En tisdagseftermiddag!

Föreläsning på eftermiddagen, direkt efter jobbet, är aldrig det ultimala. Är sedan föreläsningen tråkig med en föreläsare som inte kan förmedla sitt budskap på ett fängslande sätt är det näst intill olidligt. Ibland berör inte ämnet och det är inte heller någon höjdare. Sedan finns det de föreläsningar där tröttheten lamslår en lagom som man sätter sig i stolen och risken för en tupplur är överhängande och det beror inte alltid på föreläsaren. Alltemellanåt så dyker det upp tillfällen där man sätter ner rumpan och egentligen inte har några förväntningar alls och alltmedan föreläsningen fortskrider så sitter man rakare och rakare i stolen, pennan glöder ivrigt och aha-upplevelserna skockas. Just så kändes det idag. Jag hade inga förväntningar, jag var trött och okoncentrerad men fångades snart av en röst som vägrade att släppa taget om min uppmärksamhet. Stundtals kändes det som om föreläsaren talade direkt till mig. Det som från början inte kändes som mitt ämne, blev till slut något jag tog till mig med hull och hår. Jag fick påfyllning, flera goda skratt och tänkvärda ord med mig därifrån och det var helt klart värt en tisdagsftermiddag.