Små barn små bekymmer...!

Barna, de där barna! Mina egna som inte är små längre. Stora är de och klarar sig själva, ibland. Visst händer det att de behöver min utsträckta hand och än så länge vill de ha min mat. De växer och förändras men ändå är det mycket oss emellan som är sig likt. För alltid komer jag att vara deras mamma och de kommer i all evighet vara mina små hjärtan, hur stora de än växer sig. Vart de än i världen vänder så finns jag här med öppna händer. Färdig att ta emot när helst de vill och behöver. Jag vill, kan och ska gå genom eld och vatten för dem om det blir nödvändigt. De kan inte skyddas mot allt och vissa törnen måste alla ta men när det blåser är jag en del av deras rötter och jag håller dem fast så de inte kan blåsa omkull. Däremot vill jag att de växer, även om de ibland blir lite vildvuxna. Kanske är jag ibland aningen för orolig och visst förmanar jag dem med hela handen ibland och nog är det som det sägs att små barn, små bekymmer men; den oerhörda glädje och stolthet som dessa tre barn inbringar mig är så mycket större än de bekymmer de ger. De är den största gåva och det absolut mest värdefulla som hänt mig. Mina barn är det finaste jag vet, det dyraste i världen. Jag älskar Er!