Med förundran följer jag varje steg de tar. Hur de utvecklas och förändras. Varje dag sker en förändring, ibland knappt märkbar och inte sällan ett stort kliv. Det är inte alltid det går att sätta fingern på det som händer utan det är bara en känsla. Oftast är det bara jag som lägger märke till det som pågår och inte ens när jag påtalar det så förstår de. Sedan kommer dagar som idag när en av dem ljudar ihop orden och lyckas få till det. Jag utbrister: Du läser ju! Vad duktig du är! Han tittar på mig och svarar lite undrande: Nähä, jag får ju hjälp, du hjälper ju mig! Nej, svarar jag, du läser faktiskt själv. Skeptiskt sneglar han upp på mig och frågar förvånat: Gör jag? Såklart talar jag om mina barn, mina små (läs stora) ettor som jag har förmånen att följa, dag efter dag, vecka efter vecka. Och framförallt i deras utveckling. Jag älskar mitt jobb!
hej :)
SvaraRadera