Kreativitet!

När huvudet är fullt och nerverna ligger utanpå är det skönt att ha något för händerna. Om oron hotar att ta överhanden är sysselsättning den bästa motvikten. Att låta kreativiteten flöda, när tanken är svår att samla, ger andrum åt själen. Det är inte bara en lisa för själen utan det kan också vara en ansiktslyftning. Med andra ord: på grund av oro för sonen tar jag ett tag med pyssel, pensel och färg. Det finns sällan något ont som inte har något gott med sig.

Skåpluckor och en byrå med decoupage av gamla tidningar från 1920-tal till 50 - 60-tal.

Snurra min jord!

Det är lätt att gå på och vara när vardagen rullar på och livet går på räls. Det är lätt att glömma att njuta av det liv vi har. Det är när vardagen svajar och livet snurrar åt fel håll som allt ställs på sin spets. Då påminns vi om värdet av det vi har. Då inser vi att det är vardagen som är livet. Då gäller det att fånga stunden, dagen, nuet och hålla fast även när det snurrar som mest.

En annan dag

Hm jag måste nog städa och storhandla inför påsk och pynta och fixa godis till påskkärringarna och snygga till ute nu när våren äntligen är här och rusta hallen och fräscha till badrummet och, och, och... Listan är lika oändlig som inköpslistan inför storhandlingen. Nåväl, Rom byggdes inte på en dag och i morgon är en annan dag och idag njuter vi av vårsolen.

Återträff!

Tjejmiddag eller snarare tantlunch med goda vänner från studietiden. Åren går och visst förändras vi men ändå är det som om tiden stått stilla. Trots att det var sex - sju år sedan sist kändes det som igår och vi bara fullföljer de samtal vi påbörjat. Otroligt hur vi ramlar in i de gamla rollerna och allt är som förväntat. Vänner, väninnor, studiekamrater, epitetet är oviktigt. De här tjejerna/kvinnorna har varit en viktig del av mitt vuxna liv och jag är tacksam över att få ha dem där- om än i periferin.

Åh vilken härlig dag!

En lååång promenad i vårsolens sken. Visst var luften aningen kylig men bara synen av solen värmde. Ett av målen var den lilla blomsterbutiken vid torget för inköp av blomsterbukett till morgondagens tjejlunch. Väl där insåg jag att en bukett med blommor var precis vad jag själv behövde för att lysa upp och göra tillvaron lite vackrare. Det är otroligt hur en bukett snittblommor kan få hela världen att skimra och ge livet en släng av lyx och flärd. Som om det inte var nog så får jag en bukett med blommor på köpet. Det är för att butiksinnehavaren vill att jag ska prova dem och se hur de står sig. Syftet spelar dock ingen roll, jag får en blombukett och det är lika oväntat som underbart. Och visst lyste solen lite varmare efteråt och visst blev stegen och sinnet aningen lättare. En liten vänlig gest som gjorde min lördag till en härlig dag.

Längtan!

Ute blåser nordanvind och själen fryser till is. Var blev den av den ljuva våren med hopp om liv och lust. Vi bär på en längtan och förväntan, år efter år och aldrig lär vi oss att den kommer när det är dags. Det finns inget datum eller klockslag och inget kan vi göra förutom att vänta och hoppas. För var gång vi drar upp vår rullgardin och ser snöflingorna virvla utanför, dör hoppet en smula. Eller när vi ser termometern visa på -11° och vi tycker att den åtminstone borde ta sig upp mot nollstrecket. Det gör ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka..., skrev Karin Boye och så rätt hon hade. Men ack så smärtsam den längtan är efter att knopparna äntligen ska brista.

Earth Hour

Så var det dags igen att visa att vi faktiskt bryr oss och är rädda om miljön och vår jord. På lördag ska vi släcka alla lampor i en timme för att visa världens makthavare att vi vill förändra och vara med och påverka till att vi får ett bättre klimat.
Klockan 20.30 uppmanas vi att slå av TV:n och släcka ner. På filmerna från tidigare Earth Hour kan vi se hur London, Paris, New York, Sidney mfl släcker ner och nästan allt blir svart men det är faktiskt häftigt att titta ut genom sitt egna fönster och se hur grannarnas fönster, ett efter ett, blir svarta. Det är i det ögonblicket man önskar att man bor mittemot ett höghus, tex Turning Torso i Malmö.
Hursomhelst blev vi så inspirerade idag, mina elever och jag, att vi bestämde oss för att göra en egen film och försöka påverka fler att släcka sina lampor. Resultatet är inte lysande (hehe) utan rent av undermåligt. Hackigt, dåligt ljud för att inte tala om bilder men vi hade hur kul som helst. Eleverna själva fick bestämma vad de ville säga och jag filmade med en mobil. Det "perfekta" slutet fick vi genom att 16 elever + en fröken trängde in sig på en pytteliten killtoalett, stängde dörren, filmade lampan och sedan blev allt svart. Mitt jobb har sina ljusa stunder och detta var just en sådan stund även om det slutade i mörker.

Vårfrun eller våfflan

Så var den här - våren! Enligt almanackan i alla fall. Solen lyser emellanåt men dess värme blåses bort av isvindarna. Än får vi gå med strumpor och skor eller snarare med sockar och stövlar. Vårjackan hänger inbjudande på kroken och lockar till dumdristighet men förnuftet vinner kampen och vinterjackan får hänga med, än några dagar. Han har oss i ett stadigt grepp - kung Bore och inte låter han sig förföras varken av vårfrun eller våfflan. Idag skulle de vara här, vårfrun och våfflorna, men ok en av två får duga. Även om jag hellre valt våren.

Mystisdag!

En eftermiddag i veckan, direkt efter jobbet, beger jag mig hem. Ja inte hem hem utan hem till mor och far. Där sammanstrålar jag och dottern över en god smörgås och en kopp kaffe. Här blir vi ompysslade och varmt omhändertagna. Tiden står nästan stilla och det är som om omvärlden för en stund försvinner. Där krymper alla måsten och stress och jäkt läggs åt sidan. Det handlar bara om några få timmar men ack så värdefulla. Vi gör inget speciellt och det är just det som gör det till något alldeles extra. Lite skvaller om vad som hänt sen sist och så pillar vi lite på våra telefoner. Kanske behövs det en hjälpande hand på mobilen eller datorn. För trots att de båda är till åren komna så hänger de med i teknikens framfart. Det är coolt! Med värme i hjärtat ser jag fram emot nästa "mystisdag" då jag återigen får omslutas av värme och kärlek tillsammans med mina älskade föräldrar.

Syret!

Varje dag går jag med lätta steg till jobbet. Huvudet är fullt av kreativa ideer och pedagogiska förväntningar. Ryggsäcken är tung och kassarna är fulla av verktyg så att jag är väl förberedd på vad än må komma skall. När jag går hem är stegen aningen tyngre, bördan inte lättare och tankarna hotar att spränga huvudet i bitar. Jag älskar mitt jobb! Det är omväxlande, givande och utmanande. Jag är nöjd med det jobb jag gör men ändå räcker det inte till. Hur mycket jag än gör, hur mycket tid, själ och hjärta jag än lägger ner går det alltid att göra mer. När något är gjort fylls det på med något nytt. Kraven ökar, administration och dokumentation tar över, kunskapshålen ska fyllas och förmågor ska utvecklas. Mitt i allt detta finns barnen, med samma behov som alltid, en sko behöver knytas, ett plåster måste på, en konflikt ska lösas och en famn behövs till tröst. Det står inte i läroplanen och är inte lönegrundande men det är det som sätter guldkant på mitt jobb och ger mig syret att orka fortsätta.

Inte på räls!

Oj, det har verkligen varit en rivstart på den nya terminen. Förändringarnas vindar blåser vilket innebär att det åter är dags att ta nya grepp om ideer, kreativitet och utveckling. Allt under pedagogikens vingar och till det bästa för våra elever.
Ett av skötebarnen ska ses över och inom en snar framtid har vår skola ett nytt, fräscht ansikte utåt, att visa upp. Ett litet ansiktslyft kan man kalla det och till viss del håller jag verktygen i mina händer. Spännande, utmanande och fantastiskt roligt. Det innebär också ett stort ansvar och att infria förväntningar samt leva upp till förtroenden. Inte minst kommer det att krävas att få med alla på tåget. Några kommer skjuta på, några kommer vara med och dra och några åker med på köpet men huvudsaken är att det går framåt om än inte på räls.

En arbetsdag!

Så är vi igång igen! Slut på ledighet med en kut-dag som är startskottet på en ny termin. Härligt att träffa kollegorna igen och allt känns utomordentligt bekvämt och hemtamt. Det är högt i tak på diskussionerna och det känns ändå ganska skönt att vara tillbaka i vardagen igen. I klassrummet är det kallt och tomt och plötsligt slås jag av en saknad efter "barna". Det kliar i fingrarna av att få sätta igång och jobba och jag fyller whiteboarden med planerade arbetsuppgifter. På skrivbordet lägger jag fram kommande högläsningsbok och funderar på hur vi kan arbeta kring den, barnen och jag. Efter att ha ställt undan julen låter jag blicken svepa över klassrummet innan jag sätter nyckelknippan i låset. Jag  känner mig rätt nöjd och hoppas och tror att de små kommer att känna sig välkomna på onsdag. En arbetsdag avslutas med lite nya kunskaper och väl hemma intas soffan för en mysstund innan sängen och en, förhoppningsvis, god sömn väntar.

Julen är på väg ut!

Nu är det bara några få futtiga tickande klockvarv kvar tills julen oåterkalleligen är slut för denna gång. Tomtarna och ljusstakarna är nerpackade i kartonger och kvar står bara julgranen i all sin glans. I morgon ringer klockan för att det är dags att gå upp inte bara för att det är skönt att stänga av den och somna om. Denna julledighet har varit en av de bästa. Jag har fått rå om de mina och det har varit så mysigt. God mat, ja aningen för mycket som vanligt men i gott sällskap är det svårt att låta bli. Nu står vardagen inför dörren men det betyder egentligen bara att det är de dagarnas guldkorn vi får ta tillvara - tillsammans. Gott nytt 2013 - må det bli till det bästa för oss alla!

Kreativ röra!

Idag har det varit stora pysseldagen. Dan före dan, uppesittarafton och Luciafirande i all ära men jag tror nästan att detta slår dessa. Gnistrande snö i vintersolens sken, värmande brasa och tända ljus serverat med rykande glögg. I källaren pågår det febril aktivitet. Det är papper, lim, band, snören och allt glittrigt och icke-glittrigt man kan tänka sig. Det ena julkortet efter det andra skapas och tilldelas till rätt mottagare. Det är viktigt vem eller vilka som ska få vilket. Vilken färg, vilket papper passar? Fikapaus med chokladtårta och mys. Vi samlas och även om vi inte gör samma saker så är vi tillsammans. Det är så gott och detta blir en dag att minnas.

Första advent!

Nu är min kopparlåda proppad med mossa, ljus och pyntad med allsköns små ting. Det är tomtar, svampar och små äpplen. Där finns också några lingon och en liten nalle med tomteluva. De har allihop sett sina bästa dagar men de hör liksom adventsljusstaken till. Ljusen är vita, äkta kronljus precis som det ska. Visst är det fint allt detta som de visar i tidningar och på tv. Moderna, designade kreationer med matchande färger och exotiska inslag. Detta är dock inget för mig, inte heller för min familj. Vi är konservativa och traditionella så ljusstaken ska se ut som den alltid har gjort och ska det sorteras ut någon liten pryl så krävs det att alla har fått säga sitt. I år har jag dock, i lönndom, låtit ett par svampar få gå hädan. Saknaden av dessa upptäcktes men accepterades med argumentet att det var tur att det inte var någon tomte i alla fall. Ändå kan man tycka att de om något har sett sina bättre dagar. Nu blir tomtarna kvar i år och får vara med oss och lysa upp i adventstider.

Regnig måndag!

Det regnar ute. Jag tänkte om det var någon som hade missat det, så kunde jag förtälja att så är fallet. Regnet smattrar, regnet skvalar, regnet öser ner och gör det redan våta, blöta ännu mer vått och blött. Det dränker allt utom sorgerna för de frodas av allt detta regnande. Visst, det är väl lite att överdriva men det är just vad regnet också gör - överdriver. Enstaka skurar brukar meteorologerna uttrycka sig, enstaka klara dagar skulle jag vilja säga. Jag är så oerhört trött på regn, rusk och mulna, gråtrista dagar. I förtvivlan tänder vi värmeljus och myspyser inomhus och låtsas att vi trivs. Men vänta nu, det är ju precis det vi gör. Vi njuter av att vi kan kura skymning tillsammans och låta skenet från våra ljuslyktor värma oss och lysa upp den allra regnigaste, mörkaste och mulnaste måndag.

Verkligheten kan vara värre!

Fredagskväll och långfilm! Tittar med ett halvt öga på något som verkar skrämmande. Filmen går under kategorin "thriller" och redan där borde varningsklockorna klingat högt. Normalt tittar jag inte på den typen av film. Det är för nervkittlande och spännande för mig. Denna film är mer av "pang-skjut-blod-död" och det går inte att värja sig med att säga att det bara är film. Handlingen utspelar sig i Afrika, det är gerillakrig och förfärliga scener utspelar sig. Kvinnor våldtas, män avrättas och barn kidnappas för att bli de som avrättar. Barn med vackra, bruna men ack så skrämda ögon. Där går min gräns. När barn är inblandade orkar jag inte se mer. Det är film men nånstans där ute i vår värld är detta vad som sker till och med i just detta ögonblick. Förmodligen är det än värre, verkligheten alltså. Jag intar soffan, drar filten över mig och är otroligt tacksam för det liv jag har och lever.

Respekt, tillit och förtroende!

Vackra ord! Vi vuxna vill väldigt gärna att våra barn och ungdomar ska känna tillit och förtroende för oss. Vi kräver respekt! Frågan är om vi kan begära respekt om vi inte först bygger upp en tillits- och förtroendefull relation. Det är lätt att anklaga våra barn och ungdomar för bristande respekt och dålig attityd men vi måste nog börja ställa oss frågan vilka deras förebilder är. Har idag varit på utvecklingssamtal för yngsta dottern och återigen fått uppleva hur en del vuxna (läs lärare) totalt brister i respekt för sina elever. Fundera på vad som skulle hända om en elev kommer in i klassrummet och frågar läraren; "Ursäkta mig men vad är det du heter? och vad håller du på med för tillfället?"  Jag är ganska övertygad om att eleven skulle bli idiotförklarad och kanske till och med utvisad ur klassrummet. Men att en lärare gör exakt samma sak, på ett utvecklingssamtal, inför en förälder verkar vara okej. Ja, inte för mig! Det är otroligt upprörande och brist på respekt att komma till ett utvecklingssamtal för att bedöma elevens prestationer och nuläge utan att ens ha koll på vem eleven är eller ens namnet. Dessutom hade läraren ifråga ingen aing om vad min dotter sysslar med på lektionerna. Ett nästan tomt papper togs fram när vi väl presenterat oss och där stod inget omdöme som var kopplat till några betygskriterier, inte. Hur kan vi tro att våra ungdomar ska lyssna och respektera om inte vuxna ens kommer ihåg eller ens bemödar sig att lägga deras namn på minnet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet jag har erfarenhet av. Som tur är de lärare som bryr och engagerar sig övervägande i antal men de måste ju kämpa extra hårt för att få och behålla undomarnas förtroende och tillit. Det är lätt att svänga sig med fina ord och det är lätt att lägga skulden på ungdomarna men det är svårare att förtjäna deras respekt.

Måndag morgon!

Därute är det mörkt nu. Mörkt och murrigt, kalt och kallt. Härinne brinner tända ljus och en sprakande kamin. Jag tycker om inne! Att kura samman med pläd, en god bok och något att tugga på. Nu saknar jag dock ute! Klara dagar med hög luft, blå himmel och en strålande sol. Det fattas mig, detta ljus, denna luft och syret. Det är inte riktigt min grej att åka till varmare nejder men nu längtar jag efter ljuset och aningen värme. Vi är redan i mitten av november så tiden står inte still och snart väntar de strålande julljusen och vem vet, kanske den gnistrande snön. Det är med julens antågande i tanken som jag inser att vips, så är snart mörkrets tid förbi och allt vänder mot ljusare tider. Pulsen ökar en aning för jag inser att nu väntar en hektisk tid framöver och inte kommer jag att hinna med att grubbla över mörkret.

Mitt Hjärta - 15 år!

I dag för femton år fick jag "Livets gåva"! Utöver de finaste gåvorna jag förunnats förut fick jag uppleva det största av allt, ytterligare en gång. I min famn fick jag den "Kickunge" som vi väntat på så länge. Tänk att Du äntligen kom... Med de vackraste, bruna ögon och det svartaste hår med små, små, rosa naglar som snäckorna på Långasand, fanns Du där som om Du alltid funnits. Åren har tickat på men vi har sugit på varje, som på en hård karamell. Våra gemensamma minnen är så många och våra stunder av mys så innerliga att det finns inget i världen som kan vara mer betydelsefullt. Du min finaste, min bästaste och ja, det finns inga ord utan bara en väldig massa känslor. Jag är så stolt över Dig och över den Du vågar vara, att du har växt Dig så stark trots det som hänt och att Du har nya, fina vänner som accepterar Dig för den Du är. Ibland säger Du till mig: "Mamma du är bäst!" De orden värmer mig och mitt hjärta nästan sprängs av lycka men det är Du som gör mig till den jag är. Tillsammans blir vi bäst!

Har den äran på Din femtonårsdag, mitt allra käraste hjärta. Jag älskar Dig! <3 p="p">