Dagen före...

Då är kvällstimmen slagen och oåterkalleligen väntar morgondagen på att få möta upp med nya timmar och minuter. Sekunderna tickar obönhörligt fram mot den uppsatta tiden och det är bara att bita ihop och komma igen. Eller kanske det är underförstått att det borde gapas mer och större än nånsin förut. Filuren som sitter på min ena axel stammar lite försiktigt med osäker stämma att det kommer att gå så bra så. På den andra axeln sitter däremot en envis liten djävul och menar att om det aldrig gått bra förut varför skulle det göra det nu. Hursomhelst så har kvällslugnet drabbat mig och det känns som om sömnen kommer att ta över tanken. Och alla vet vi att morgonens gryning är lättare att tas med än nattens långa skuggor. Dessutom är det bara ett dygn innan det är över för denna gång.

Mål och lärande!

Överallt, vart man än vänder sig, så dyker skolfrågan upp som gubben i lådan. Tyvärr är det mycket negativt som lyfts fram och det kan ibland kännas tungt att vara en del i en värld som bollas runt av alla oavsett kunskap, insikt eller förståelse. Skolan och dess lärare är ett hett villebråd som till och med kan skadeskjutas utan påföljd. Trots allt detta går mina fötter fortfarande med lätta steg till jobbet. I klassrummet, tillsammans med eleverna, strävar jag envetet mot mål och lärande. Det är det som är min verklighet oavsett den debatt som pågår i media mm och jag hoppas att det reportage som NA just gjort hos oss kommer spegla just detta. Jag är i alla fall stolt över det vi åstadkommer - jag och eleverna- tillsammans.

Välkommen Herr Knut!

Tänk att en blick genom ett fönster kan förändra så mycket. En grå och till synes ganska trist dag är i vardande. Solen räcker inte riktigt till för att himlen ska vara blå och det mulna är heller inte tillräckligt för att dagen ska vara något att gnälla över. En ledig dag ligger framför och väntar på att fyllas med allehanda göromål, mest jobb ska erkännas. Med en god frukost framför med nybakt bröd och nybryggt kaffe, i gott sällskap dessutom, har jag inget att klaga på. Ändå är liksom lusten lite borttappad eller kanske mest drivkraften. Det är då allt förändras, ett ögonkast senare rinner livsglädjen genom mig igen. Där utanför i vår trädgård har vi finbesök nämligen. Herr Knut är tillbaka, allas vår efterlängtade bofink som lovar att nu är våren här på riktigt.

En röst - en kvinna!

Ärligt visste jag inte att jag hade ett hål som behövde fyllas förrän igår kväll. Med stora förväntningar om en härlig och givande kväll, intog jag och dottern Conventum kongress för att njuta av musik under nästan två timmar. Och ljuv musik uppstod. Scenen intogs av en av de vackraste kvinnor jag vet,  med en röst som får själen att värmas och huden att rysa. Lisa Nilsson! Med småprat och vacker musik delade hon med sig av sig själv med en härligt raljerande ton ackompanjerad av allvarliga undertoner. Ett potpurri av gamla örhängen blandat med nyare pärlor och önskelåten kom som kronan på verket. När extranumret kom stod den hyllande publiken upp och stämningen var magisk. Där och då uppfylldes hela mitt inre av denna fantastiska kvinna och hennes sång och det var då jag insåg att tomrummet var fyllt. Det som jag inte ens visste att jag hade.

Ek - Quercus robur

Jag är stolt över att vara en del av detta träd som står kvar när det blåser.

Namnet robur kommer av latinets robustus (stark, hård) och syftar på trädets kraftiga växt och hårda ved.

Det svenska namnet ek kommer från det fornnordiska ordet –igja – som betyder vördnad.

Den är respektingivande och en symbol för evigheten.

Eken är lugnande, ger värme och månar om ett lyckligt liv.

Eken äger energi, styrka och kraft.

Eken träffas ofta av blixten vilket förr tolkades som att gudarna gav eken dess kraft.

Eken är det farligaste trädet att vistas under när åskan går pga dess rötter som sträcker sig långt ner i grundvattnet och får eken att fungera som en åskledare.

Ekarna betraktades förr som trollträd där älvor och dryader stämde möten på nätterna. Alver och tomtar hade sina bon under trädens rötter.

Eken har läkande och medicinska egenskaper som, baddning av sår och blemmor, gurgelvatten vid tandlossning och tandvärk, dekokter mot tarmvred, diarré och inflammationer.

Färska eklöv kan läggas på sår och påskyndar sårläkning.

Ett gammalt talesätt:
Eken växer i 500 år, lever i 500 år och dör i 500 år.

 

Vi på Eken står för:

kunskap & ansvar,

trygghet &  tillit,

respekt & lika värde

 

Svårt att göra rösten hörd...

Det finns mycket att säga som inte blir sagt. På något vis får jag inte till det. Gång på gång försöker jag höja min röst till tals men det blir liksom inget uttalat. Jag anar också att jag inte är så rolig att lyssna till. De flesta ber mig till och med att vara tyst. "Du borde kanske inte säga något", säger de. Lite stukad känner jag mig och det är lite som att rösten inte bär. Och att höja rösten är ingen ide. Det låter inte särskilt trevligt. Nej, det får dröja ett tag innan jag gör min stämma hörd igen. Hur lång tid det kan ta innan... Jag får nog vänta på att luftrören kryat på sig och någon har hittat min borttappade röst.

Besked!

Numera vill man knappt svara i telefonen på grund av alla dessa "försäljare" som ringer hela tiden. Det är en försäkring hit och en tidning dit, det är bredbandsbolag och bokförlag med erbjudanden som är unika - endast för mig. Pensionsbolagen flåsar i luren och tycker att jag är så gammal att det är dags att tänka på ålderdomen. Ofta är Postkodlotteriet på hugget och vill förändra mitt liv till det bättre - eller sämre om jag inte går med. Även postlådan är fylld med sådant jag för det mesta kan klara mig utan och sådant som jag önskar att jag slapp. Då och då, om än väldigt sällan är det något trevligt som väntar, i telefonen eller brevlådan, samtal från nära och kära tex. Idag fick jag goda besked! Det som gör ont och växer är gott och det med besked. Härligt!

Mariadagen

I dag är det alla Mariors egna dag. Genom min barn- och ungdom firade vi denna dag tillsammans, min mamma, min mormor och jag. Tre generationer kvinnor, alla bärande namnet Maria. Vad skulle kunna vara mer naturligt än att min dotter också skulle bära namnet. Sorgset nog fick inte min kära mormor och min älskade dotter någonsin fira den gemensamma namnsdagen tillsammans. Återigen är vi tre generationer som förenas genom detta vackra namn, som vi alla bär med stolthet.
Många är det som heter Maria och till alla dem önskar jag en dag som de länge kan minnas. Till mina Marior vill jag bara säga att jag älskar er innerligt och ser fram emot ett gemensamt Mariafirande.

Inte tid!

Det här har jag inte tid med! Ligga här och kroppen värker och näsan rinner. Nej, detta var inte planerat och absolut inte lämpligt. Förresten kan man ju ställa sig frågan, när är det lämpligt? Knappast att svaret blir något annat än aldrig. Men nu är bacillerna här och ställer till förtret. Feber, snuva och hosta. Lite självömkan är faktiskt på sin plats. Ingenting smakar och ligger jag, gör det ont men går jag, skakar benen som på ett nyfött föl. Och jag har inte tid! Min agenda är full av "att-göra" och jag har ingen ork att göra nå't. Som alltid kunde det vara värre men lite synd är det om mig som är sjuk. Ett ljus i mörkret är att våren är på väg även om jag inte har tid.

Chefen!

Jag har världens bästa chef! Så är det! Hon är närvarande, stöttande och inkännande. När droppen är på väg att rinna över är hon där och torkar upp. Om det känns övermäktigt och för tungt att bära är hon där och lyfter. För lyfter oss det gör hon. Vi spänner våra bågar och siktar högt och med hennes förväntningar och förtroende når vi högre ändå.
Häromdagen brast mitt tålamod och dagen efter plåstrade chefen om det och jag är åter på banan med hopp om att det kommer att ordna sig.
När jag sedan sitter och tittar runt på mina kollegor i personalrummet slås jag av häpnad. För här finns inga dåliga lärare! Här finns egagerade, välutbildade, kompetenta lärare som står redo varje morgon och tar emot en påse konfekt. Däri finns både sött, surt och salt och det fixar vi varje dag.
Slutsatsen blir att en superbra chef ger superbra kollegor som i sin tur tar hand om härliga ungar = Stocksätterskolan. ;-)

Smolk i glädjebägaren!

Med glädje och förväntan i sinnet gick jag till jobbet i morse. Första dagen efter ett lov och jag har faktiskt saknat ungarna och klassrummet. Dessutom så väntade där en Smartboard på mig och eleverna. Vilken grej! Vi tittade på bloggen tillsammans, kollade runt på vad veckan ska innehålla och spelade mattespel tillsammans. Helt magiskt! Alla var delaktiga och det var hur kul som helst. När rasten kom var det nästan ingen som ville gå ut.
Det är här jag vill vara, här vill jag lägga min energi, tillsammans med ungarna för ungarna och deras lärande. Men, ett stort MEN, alla tycker inte det! Nej, för en del är dokumentation nyckeln till allt. Dokumentera mera så kommer automatiskt eleverna nå högre kunskapskrav. Med hjälp av LPP:er, utvecklingsplaner och matriser för måluppfyllelser tror man att våra elever kommer nå oanade höjder i kunskapsstegen. Jag säger inte att det är fel, inte ens onödigt men, ett stort MEN igen, min tid och kraft behövs i klassrummet, hos eleverna. Det är här och nu samt före och efter lektioner som mitt jobb som lärare är viktigast. Det är där jag ska inspirera, engagera och utveckla elevernas lärande samt stärka och synliggöra dem. Låt mig och alla andra lärare göra det vi är bäst på och låt oss använda vår tid till förmån för eleverna. Då tror jag på resultat.

Vips!

Det är otroligt hur fort en vecka kan gå. Den ligger där framför en, tom och ledig. Ja, inte tom då och inte särskilt ledig heller, kanske. En vecka som skulle ägnas åt nära och kära i första hand, åt OS i andra hand och måsten i sista hand. Jag tror att jag har hållt mig till den ordningen. Det har varit härliga stunder med pratfika , härliga samtal över en kopp kaffe, lunch med bästa vännen och barnen. Och allt toppat med en behaglig klick och kick av svenska OS-medaljer. När jag ligger här och summerar den gångna veckan finns det bara några få ord som behövs. Stolthet, glädje och lycka över att ha så fina människor runtom mig och att så många av våra OS-idrottare fick lyckas. Vips är mitt sista ord! Därför att vips är veckan slut och i morgon börjar det en ny.

Hand i hand!

I trettiotre år har den här handen hållit min i med- och motgång, i vått och torrt och närsomhelst och hursomhelst. Idag åt vi tjejlunch och det var en lunch fylld av goda samtal och härliga minnen. Tänk att få ha en sådan vän.

Pratfika!

Vi har myntat ett nytt uttryck! Vi är desamma som jag, dottern och två av hennes fina vänner. Veckan före sportlovet inträffade det en del saker som behövde ventileras.  Eftersom långa, djupa samtal kräver sitt, insåg vi att en fika skulle sitta fint. Och vad bättre kan detta kallas för än "pratfika"? Till denna "pratfika" serverades kaffe eller varm mjökchoklad och en, för dagen, nybakad kladdkaka med dajmtäcke. Som pricken över kalaset serverades det en klick grädde. Mums! Det som dock toppade det hela, var just samtalet. Vi ventilerade, pyste och vände och vred på allt och ingenting. Vi grät en skvätt, höll varandras händer, lyssnade och pratade och grät lite till. Det var allvarsamma, svåra samtalsämnen men skratten och glädjen var ändå inte långt borta. Jag känner en sådan oerhörd värme och stolthet över att få ta del och få vara en del av allt detta. Det är en ynnest att dessa flickor finns i mitt liv men mest för att de finns för varandra, även när det stormar och onda krafter försöker skapa kaos. Än en gång har de visat att deras vänskap står över allt annat.

Över en kopp kaffe!

Tänk att så många ord och känslor kan byta ägare över en kopp kaffe. Och tänk att stegen kan bli lättare, sinnet ljusare och luften lättare att andas efter ett möte med en alldeles speciell person. Och tänk att år, rynkor och klimakteriesvallningar är betydelselösa och att det är bara vi som är viktiga. Oj, vad jag behövde detta. Detta samtal över en kopp kaffe. Ett samtal utan tid och rum och utan fasader eller platityder. Tänk att detta är bara början...
Ofta säger vi tänk om när vi istället borde säga tänk att...

Lediga dagar!

Solen lyser därute och borde göra mig glad och förväntansfull men... Känslan av välbefinnande lyser med sin frånvaro i kapp med solen. Kan inte riktigt greppa tanken på ledig tid som bara väntar på att fyllas med så mycket att det inte är möjligt. Det är så otroligt mycket jag vill göra och så mycket jag behöver göra. Måsten ligger där och irriterar som ett myggbett om sommaren. Och istället för att ta tag i något gör jag inget. Ja, inget är väl att ta i. Dammsugning, toalettstädning och plockande som inte syns, har stått på dagens agenda. Har så många jag vill träffa och prata med, ta en fika, bjuda på lunch och bara vara. Inser att lediga dagar måste styras upp annars rinner de mellan fingrarna, som sand en sommardag eller som fickpengar i London. Kommer också till insikt att det är inte vårsolens fel att jag är obeslutsam utan blotta tanken på tomma, oplanerade dagar. Eller lediga dagar som är överplanerade. Hursomhelst så tror jag att det är dags att styra upp veckan och vad kan vara viktigare än möten. Möten med människor som betyder mest.

En förunderlig kvinna! (6)

Ända sedan den dag hon fick en lillebror har hon ödslat sin kärlek på allt och alla andra. Men hon glömde att spara lite till sig själv. Bara så där lite, så att det räckte att hålla i, för att inte blåsa omkull själv. Hennes hjärta är så öppet och varmt, men ack så sårbart. Hon må vara liten, men liten, seg och med en inre styrka som hon delar ut i form av omtanke och omsorg om andra.
Med en kärlek till synes helt outsinlig har hon slutit en efter en till sitt hjärta och gång på gång tömts sig för andra. En kvinna så kärleksfull och hennes fina inre som återspeglas i hennes varma, bruna ögon. Hon är en människa med massor av kompetenser och sprudlande av kreativitet.
En vårdag, för rätt många år sedan, kom hon till världen och in i mitt liv och hjärta. Och blev den lillasyster jag så hett efterlängtat. Hon är en så stor bit av mitt hjärta och jag önskar att hon hade mer plats i mitt vardagsliv. Jag vill sitta med henne över en kopp kaffe och berätta om min dag och kunna älta mina vardagsbekymmer. Dela hennes vardag och bekymmer. Ta en bakelse och njuta av livet - här och nu. Få hålla hennes hand när åskan går och dela skratt, tårar och liv. Allt detta gör vi på distans och det gör mig ändå väldigt varm och lycklig. Lilla Lena med det stora varma hjärtat och den oändliga kärleken, hon är som en symbol för medmänsklighet. Älskar dig innerligt! ♥♥♥

Små människor!

Tänk att det finns så små människor. Små människor i sinne och tanke. Människor som måste trampa på andra för att själva ta sig upp. Det är som om de tror att de inte kan leva och se världen utan att använda andra som avsats. De använder människor som verktyg för att nå sin egen tillfredsställelse och för att få makt. En makt som sedan används i ondo och utan empati. Att så split och skapa intriger ligger i egenintresset och att såra hårt och hänsynslöst är syftet. Tyvärr lyckas de ofta i sitt uppsåt och alldeles för ofta gör de livet surt för andra, vilket kan ge ärr för livet. Jag har varit utsatt för det, sett kära utsättas och vet att det finns människor jag bryr mig om, utsättas för det just nu. Det gör mig arg, upprörd och ledsen och jag önskar bara att vi alla kan få styrkan att se att de faktiskt bara är - just små människor.

Pladder i bilen!

Oj,vad trött! Närmast lamslagen efter en lång och innehållsrik skoldag laddas det om för kompetensutveckling. Barnen hinner knappt ut ur klassrummet förrän bilen lämnar Hallsberg för avfärd mot Vretstorp. Ett gäng engagerade men trötta kollegor samlas över hembakt bröd med kaffe eller te. Livliga diskussioner uppstår och alla delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Om möjligt ännu tröttare lämnar vi och bilen Vretstorp för hemfärd. I bilen samtalas det ivrigt och det känns att pratpåsen är överfylld. Det pladdras om allt, stämningen är god och lite motvilligt lämnar vi gemenskapen i bilen. Det blir ett varmt och härligt avslut på en lång dag. 

Mer musik i livet...

Hennes röst måste vara tagen ur änglakören. När hon sjunger är det som att få en hästspark i solar plexus. Inte för att jag har fått det någon gång men... Där på scen står en ganska liten och nätt kvinna. Söt men rätt alldaglig i hår och klädsel. Där är inget glitter och glamour utan låg profil och enkelhet. Så öppnar hon munnen och ut ur strupen strömmar pärlor, diamanter och allsköns juveler. Hennes röst får mitt skinn att knottra och mitt hjärta berörs på ett sätt jag inte kan förklara. Som en musiker hanterar sitt instrument har hon full koll på sin röst och när man tror att hon ger allt det hon har, ger hon ännu lite mer. När hon sedan fyller Conventum med Gabriellas sång då upplever jag ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Tack Helena Sjöholm för ett minne för livet.

https://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=youtube_gdata_player