Äntligen fredag!

Så har ytterligare en vecka rullat på om än lite annorlunda mot vanligt.  Fast vilka veckor är lika och ser det inte alltid aldrig ut som det brukar. I alla fall är det snart fredag igen vilket jag har känslan av även på en måndag. Nu är det dock torsdag så fredagen är bara en ögonblink och en skönhetssömn bort. Dock är ju den sistnämnda väldigt långt bort. Nåja nu är min anledning till "äntligen fredag" inte för att arbetsveckan är över eller för att helgen väntar utan min anledning är tvärtom. Det är fredag, jag ska jobba och jag ska ha slöjd med världens bästa femmor. Och som inte det vore nog ska vi sjösätta vårt spännande projekt: "Traditionella slöjdtekniker möter modern teknik". Vi ska sy miljövänliga kassar i ekologisk bomull med broderi och applikation. Som grädde på moset ska vi montera strömbrytare och led-lampor med konduktiv tråd och få det hela att lysa. Så coolt, så spännande och så sjukt kul. Är det konstigt att jag äntligen vill ha fredag. 

Världens bästa...

Ett slitet utryck, världens bästa... Kanske har det gått lite inflation i begreppet men ibland finns det inget som bättre kan beskriva just det. Världens bästa är ju något eller någon som en faktiskt inte kan tänka sig att det/den skulle kunna vara bättre. Klart allt kan bli bättre tänker många men ja, eller nej kanske inte. Åtminstone är det så vi kan tillåtas oss att känna ibland, att det finns världens bästa för oss. Jag känner ofta så och det kanske är förmätet tänkt men det är så jag känner. Min familj, vilka är världens bästa om inte de, för mig i alla fall. Mina nära och kära, min bästa vän som finns, tänker på mig och kommer med kakan när kaffet är påsatt, är också världens bästa. När jag kommer tillbaka till jobbet efter några dagars sjukdom och det känns som att kliva in i en varm, öppen famn, vilka kollegor är inte världens bästa då? Eller närmaste kollegan som "pekfingrar" mig att vara rädd om mig och ta det lite lugnare, kan det bli annat än världens bästa då? Och så sist men inte minst, den bästa "chef" en kan tänka sig. Omtänksam, förstående, lyhörd, tillitsfull och helt enkelt fantastisk eller bara rentav världens bästa.

Det man kan!

Ibland är det väldigt lätt att fokusera på vad en inte kan istället för att verkligen se vad som faktiskt är möjligt. När allt ställs på spets och man inte har så mycket val då först begriper en hur mycket vi ändå förmår. Det är nu inte så att jag har blivit fråntagen alla förmågor eller så men just nu är vissa saker något mer komplicerade än annars. Dock inser jag att begränsningen sitter mest i mitt huvud. Jag säger inte att det är lätt, jag påstår inte att jag inte tappar sugen men, ett stort MEN, jag försöker med all kraft hålla modet uppe. Och jag är så tacksam för det stöd mina närmaste ger, hur vi skrattar åt mitt snedvridna leende och hur de på alla sätt visar att de älskar mig, oavsett hur jag ser ut. Runtom mig finns massa människor som bryr sig om mig och det är en fantastisk känsla. Ärligt ska jag också säga att jag tar detta på största allvar. Jag hade tur, jag såg vad sjukhuspersonalen tänkte när jag kom in och jag inser att det kunde ha varit så mycket värre. Ändå ger det en tankeställare om hur nära det kan vara till att allt förändras och hur vi aldrig kan förutse vad som väntar runt hörnet. Jag tänker att jag ska bli klokare, ta vara på min tid, på mig och mina kära, vara närvarande i nuet och inte kasta blickarna för långt fram eller för den skull för långt bak. Framförallt ska jag låta dagen komma som den gör och ta vara på den utan att ha dåligt samvete för att jag ingenting fick gjort. Visst låter jag klok och lite som ett citat ur en "levlivetlitemerochfulltut-bok" men som sagt, jag tänker verkligen försöka fokusera på det som är möjligt även om jag får fortsätta att dricka kaffe med sugrör ett tag till.

Hur vet man?

Hur vet man vad saker beror på om det inte finns tydliga svar eller klara besked? Vad hänger ihop med vad och varför händer saker och hur kan vi förstå vad som händer? Med diagnosen Bel pares (ansiktsförlamning) i bagaget lämnade jag sjukhuset utan att vara ett dugg klokare, dock med medicin att lita till. Jag vill tillägga att jag blev mer än väl omhändertagen och bemött av all personal jag kom i kontakt med. Men som sagt någon bakomliggande orsak till mitt tillstånd kan inte uppges även om det fortfarande finns tid att invänta alla svar på alla prover som togs. Det kan vara Borrelia, bältros eventuellt, samt en hel del andra mycket mystiska åkommor. Och så kan det vara stressrelaterat!!! Just detta känner jag att flera i min omgivning nickar lite bekräftande. Jamen så är det nog. Själv letar jag helt andra orsaker som att jag precis införskaffat en ny eltandborste, kanske har den triggat min ansiktsnerv. Eller jag var nyss ute och flög och fick som vanligt lock i öronen och visst var det lite extra i vänster denna gång, eller... Den där förkylningen som inte brutit ut, kanske har den satt sig som en virus i halva ansiktet. Ja frågorna om hur detta kunde hända och varför, lär hopa sig i mitt huvud. Kanske är det bara att gilla läget och hoppas att det snabbt går över, annars finns risken att jag faktiskt blir stressad och hur blir det då...

Tålmodig optimist!

Jag brukar skämtsamt säga att det året jag föddes tog gud lite extra av burken tålamod och strödde över de nyfödda och  faktiskt har flera oberoende nickat jakande åt mitt påstående. Lite extra ur burken optimist tror jag också gud tog det året. Och båda är ju väldigt goda och fina egenskaper som jag är djupt tacksam för. Dock händer det att de krockar med varann. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag är så optimistisk att jag inte har tålamod att vänta och när tålamodet brister blir jag inte fullt så positivt inställd längre. Det är då sociala medier gör underverk. Ja inte är det Facebook, Twitter och Instagram som gör det utan det är det som människor sprider till mig via dessa kanaler. Tankar, värme, uppmuntrande ord och kärlek omfamnar mig på det mest häpnadsväckande sätt. Jag blir rörd till tårar och mitt hjärta svämmar över av all omtanke. Det skapar ett lugn i mig som ger mig tålamod att härda ut och återigen ser jag positivt på morgondagen. Tack alla ni fina runtom mig som förmedlar detta till mig. 

Ett snett leende är ändå ett leende!

Oj, vad mycket konstigt det finns och som kan drabba en bara sådär. Det som började som en liten förändring i smaklökarna på tungan, visade sig utmynna i en Bel pares. Med andra och mer lättförståeliga ord en ansiktsförlamning. Ögonlocket blinkar inte som det ska och hänger ned, mungipan ser sur ut oavsett om jag ler eller ej och att vissla är helt otänkbart. Nu är det ju inte så att just bristen på att kunna vissla har någon betydelse. Nej det är något mer problematiskt att inte kunna knipa med munnen för att dricka utan att dregla eller att kunna fukta ögat med en blinkning och inte med ögondroppar. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att det "bara" är en ansiktsförlamning och inte en stroke till exempel. Dessutom är jag oerhört berörd över det stöd jag omges av och den omtanke jag blir bemött med. Mitt hjärta värms, mina ögon tåras (inte bara av besvär) och mitt i alltihop får det mig ändå att le, om än ganska snett.

Kalasande!

Så har vi lagt ytterligare ett firande till handlingarna. Inga köttbullar i gräddsås blev det men det gick alldeles utmärkt med smörgåstårta. Mormors hembakta tårta smakade som alltid som en dröm och kaffet värmde gott i höstrusket. Lika mycket värmde det att se sig omkring och glädjas åt vilken härlig samling med människor som alla har ett gemensamt just idag, nämligen att fira dottern på hennes dag. 19 år är inte jämt eller ens märkvärdigt att fylla och själv ville du bara ha ett litet kalas men... Ett litet kalas blir stort när det är många kära som är nära. I efterdyningarna av dagens kalas kan jag kort sammanfatta att det blev en bra dag, ett trevligt kalas, goda tårtor och mycket härliga människor som intog vårt hus.

Den finaste!

Har ni någon gång känt känslan att hjärtat är på väg att brista. Inte av olycklig kärlek eller av sjukdomsfall, nej, utan när det sväller så där otroligt att det nästan inte får plats. Det trycker på och ut och ger en klump i halsen och tårar i ögonen. Det är inte av sorg eller av något annat tråkigt utan av något obenämnbart. Stolthet skulle någon säga, glädje eller kärlek kanske någon annan skulle uttrycka det som. Själv finner jag inte ord, de är för små, för futtiga. Hon står där på scenen, späd men kraftfull, så unik, så imponerande och så god. Hennes röst går in i hjärtat och ger energi och kraft. Jag ser en ung kvinna med goda värderingar, en förebild för många och särskilt för mig. Hon ger mig mod, hon är min allra bästaste vän och jag är mycket lycklig över att få kalla henne min dotter och min kickunge. Min allra finaste Juliette.

En spindel mitt i nätet!

Någon behöver uppdatera sitt Notebook-program, någon annan vill ha en skrivare tillagd och ytterligare någon har glömt sitt lösenord till nätverket. En hittar inte dokumenten i Onedrive samtidigt som någon annan måste ha nyckeln till wifi. Ett sms om en schemaändring, ett mail med info som ska ut på hemsidan och ett telefonsamtal senare har det bokats en tid för support med bloggen. Innan dagen är slut är det en header gjord till en alldeles nystartad blogg, skolans hemsida  är uppdaterad, schemaändring är fixad och dokumentation från slöjden publicerad på bloggen. En vanlig dag på jobbet och en fantastisk sådan. När dörren slår igen efter mig på fredagseftermiddagen så får jag en skön känsla av att få vara spindeln i nätet. Och trots att jag är grymt rädd för dem så är känslan god.

Ståhej!

Visst är det väl ett konstigt ord, ståhej. Lite "bonnigt", något som min farmor skulle kunna ha sagt när vi skulle fira henne av någon anledning. "Äsch inte behövs det något ståhej för min skull!" Precis så skulle hon kunna ha sagt och menat det. Och jag menar verkligen att det kan gärna få vara nog med ståhej. Det är inte så att jag inte är stolt eller glad eller till och med känner mig "boostad" utan tvärtom, jag är innerligt tacksam och galet lycklig över den uppskattning som jag får. Men - det finns ett men, likväl uppskattar jag lugn och ro och att få sitta under min korkek och lukta på mina blommor, bildligt talat i alla fall. Visst är det en ära och visst hänförs jag lite av uppmärksamheten men jag vet så innerligt vad det är som är viktigast och inte är det ett ögonblick i rampljuset. Nej,  det är när eleverna tar det där extra klivet framåt eller när kollegor kommer över den där förargliga tröskeln med hjälp av en liten putt från mig eller när vi tillsammans gör skillnad. Så ståhej är okej i små doser så länge som allt annat står kvar och jag får fortsätta lukta på mina blommor.

Once in a lifetime!

Du vet vad du har men inte vad du får. Det kan locka och inspirera men kanske mest imponera. Att vara tillfrågad, eftersökt och handplockad ger en otrolig boost till självförtroendet. Kanske är det nu det händer och aldrig mer - once in a lifetime. Alla korten på borden. Fram med block och penna, spalta upp för- och nackdelar. Vad är viktigt och vad är viktigast. Vad vill jag - innerst inne. Det lockar och det frestar men betyder det något. Förändrar det mig? Ja! Utvecklar det mig? Ja! Blir jag lyckligare? Knappast! Jag har ett jobb jag älskar, kollegor som är fantastiska och en chef som är one-of-a-kind. Så frågan är om jag inte redan befinner mig i once in-a-lifetime.

Opretentiöst!

Det är lördag och näst sista semesterdagen och den långa ledigheten är i sin ände. Förr jagade vi måsten vid den här tiden. Det skulle städas, tvättas, fixas och donas. Annars skulle dagarna, timmarna, minuterna nyttjas ända till sängdags, söndag kväll. Med åren har det stillat sig. Tvätten är ju kvar och dammsugaren står där bara och väntar oavsett före, under eller efter semestern. De där sista utflykterna känns inte heller så lockande, glassen smakar gott hemma på altanen, middagen likaså och  platserna som skulle upplevas står troligtvis kvar även i september. Nej det blir en tur till jaktmarken med mor och far som passagerare. Först ska vi ta kaffe och kaka med, men bestämmer oss för att unna oss en fika på lockande Rönne kapell, som ändå ligger efter vägen. I skogen hittar vi några svampar och maken matar sina djur. Vi sitter mitt i skogen och solen sänder sina sista varma laddande strålar över oss. Trädkronorna susar och en och annan fågel gör sig hörd i buskagen. På vägen upptäcker vi att det fina caféet är stängt och där står vi hungriga och med väldigt långa näsor. Det får bli en pizza kommer vi fram till - till slut - i mors och fars kök. En kaffetår senare är vi mätta och belåtna. Det har inte varit någon märkvärdig dag, där var inga världsomvälvande upplevelser men maten smakade bra, vi blev mätta och trevligt var det. När vi sitter där och pratar, mor och far tackar så ödmjukt för dagen och trippen, det är då det slår mig med all kraft - vilka fantastiska människor dessa två är. För fyra månader sedan var pappa förlamad i ena benet och kunde inte gå och mamma som fått kämpa så för att allt ihop. De är helt otroliga kämpar och jag älskar dem så att det gör ont. Måhända var den här dagen aningen opretentiös men det hindrar inte att vi sparar dessa minnen nära oss.

Vatten överhuvudtaget...

Jag har tagit mig vatten över huvudet. Och helt frivilligt. En efterfrågan kom vilket utmynnade i en förfrågan som jag tackade ja till. Till mitt försvar ska jag säga att det var efter djupt och eftertänksamt övervägande, men tackade ja gjorde jag. Dessutom visste jag vad jag tackade ja till, det kan jag heller inte bortförklara. Så nu sitter jag i smeten och funderar på vad jag egentligen har gjort. Ena halvan av mig är stolt och nyfiken och tycker att det ska bli spännande, utmanande och roligt. Den andra är vettskrämd. PUNKT! Du klarar det! Det kommer att gå så bra, det där kan du om du så blir väckt mitt i natten. De uppmuntrande orden värmer men tyvärr bor tvivlaren i mig. Hm! Tänk om jag tappar bort mig och glömmer, tänk om jag inte kan förmedla mitt engagemang och min drivkraft eller svara på de frågor som kanske kommer. Eller kanske räcker det med just min brinnande tro på det jag gör och kanske kan jag då tända glöden hos de andra. Nåja nu är det som det är, jag gör helt enkelt mitt bästa. Något annat är ju ändå omöjligt. Lika omöjligt som det ibland kan kännas med vatten - överhuvudtaget.

Borta bra...

Hemma är hemma! Att få vakna i sin egen säng, på sin egen kudde och känna att det här är här jag hör hemma är inget annat än lycka. Lika mycket lycka som det är att kunna ha möjligheten att få resa, se andra delar av världen och det tillsamman med några av de viktigaste människorna i ens liv. Här hemma är allt så välbekant. Ljuden, dofterna och rutinerna, allt är som vanligt. Visst är det gott och bekvämt med uppdukad frukost (jag älskar hotellfrukost) och visst är det skönt att inte behöva varken handla eller laga maten men hur gott smakar inte hemlagad mat. Det ena förtar inte det andra utan tvärtom så uppskattar jag just möjligheten till båda. I grund och botten är jag en riktig stugsittare, hemkär och älskar att bara vara - hemma, men jag älskar också att vidga mina vyer, se och uppleva och bara vara - någon annanstans och få längta hem. För hemlängtan det har jag så fort jag börjar packa. Lustigt hur kluven en kan vara. Just nu är jag nöjd, minnena från en fantastisk resa ligger nära och här hemma kan jag njuta av bilderna tillbakalutad i min favoritfåtölj. Dessutom vet jag att bortom krönet väntar nya turer, nya upplevelser och nya intryck men hemma är alltid hemma och hemma är bäst.

Sista skälvande...

Sista dagen! Dagarna har rullat undan som ett bowlingklot i sin bana men visst har det varit strike så gott som var dag. Sista kvällen var tänkt att tillbringa på Kriziks fontän till tonerna av Queen men... Ja, ibland tror en sig om mer än det faktiskt är möjligt. Efter att ha gjort New Town och Old Town, shoppat, fikat på terrass, ätit italienskt, tittat på det berömda astronomiska uret och bara strövat, ( i väldigt många timmar) fanns inte riktigt kraften att ladda om kl 23 på kvällen. Det blev mackor och mys på hotellet i all sin enkelhet och som en värdig avslutning på en fantastiskt resa. Visst finns det massor kvar att se av Prag men det är också en anledning att återvända. Nu rörde jag aldrig vid plaketten på Karlsbron för där var så många fler som önskade sig tillbaka men några vårdagar i Prag känns som en god idé. Vad var bäst och vad var bottennapp, ja egentligen var allt väl. 30 grader på tåg nja, Gula marknaden i regn, nej och kanske inte ens alls i ärlighetens namn. Petrinkullen elva av tio, jazzbåt likaså. Strosandet i, enligt mitt tycke en av de vackraste städerna, var också en av höjdpunkterna. Det absolut bästa var dock att få dela alla dessa upplevelser tillsammans med några av mina allra käraste och att de ville dela det med mig. Nu är väskan packad, de så vanliga resefjärilarna har återvänt till min mage och nu väntar bara taxi, flyg och bilfärd så är vardagen tillbaka och jag i den om än med många fler fina minnen.

Tur med båt!

Jag önskar att jag hade ord som var tillräckliga för att beskriva vår näst sista kväll i Prag. Prag som tagit oss med storm, som intagit våra hjärtan och våra sinnen. Kvällen har vi tillbringat på en båt på Voltavafloden till tonerna av svängig swingjazz ala 30-tal. God mat, gott sällskap och en hänförande omgivning. Jazzpärlorna avlöste varandra samtidigt som vi serverades en alldeles utmärkt god trerättersmiddag. Musikerna jammade loss och den fantastiska sångerskan sjöng Georgia on my mind och många fler go'bitar, med en röst utöver det mesta. Känner mig oerhört lyckosam och glad över att ha delat denna kväll med underbara människor som jag kallar mina hjärtan och stora kärleken. En kväll att minnas när vardagen känns extra grå.

Ben och Knota!

Idag var inte stegen fullt så spänstiga och fjädrande. Gårdagens ca 15000 steg sa sitt och dessutom visade termometern på ca 30 grader. Utan större missöden än att vi gick på en minimal trottoar jämsides med bilar körandes i drygt 100 knyck, lyckades vi ta oss till tågstationen, köpa biljettpriset och hitta rätt tåg - till slut. Såklart satte vi oss i första-klasskupen och där vi fick inte sitta. Aja baja! Nåväl det går att åka tåg sittandes på golvet eller sovandes på golvet under en hängande cykel. (Läs Filip! ) Efter en timmes tågresa , en promenad i solig hetta på knappa kilometern tornade så den mycket underliga och aningen morbida kyrkan upp framför oss. Uppemot 40000 tusen skelett har använts för att skapa en mycket spektakulär plats och ändå finns det något fascinerande över det hela. Kapellet, ja det är inte större än ett litet kapell, tar inte lång tid att gå över men det är ändå värt det och kan rekommenderas. Dock avråder jag från att göra trippen i 30-gradig värme, mest för det otroligt sprängfyllda tåget. Både tur och retur. På plats åt vi också en fantastiskt god lunch. Väl tillbaka i Prag insåg vi alla att vi nog behövde en tidig kväll och lite vila. På hotellet fick det bli lite mys på rummet med lite frukt och gott att dricka till. Ja, någon drack chokladöl vilket visade sig inte vara det godaste ölet i Prag eller någon annanstans heller för den delen. Nu ska jag släcka lampan och sova en välbehövlig (på alla vis) skönhetssömn. Klockan står på ca 07.00 för "barnen" ska på Harry Potter-mysterium och far och jag tar oss upp till Gula marknaden. Ny dag, nyvilade fötter och massor med nya tag i Prag alltså.

Vidunderligt vackra vyer!

Om du rör vid den gyllene plaketten vid den helige Nepomuk vid Karlsbron så kommer du att återvända till Prag. (Eller om du har någon annan önskning med för den delen.) Men, det ligger nära till hands att önska sig en återresa hit. Dag två innebar mer spårvagn dock åt rätt håll på en gång. Målet var en annan spårvagn men inte vilken som helst. Nej det handlar om den berömda Bergbanan som går rakt upp i himlen, eller i alla fall till Petrins kulle. Jag har aldrig varit i himlen men jag kan ändå gissa att om Gud gillar vyer och rosor, då finns det nog lite av Prag däruppe ovan molnen. Så vidunderligt vackert så en hissnar och tappar andan och då inte bara av svindel och rosendoft. För att nå ytterligare höjder tog vi oss upp de 299 trappstegen i Eiffeltornet, ja inte det "riktiga" Eiffeltornet såklart och ja, jag erkänner, någon åkte hissen upp men gick dock de slingrande 299 ner. Däruppe var vyerna enorma och vi kunde se ut över Prags alla delar. Efter lite lätt lunch, öl för de som uppskattar det, någon öl till (kullens nedgång krävde sitt) så styrdes kosan mot Lennon Wall, ett filmmuseum för "barnen" och så äntligen var det stora ögonblicket inne: GLASSEN. Mm den var god och ja jag äter den gärna igen, redan i morgon faktiskt.  På trötta fötter tog vi oss åter över den vackra Karlsbron, in mot gamla stan och det vackra torget. Vi missade dock det hela klockslaget vid det vackra astronomiska uret men vi kommer tillbaka. Med lite mat i magen tog vi spårvagnen hem efter ytterligare en lång dag i Prag. Idag tog vi alla spårvagnar åt rätt håll och gick bara lite tokigt. I morgon, torsdag, ska vi utmana ödet och ta ett tåg, förhoppningsvis åt rätt håll nämligen till Kutna Hora och den världsberömda skelettkyrkan. Med nyladdad kamera, smörjda fötter och lite frukost i magen är vi åter beredda att ta Prag med storm.

Pragtfull!

Dag ett är på väg att övergå i natt och det har varit en lååång dag. Efter några få timmars sömn styrdes bilen mot Arlanda och därifrån flyget till Prag. Och vilken stad! Det sägs att den räknas till en av världens vackraste och det är nog ingen överdrift. Idag intog vi det som inte svenskarna klarade 1648 nämligen Karlsbron. Med en god kopp cappuccino och en änglalik glass i magen tog vi den med storm. (Läs duggregn.) Vidunderlig utsikt över Voltavafloden och över magnika byggnader och statyer. Trots småduggande var det en fantastisk upplevelse. Det var just det helt plötsligt ihållande regnet som fick oss sedan att ta bussen till Palladium, ett jättestort köpcenter.  Där blev det lite shopping som avrundades med Beatlesmusik live utanför. Härlig stämning och ljuv musik. Summering inför morgondagen, vi kan bli bättre på att åka åt rätt håll med både spårvagn och tunnelbana.;-) Nu väntar John Blund och i morgon ligger dag två för våra fötter. (Aningens trötta,  värkande och med trampdynor ömma som blåmärken.)