara det? Hur har det kunnat bli en lyx? Något som vi måste få råd om och läsa böcker kring. De flesta av oss stannar upp och njuter av grönskan och blommornas doft. Kanske sätter vi inte orden på det, men måste vi det? Visst sitter vi kvar ute i den ljumma sommarkvällen och lyssnar på myggornas sång och låter dem sticka lite lagom, så att vi känner att det är sommar. Samtidigt njuter vi av den solkyssta hud som spänner och hettar och som inom några dagar förvandlas till den solbränna som vi så hett åtrår. Vi njuter mer än vi tror och tar vara på mer stunder än vi lägger märke till själva. Vardag, fest, vinter eller sommar! Var tid har sin tjusning och semestern är bara en bråkdel av det liv vi fått att leva. Måhända att dagarna susar förbi och att vi ibland inte hinner med att dofta på blommorna innan de vissnar men då finns det andra dofter som väntar. Och när höstmörkret är här och bara ben är ett minne blott, finns kanske en blek nyans av solbränna kvar att vårda.

Förväntningar!

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Ibland tornar förväntningarna upp sig likt ett slott i horisonten och väl framme visar det sig vara endast ruiner. Besviket står man där och stirrar blint på det raserade och undrar hur det gick till. Måhända var drömmen för stor för att infrias och kanhända var kraven för höga. Ibland och kanske oftast finns inställningen och begränsningen hos oss själva. Förväntar vi oss slott är det svårt att nöja sig med koja, förväntar vi oss guld är silver inte är gott nog och tror vi att daggkåpan är full av äkta pärlor kanske vi inte kan se det vackra i dess vattendroppar. Det finns saker och människor som är som de är och inget vi kan påverka. Det enda vi kan förändra är vår egen inställning. När vi står där vid det förväntade slottet och bara ser ruiner är det endast vi själva som kan välja vad vi vill se och hur vi ser på det. Vill vi se gamla stenar, överväxta med mossa och gräs eller ser vi en plats som susar av historiens vingslag. Har vi förmågan att se det magiska i en endaste liten vattendroppe fångad i en daggkåpas famn? Höga förväntningar är till godo så länge som de inte förenas med krav och när guldet blir till sand får man se till att göra ett timglas istället för ett smycke.