En sommarsaga i vinterkylan!

Bara fötter i daggvått gräs, en tidig försommarmorgon när luften känns orörd.

Härliga sommarminnen från mina tidiga år sköljer över mig, när jag ömt studerar min treåriga dotter. Fundersamt, undrande över om hennes sommarminnen kommer att vara lika varma, soliga och ljusa som mina. Samma minnen eller ens lika är omöjligt. Tiden förändras och så också minnena.

Sommar för mig var sol, bad och blommor på äng, men också så mycket mer. Smultron på strå, som sedan avnjöts i min mormors och morfars veranda. Badutflykter – färdandes bakpå morfars moped och mopedväskorna fyllda, till brädden, med mormors smaskiga matsäck.

På högsommaren hässjades det hö hos farmor och farfar. Nysande och snorande, var jag med och byggde gångar och kojor i de färdiga stackarna. Härligt! Vilken doft går upp emot den av nyslaget hö? Möjligtvis doften av ett fint sommarregn som når en solvarm asfalt. Mm!

I glasburen – vars lock vi gjorde hål i med en spik – fångade vi humlor och andra surrande insekter. För de små krypens trivsel, fyllde vi sedan burkarna med vitklöver. Vi provsög dem först, så att vi säkert skulle veta att det fanns honung i dem.

Alla mina minnen kanske inte är odelat positiva. Åren har dock slipat av dem och det som inte var kul – då, kan jag skratta åt nu. Myggbetten kliade lika mycket och flugorna surrade – precis som nu – alltid mest på kvällen när lampan släcktes.

Tankarna virvlar och dansar runt med gamla och nya minnen i en svepande vals.

Du – lilla, kära barn som är mig kärare än livet! Må jag kunna dela mina minnen med dig, som du delar dina upptäckter med mig. För dig finns så mycket nytt att ta in. Du ska upptäcka, uppleva, känna och vara. Dina tidiga sommarminnen kommer jag att få vara en del av och i framtiden kan vi hänge oss åt dem - tillsammans.

- Minns du? Läckö slott – dit vi åkte tillsammans med mormor och morfar. Hur det vackra, vita sagoslottet steg upp ur sjön, när vi svängde i sista kurvan. Du plockade stenar (skatter) och kände om vattnet var kallt. Muffinsen – i cafét – var stora, saftiga och mumsiga. Slottskapellet med dess vackra målningar och din stora förvåning när du inget fick röra.

Kanonerna är nog det som du kommer att minnas mest. Du tronade ovanpå dem, som en riddare på sin vita springare och till din stora förtjusning förevigades det på kort. Kanske minns du också åksjukan och kräkningen i bilen. Glassen du fick och den mjuka hartassen uppväger nog det, åtminstone efteråt. Livet består av ömsom regn, ömsom solsken och det är så det ska vara. Går det inte uppför ibland, kan det heller inte rulla på nerför. Mitt starkaste minne är inte glassen, kräkningen eller kanonerna. Visst finns de också kvar, men…

Där stod du – i blåa jeans med vita, broderade blommor, röda hårspännen och log. Kisande mot solens strålar som smekte din solbrända kind och samtidigt glittrade i det blå, men ack så kalla vattnet. Din svettiga, knubbiga hand i min när vi, tillsammans, gick upp till det vita sagoslottet - min riktiga prinsessa och jag! Minnen att ta fram när sommaren är slut, tiden runnit iväg och prinsessans hand blivit större och håller någon annans hand.

Denna sommarsaga är tillägnad min dotter och prinsessa. Den är skriven en höst för mer än 10 år sedan. Då som nu är hon min prinsessa, min kickunge och mitt allra dyrbaraste hjärta.

Jag älskar dig, Juliette!