Läser just nu denna bok skriven av barn och ungdomar som på något sätt blivit utsatta. Utsatta för mobbning eller utfrysning. Vad är det vi vuxna låter ske? Hur kan vi blunda för den verklighet, som så många barn och ungdomar lever i? Var går gränsen för det vi kallar mobbning? Hur länge ska man som vuxen stå bredvid och se på? När är det dags att ta tag i saker och ting? Vad är det som ska hända innan man visar att det inte är ok? Varför väntar man på att lösningen kommer av sig själv? Måste det vara blodvite för att någon ska reagera? Det finns en psykisk mobbning som är svår att upptäcka men den kan göra skada och ge ärr för livet likväl. Om man som vuxen vet vad som pågår utan att ingripa, är man också delaktig i det som sker? Trots att man är ombedd att tiga still, borde man ändå inte visa att man bryr sig och inte accepterar. Hur är det med alla andra vuxna, är de helt ovetandes om det fula spel som pågår eller bryr de sig inte? Såklart att versionerna varierar men flera mot en har aldrig varit rätt. Vems tur är det nästa gång? För det gäller att se till att man sätter sin fot rätt, inte trampar i klaveret eller avviker med sin åsikt, för då är det lätt att man hamnar utanför. Hur många är det inte därute som står just, bredvid - utanför? Ibland väljer man sitt utanförskap, därför att gemenskapen kräver att man är på ett visst sätt och att man måste hålla sig inom ramen. Det är inget val man skulle behöva göra, att bli accepterad för den man är, är en mänsklig rättighet. Som vuxna måste vi våga se det spel som pågår och ingripa, för nästa gång är det ditt eller mitt barn det gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar